Den politiska diskbänken

På Moderaternas partistämma diskuterades livligt huruvida ”lika fördelning av oavlönat hushållsarbete” skulle anges i det nya partiprogrammet som en politisk angelägenhet. Passagen röstades sedermera bort ur programmet.

Bland flera namnkunniga debattörer vid podiet var biståndsminister Gunilla Carlsson den som särskilt förfäktade formuleringen. Hon kallade skillnaderna i oavlönat hushållsarbete för ett ”samhällsproblem”. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås, menade hon, när män och kvinnor inte kan konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor har ju så mycket mer jobb att göra när arbetsdagen är slut.

Hade jag varit moderat och närvarande vid stämman och på humör till replik hade jag väl sagt att nej, på hushållsnivå är detta inte ett samhällsproblem. Politiken har inte, som många av debattörerna också påpekade, i köket att göra. Inte heller på nationell nivå skulle jag kalla det ett samhällsproblem – men väl ett symptom på ett samhällsproblem.

Fördelningen av oavlönat hushållsarbete kan bero på många saker, men jag vill gissa att gammal hävd – alltså invanda könsmönster – är en av de viktigaste. Invanda könsmönster kommer att trivas och frodas i högre grad om även andra könsmönster finns kvar och kan kännas igen. Olika lön för lika arbete, till exempel. Och på den nivån finns uppgifter för politiken: att laga så att lagarna verkligen erbjuder alla lika möjligheter.

Jämför med hur ökat ekonomiskt välstånd i länder brukar föregå krav på demokratiseringsprocesser och mänskliga rättigheter. Samma mekanismer kan måhända vara verksamma i hemmet. Först måste man tillstå att om fördelningen av hushållsarbetet skulle vara alldeles snedvriden samtidigt som alla utövare var nöjda och ingen kände sig lurad – då skulle det inte vara något problem alls. Med det sagt tror jag att fördelningen i hemmet skulle justeras något om samhället i övrigt var helt jämställt, och jag tror att en hel del kvinnor och ett antal män skulle uppleva det som en förbättring. Bra då, om det blev så.

DN SvD GP Exp AB

Licence to Teach

Lärarlegitimationen stöttes och blöttes under lång tid innan den blev verklighet. Att höja läraryrkets status var en av huvudpoängerna. Sedan augusti kan varje lärare med examen erhålla legitimationen utan någon som helst kvalitetskontroll. Men det gäller bara en övergångsfas. Nyexaminerade lärare måste bevisa sig som lärare i ett läsår innan legitimationen kan fås.

Det ska sannerligen bli intressant att se hur det kommer att falla ut. Givetvis kommer ingen lärare med examen att vilja gå utan legitimationen. Man kan förvänta sig att samtliga kommer att ansöka. Frågan är hur många som kommer att få den. Hur kommer kvalitetsbedömningsinstrumentet att tillämpas? Vad skulle få en examinerad lärare med ett års arbetserfarenhet att inte erhålla legitimationen?

Min ödmjuka gissning: ingenting. Instrumentet ifråga består i att lärarens rektor skriver ett yttrande om lärarens lämplighet. Det är en uppgift som rektor heller inte har rätt att delegera till exempelvis en biträdande rektor. Jag drar mig till minnes min tid som lärare vid ett stort förortsgymnasium i Stockholm. Jag tror inte jag växlade fem meningar med rektor under ett helt läsår. Att han skulle ha haft någon som helst förmåga att rättvist bedöma mina lärarfärdigheter är uteslutet. Möjligen får man skriva om rektorernas tjänstebeskrivningar så att de i huvudsak blir ett kontrollorgan för lärarkvalitén; ett sådant kan säkerligen behövas. Men skolan behöver också en rektor.

Parallellt med den av Skolverket utfärdade legitimationen har det skapats en helt ny marknad för lärarcertifiering. I ett inslag i SR:s Studio ett i veckan fick man veta att bland andra stiftelsen Svensk skola certifierar lärare mot en avgift. Man vänder sig inte minst till lärare utan legitimation, men också till skolor i sin helhet som vill kunna sätta denna kvalitetsstämpel på sin verksamhet. Kvalitetskontrollen lät, åtminstone lite på håll, seriös. I samma inslag varnade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén om riskerna med en alltför spretig flora av legitimationer och certifikat. Det skulle inte gynna lärarna, menade hon.

Själv är jag inte särskilt förfärad. Snarare tvärt om. Den statliga lärarlegitimationen imponerar inte som åtgärd, särskilt av den anledningen att varken lärarexamen eller lärarlegitimation kan höja läraryrkets status utan att det finns en riktig substans bakom dem. Så länge jag kan minnas har den allmänna inställningen till obehöriga lärare i skolorna varit sympati och oförståelse för den kritik mot dem som riktats från statsmakter och fackförbund – för många har personlig erfarenhet av obehöriga lärare som varit de bästa lärare de någonsin har haft. Lärarutbildningen, å sin sida, har – ofta helt rättvist – fått folk att himla med ögonen. Nyexaminerade lärare har hånats på sina nya arbetsplatser för att ha refererat till Vygotskij eller Piaget på en ämneskonferens. Studenter har aktivt valt studievägar till läraryrket som undvikit den ordinarie lärarutbildningen.

Man höjer inte läraryrkets status genom att klistra ytterligare ett innehållslöst diplom på varje lärare. Man höjer läraryrkets status genom att göra läraryrket till ett verkligt kvalificerat yrke med en verkligt kvalificerad yrkesutbildning till vilken de bästa och mest lämpade studenterna söker, och till vilken många söker men inte kommer in. För att det ska ske behövs en uppsjö av åtgärder på alla nivåer, inklusive konkreta frågor som löneläge och arbetsmiljö.

