IKEA:s skyldighet

IKEA har beslutat att införa egna livsmedelsprodukter i sina butiker världen över, istället för de klassiska svenska märken som hittills saluförts. Protesterna har inte låtit vänta på sig, för såhär i den digitala eran är det ju så smidigt och lätt att protestera: man skapar en protestgrupp på Facebook. (Förr, när man alltså behövde bege sig någonstans och stanna där ett tag för att verkligen protestera, var det mycket krångligare.)

Grupperna Bring REAL food back to IKEA Swedeshop respektive Only IKEA brand on food? – No thank you närmar sig tillsammans i skrivande stund uppåt 2000 ”medlemmar”. I DN snyftar en utlandssvensk i Schweiz om hur de inte längre kan köpa svensk mat hos möbeljätten: ”Jag är jättebesviken och arg.” Jodå. Det är som ett traumatiskt övergrepp.

Utöver den direkta avsmak var och en kan känna inför ett sådant språkbruk i ett sådant sammanhang kan man tycka att reaktionen skulle ha varit en annan om inställningen hos ut- och inlandssvenskarna varit mer entreprenöriell: ”Om det finns ett så stort sug efter svenska varumärken utomlands finns här också en finfin affärsmöjlighet för mig att utnyttja! Så kan vi sitta och äta lunch sedan, Ingvar Kamprad och jag: en får Abbas utsökta sill och en får sin egenmärkta äckliga wienerkorv.”

Man drar sig till minnes ”protesterna” mot musiktjänsten Spotify när de plötsligt försämrade villkoren för de reklamfinansierade lyssnarna. Man ville helt enkelt inte förstå att a) rådande villkor gick inte ihop för företaget, och b) Spotify har ingen som helst skyldighet att förse någon med obegränsat med musik ”gratis”.

Lika lite har IKEA någon skyldighet att förse någon människa med svenska livsmedelsvarumärken i sina varuhus. Man kan beklaga beslutet, man kan hävda att det var dåligt ur vinningssynpunkt och man kan ondgöra sig över ”matlandet Sveriges” ringa kulinariska spridning i världen. Men man kan inte bli arg och besviken.

DI SvD

6 reaktion på “IKEA:s skyldighet

  1. Det är klart att Ikea inte har någon skyldighet mot kunderna att hålla vissa varor. Men man undrar om det är ett bra drag att sluta med populära produkter som folk köper ofta. Man behöver ju inte köpa nya stolar varje månad, men lusten på kaviar gör att man reser långa vägar för att komma till Ikea. Och när man nu ändå är där, går man givetvis runt och kollar andra saker, och ett och annat hamnar i korgen. Som inte skulle ha hänt om man inte hade längtat efter Kalles eller ansjovis, för blomkrukor eller servetter kan man ju köpa på många ställen.
    PR handlar väl om att tänka på vad kunderna gillar?

    • Ska vi kanske utgå ifrån att IKEA formodligen själva vet – och fattar sina beslut utifrån – vad som är ett bra drag eller inte för deras verksamhet .. ?! Du kan nog lita på att de tänkt igenom saken …

  2. I avsaknad av kommentarsfält vid artikeln: Jag blir om inte arg så åtminstone besviken över folk som säger sig bli arga och besvikna över att ett vinstdrivande företag tar ett steg som de bedömer kommer att ge dem ännu större vinst. Har det blivit en mänsklig rättighet att ha tillgång till Kalles Kaviar och Marabous mjölkchoklad? Samtidigt skyller jag nog mycket av ”nyheten” på journalisterna. Skulle tro att majoriteten av utlandssvenskarna inte bryr sig nämnvärt. Och du, Johan, har alldeles rätt i det du skriver.

  3. TACK – skittrött på alla människor som skriker högt över sina s k ”rättigheter” – och som därmed blir andras skyldigheter! (Rimmar lite med ”Fortsätt tillverka SAAB åt oss för i helsike – även fast ingen köpt eller vill köpa … ”)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *