Det är du som är varan

Ett roligt citat har i sina turer passerat min väg några gånger på raken och jag känner lusten att kommentera. Det går så här:

Om du inte betalar för det är det inte du som är kunden. Det är du som är varan.

Jag har ingen aning om vem som först yttrade det, så låt oss utgå ifrån att det var Einstein. Och när Einstein har sagt något är det förstås sant och riktigt, och dessutom kärnfullt formulerat.

Det är ju så rätt så att man blir lite glad när man hör det. Men det finns andra som inte blir så glada. Det finns till och med folk som blir arga när de förstår hur rätt det är. För, resonerar de (vet jag), det finns ingenting så förödmjukande och förnedrande för en människa än att vara en vara som det köps och säljs med.

De har rätt – för en del sammanhang. Men sannerligen inte för alla. I ett sammanhang, såsom i fallet Facebook som jag anar står för huvuddelen av citatets senaste trafik, har man själv makten att bestämma om man ska handlas med eller inte. Man är sin egen valuta som man disponerar själv. Så länge man vet vad man är värd och investerar det värdet på ett medvetet sätt är det win–win: Facebook tjänar pengar, annonsörerna tjänar pengar och jag får sköna tjänster gratis.

Att vara en vara kan vara det underbara.

Influensa Juholtia

Vad? Ska regeringen kasta pengar omkring sig – i dessa snåriga tider, och till multinationella integritetsätande storföretag dessutom? Jo: regeringen ger 100 miljoner kronor till Facebook!

”Är det rätt att regeringen ger pengar till Facebook?” – Så lyder den läsarundersökning DN slarvar fram i samband med en intervju med Miljöpartiets Gustav Fridolin, som av en händelse är mot. Ja, så kan man ju ställa en fråga. Men verkligheten är ofta lite mer nyanserad.

Det handlar alltså inte om Facebook Facebook, utan ett dotterdotterbolag. Det handlar inte om ”Varsågod, Facebook, här får ni 100 skattemiljoner,” utan ett investeringsbidrag för uppförandet av nya serverhallar i Luleå. Det är villkorade pengar. Jag anar att de flesta Luleåbor ser på saken med blidare ögon än språkröret.

Fridolin å sin sida verkar ha fått sig en släng av Influensa Juholtia. Jag vet inte, men när det står att han säger att ”pengarna borde gå till järnvägen” hör jag inte Fridolins röst utan en betydligt bullrigare. En röst som liksom maniskt upprepar: ”Vi vill istället använda de här pengarna för att investera i framtiden!”

Järnväg är förstås bra, och Alliansen har presenterat ett seriöst upprustningspaket för statens järnvägar. Men det gäller just upprustning och inte ny räls. Vi får se om Facebook efterhand ojar sig över bristen av pålitlig järnväg från Luleå för att frakta sina produkter söderut.

SvD

IKEA:s skyldighet

IKEA har beslutat att införa egna livsmedelsprodukter i sina butiker världen över, istället för de klassiska svenska märken som hittills saluförts. Protesterna har inte låtit vänta på sig, för såhär i den digitala eran är det ju så smidigt och lätt att protestera: man skapar en protestgrupp på Facebook. (Förr, när man alltså behövde bege sig någonstans och stanna där ett tag för att verkligen protestera, var det mycket krångligare.)

Grupperna Bring REAL food back to IKEA Swedeshop respektive Only IKEA brand on food? – No thank you närmar sig tillsammans i skrivande stund uppåt 2000 ”medlemmar”. I DN snyftar en utlandssvensk i Schweiz om hur de inte längre kan köpa svensk mat hos möbeljätten: ”Jag är jättebesviken och arg.” Jodå. Det är som ett traumatiskt övergrepp.

Utöver den direkta avsmak var och en kan känna inför ett sådant språkbruk i ett sådant sammanhang kan man tycka att reaktionen skulle ha varit en annan om inställningen hos ut- och inlandssvenskarna varit mer entreprenöriell: ”Om det finns ett så stort sug efter svenska varumärken utomlands finns här också en finfin affärsmöjlighet för mig att utnyttja! Så kan vi sitta och äta lunch sedan, Ingvar Kamprad och jag: en får Abbas utsökta sill och en får sin egenmärkta äckliga wienerkorv.”

Man drar sig till minnes ”protesterna” mot musiktjänsten Spotify när de plötsligt försämrade villkoren för de reklamfinansierade lyssnarna. Man ville helt enkelt inte förstå att a) rådande villkor gick inte ihop för företaget, och b) Spotify har ingen som helst skyldighet att förse någon med obegränsat med musik ”gratis”.

Lika lite har IKEA någon skyldighet att förse någon människa med svenska livsmedelsvarumärken i sina varuhus. Man kan beklaga beslutet, man kan hävda att det var dåligt ur vinningssynpunkt och man kan ondgöra sig över ”matlandet Sveriges” ringa kulinariska spridning i världen. Men man kan inte bli arg och besviken.

DI SvD

Bloggstopp i Norrköping

På riksplanet noteras att någon har stulit lösenord från sajten Bloggtoppen.se och kapat riksdagsledamoten William Petzälls Twitter-konto för att därifrån sprida ryktet att SD-politiker har kapat journalisters e-postkonton för att sprida känslig källinformation vidare till den nyligen stängda sajten Politiskt inkorrekt. Vilken soppa.

Skönt då att Norrköping kan bidra med en motprestation som vrider det hela rätt igen: Tidningen NT kapar en SD-kommunfullmäktigeersättares politiska blogg och, ja, släcker ner den.

Riktigt så gick det nu inte till. Saken är den att NT tycks erbjuda lokalpolitiker utrymme på tidningens egen sajt för att blogga. Det erbjudandet nappade SD:s Cornelia Dahlberg på, och skrev häromveckan följande:

Är det inte dags att avgå, när man under så lång tid uppenbart har misslyckats med att genomföra sin politik och sakta men säkert driver samhället mot botten? De bröstar sig för att ha lyckats mörda diktatorn Ghadaffi. Kanske har de rätt, vi borde kanske avrätta våra diktatorer! Eller ska vi nöja oss med att avsätta dem? En efter en.

Andra kommunpolitiker tog illa upp, och enligt NT såg vissa det som ett regelrätt hot om avrättning och bloggen stängdes ner (men finns på något konstigt sätt fortfarande kvar).

Trams, menar Dahlberg, och har rätt i det. Och det intressanta i citatet är ju inte det om avrättningar, utan hur Dahlberg uppenbarligen tycker att ”diktatorerna” har en bra politik, som de bara har misslyckats med att genomföra. Man undrar vad SD i Norrköping tycker om den inställningen.

Om en sak kan man dock vara förvissad: Kommentarerna om den politiska korrekthetens obarmhärtiga censur, särskilt selektiv gentemot sverigedemokrater, kommer snart att prutta fram. Men nej, det är ingen mänsklig rättighet att få blogga hos NT.

SvD DN1 DN2 GP SDS

Om fartygen kommit

Så kommer de tappra soldaterna hem från sitt ärofyllda och farliga uppdrag i Libyen. Vad har de i bagaget, kantänka, utöver längtan efter nära och kära och medaljformade små hål som väntar på att fyllas?

Ingenting, visar det sig, för smuggelgodset har redan skickats i förväg med den dagliga skytteltrafik Sicilien–Luleå som upprättats för militärt materiel. Utan att betala extra! Och utan att passera tullen!

Somliga drar väl av detta slutsatsen att det finns ruttna äpplen i militärens korg, eller att den svenska styrkan är oseriös. Undertecknad väljer istället, och helt osökt, att se det som ytterligare en konsekvens av alkoholmonopolet.

För, allvarligt talat, det här måste vara den mest mediabevakade militära insatsen Sverige genomfört någonsin. Utöver cirkus Juholt i riksdagen har bevakningen varit heltäckande. Nog skulle deltagande personal förstå att vad de än tog sig för skulle komma fram i ljuset. Men vad är väl det mot möjligheten att köpa billig sprit?

Svenskarnas förhållande till alkohol är som det rinnande vattnets förhållande till en kuperad sluttning. Där det går att komma fram tar man sig fram. Regler och förordningar – vad bryr sig vatten om sådant? Där någonstans i sluttningen står också Systembolagets monopol och gör det jämförelsevis så mycket lättare att rinna förbi någon annanstans.

Apropå cirkus Juholt: Någonstans mitt i föreställningen ville han skicka svenska fartyg till Libyen, fartyg som inte skulle komma fram i tid och som ingen hade bett om. Man undrar förstås vilka dyrbara laster den svenska styrkan då hade fört med sig tillbaka.

SvD DN GP SDS

Occupy eken

Man får välja sina strider, för man kan ju inte vara överallt hela tiden. Vilka hemska orättvisor i vår kalla värld får folk att gå man ur huse och parkera ändalykten där den garanterat är i vägen?

Tv-eken var ett av dagens mål, där ihärdiga demonstranter ägnade sin måndag åt en gammal ek som riskerade att fällas, enligt officiella uppgifter av säkerhetsskäl – men man förstår ju att det på något sätt är de internationella företagen som försöker sko sig, på ett eller annat sätt, genom att fälla träd som andra vill bevara.

Jag är förvisso inte motståndare till sunda former av aktivism och man kan inte angripa de värsta problemen allena för då finge vi alla äta småorättvisor till frukost sju dagar i veckan. Och inte heller har jag någonting emot ekar som sådana, ståtliga träd med lång erfarenhet och så vidare. Men intrycket av aktionerna blir mest – gulligt. Man tänker på de nyhetssändningar som efter reportage av allsköns katastrofer avslutas med hur en kattunge lyckligen räddats ur en grop. Ingen säger emot, ingen säger: ”Usch så jag avskyr kattungar, kasta tillbaka och låt självdö!”

Lokalt finner vi Norrköpingsgrenen av den pågående Occupy-rörelsen, nämligen Occupy Norrköping. Är det medveten ironi? För visst är det stor humor – och lite gulligt. Norrköping må ha passerat sin topplacering bland inflytelserika industriorter i Sverige, men hade det inte varit för den hade det knappast funnits något Norrköping att ockupera idag. Rörelsen affischerar med följande budskap:

Folkets välstånd måste väga tyngre än företagens checkar.

Kära någon, det är förvirrat på så många sätt. För det första är bildspråket helt ur led: en check väger precis lika lite oavsett vilken summa man tecknar på den. För det andra, och desto viktigare, var i helvete ifrån tror de att ”folkets välstånd” ursprungligen kommer?

Vad än Occupy-rörelsen startade som har den tagits över av den oreflekterade dumvänstern.

Homeopatin skördar ytterligare ett dödsoffer

En treårig pojke i Italien har bragts om livet av sina föräldrar, rapporterar TT. Hur? Genom att ordinera homeopatika då pojken uppvisade svåra sjukdomssymptom. Enligt notisen var fadern själv homeopat.

Homeopatika diskuteras ofta av den skeptiska rörelsen även i Sverige, och man kan tycka att det blir tradigt efterhand eftersom det är en så pass liten företeelse här. Men så kommer en nyhet som denna, och man förstår att kampen mot okunskapen och dumheten måste fortgå på alla fronter, stora som små. Homeopatin må skörda sina dödsoffer då och då – men det bakomliggande, stora problemet är just: okunskapen och dumheten.

Vet du inget och tror på homeopatin är du obildad. Läs på.

Vet du desto mer och ändå tror på homeopatin är du dum i huvudet.

Tror du på homeopatin och samtidigt ansvarar för vård om andra är du farlig.

(Bra länk: What’s The Harm, via vem vad hur varför.)

Tack för allt

Imamen i Libyen (SR Ekot) tackar alltså Gud för landets befrielse. Joråsatt.

Men det är klart, det står ju i självaste Koranen:

Säg: ”Vad anser ni? Om Gud skulle ta ifrån er hörsel och syn och bomma för era hjärtan, vem är den gud som kan ge er [allt] detta tillbaka, om inte Gud?”

(6:46)

Gud ger och Gud tar. Tack för att du befriade oss från Khaddafi. Och tack för Khaddafi. Tack för allt.

”Flest prylar när vi vinner, dör.”

Ja, så var statsminister Fredrik Reinfeldt på väg att säga på Moderaternas partistämma här om dagen. Så lätt att snubbla när ordkombinationen är så ovan att uttala.

Jag har alltid känt en påtaglig avsky för det där uttrycket, särskilt i dess rättvända form. Det utgår ifrån att all konsumtion som inte avser mat eller tjänster bara tjänar till att stärka egot i en konkurrens människor emellan som bara handlar om vad man kan visa upp i sitt troféskåp. Och i samma anda klumpar det samman allt tänkbart man kan konsumera i den nedsättande termen ”prylar”: per vedertagen konnotation saker som man egentligen inte behöver.

”Behöver” är ett brett begrepp förstås. Någon som svälter behöver mat mer än någon någonsin behöver en ny mobiltelefon. Samtidigt är den nya mobiltelefonen en tydligt ringande symbol för den innovation och marknadsekonomi som tagit stora delar av mänskligheten ur fattigdomen till att börja med. Inte minst är early adopters viktiga för att ge nya innovationer luft under vingarna.

Och vad gäller min egen konsumtion vet jag att det finns en komponent av skyltning i valet av produkter och märken – men jag vet också att de ”prylar” jag köper skänker mig livskvalité på många olika sätt.

Reinfeldt anlade måhända särskilt ett miljöperspektiv på sin såsiga gamla klyscha, och visst finns det utmaningar att komma till rätta med när det gäller miljö och konsumtion. Men vägen till en bättre miljö går inte genom förtryck av innovation utan motsatsen.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD1 GP

Ett bönerum med minaret

En ny moské är sannolikt under uppförande i Norrköping rapporterar NT. Men i de kommunala handlingarna nämns inte ordet ”moské”. Det talas istället om ett ”bönerum” med tillhörande minaret. Man frågar sig vad syftet är med detta språkliga krumsprång. Tror man att projektet ska passera obemärkt förbi moskékritiker i staden?

Blå bönerummet i Istanbul
Blå bönerummet i Istanbul

Så vad anser en sekulär humanist om uppförandet av nya moskéer – bortsett från det faktum att de allra flesta muslimer i Norrköping har bott i Norrköping längre än undertecknad? Bygg gärna moskéer. Ropa gärna i minareterna också, för all del, på kontorstid. Här i en lägenhet invid Olai kyrka vet man hur religioner kan ta sig bullriga uttryck i det offentliga ljudrummet; ingen blygsel där inte.

Utöver det beklagar jag att människor motiveras av gammal vidskepelse för att göra det ena eller det andra, om det så är att bygga torn, hoppa jämfota eller skära i barn. Men det är förstås en helt annan fråga.