Till dess: om privata aktörer kan tjäna pengar på att höja kvalitén i den svenska skolan, hur kan det på lång sikt vara till nackdel för någon? Certifikaten är helt enkelt en produkt till salu. Jämför gärna med miljömärkningarna i matvarubutiken. Somliga certifieringar kommer att vinna gott rykte och verkligen vara värda kostnaden för både enskilda lärare och hela skolor. Andra kommer att visa sig vara innehållslösa, och efterhand få svårt att sälja sina intyg.

Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT

Brott utan brottsoffer

Jag inväntar med stor nyfikenhet och viss oro det annonserade utfallet från Högsta domstolen i det så kallade Mangamålet där innehav av tecknade japanska bilder med erotiska inslag klassats som barnpornografi av både tingsrätten och hovrätten. Bakgrunden ska vara att ett förarbete till den lydande lagtexten gör klart att teckningar ska vara lika straffbara som bilder på faktiska övergrepp:

Innebörden av straffbestämmelsen om barnpornografibrott i BrB och i de båda grundlagarna är i huvudsak följande. Brottet avser skildrande i bild. Motsvarande skildringar i text eller enbart ljud omfattas därför inte av det straffbara området. Däremot omfattas även tecknade bilder och filmer och andra icke autentiska skildringar bl.a. sådana som framställts genom bildmanipulation, t.ex. genom datateknik.

Det är gott och väl att HD tar upp målet. Men man kan befara att hänsyn till lagstiftarnas intentioner, som ju tydligt framgår, kommer att skicka domen i samma riktning som de tidigare två. Har HD någon möjlighet att göra annorlunda? Har HD någon möjlighet att begripa intentionerna men samtidigt konstatera att de är idiotiska och ändra lagens innebörd? Det skulle möjligen få andra otrevliga konsekvenser för svensk rättsutövning. Den här saken har gått väldigt fel långt innan det blev en rättssak.

Kärnan i problemet är att brottet saknar brottsoffer. Även om det vore en regelrätt våldtäkt på ett barn skildrad i seriemagasinet hade inget enda barn kommit till skada i processen. Vad, undrar jag, kan ett brott utan brottsoffer vara förutom ren och skär moralism? Vad, undrar jag, ska man göra med maktutövare som missbrukar våldsmonopolet för att upprätthålla sina egna, personliga moraliska uppfattningar? Två ord: avsätta dem.

”Indirekta brottsoffer,” genmäler säkert någon. ”Människor som läser tecknad barnporr står snart ute vid lekplatserna och spanar.” Så är det kanske, men presentera då först bevis för det. Mig veterligen är inget sådant samband belagt. Ska vi kasta den typen av hypoteser kring oss kan jag kontra med min egen: Om en pedofil kan få sitt lystmäte i rena fiktioner, hur många övergrepp på barn har man då inte kunnat undvika?

SvD GP

Anekdotisk bevisföring

Visst har rubriksättaren på DN något med saken att göra, men nog hajar man till när Håkan Juholt påstås säga att stödet är starkt (rubriken på DN:s förstasida i skrivande stund; artikeln har en annan rubrik). Särskilt när Socialdemokraterna för första gången sedan brontosaurus betade sjögräs på jorden mäter under 25 % i en opinionsundersökning och skillnaden i förtroende mellan Juholt och Reinfeldt kan liknas vid skillnaden i smakfullhet mellan Schubert och Markoolio. Hur kan Juholt möjligen komma till en så världsfrånvänd uppfattning? Jo:

Jag har åkt runt i flera distrikt nu. […] Jag har fått väldigt mycket stöd för att fortsätta att verkligen vara en stark opinionsledare.

Det där kallas anekdotisk bevisföring och är verkligen ingenting att bygga sina uppfattningar på: ”Det hände mig (eller en jag känner) och därför måste det vara allmängiltigt.” Vilka socialdemokrater tror Håkan Juholt har gjort sig störst besvär att ta sig till hans stopp längs Canossastigen? De som anser att förtroendet för honom är förbrukat eller de som vill hoppas, hoppas, hoppas?

Visst har Håkan Juholt en uppgift att inte döda all entusiasm i partiet med en allt för butter attityd, men att leva i en värld av hittepå kommer knappast att hjälpa Socialdemokraterna.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 GP1 GP2 SDS

GTA Norrköping

Ett fräckt och hjärtlöst brott har begåtts i centrala Norrköping, nämligen i SVT:s lokaler på Västgötegatan. Och det är faktiskt inte SVT som är förövaren; det blir säkert mer om public service en annan gång.

Den gamla industribyggnaden i tegel har av förklarliga skäl inte några skyltfönster – men ett fönster till höger om entrén kan man se in i från gatan. I det fönstret hade man ställt en liten men inte oviktigt bit av min barndom: bilen Hjulius ur serien Jalle, Julle och Hjulius.

Nu rapporterar NT och SVT att någon har krossat fönstret och stulit Hjulius!

Mina minnen från serien sitter långt bak i reptilhjärnan; det får man tillstå. Men jag minns karaktärerna med en genuin värme och visst spratt det till lite i hjärtat varje gång jag gick förbi det där fönstret. Bilen var sliten, och Julle med kastrullen saknades. Jalle var dock intakt med sina hårtestar på en tom hushållsrulle och målade ögon. Man kom långt med liten budget på den tiden.

Här är fönstret fotograferat av Google-bilen, uppenbarligen innan SVT ens flyttade in i lokalerna.

Lägg också märke till hur SVT i länkad artikel ovan helt enkelt har klippt och klistrat direkt från Wikipedia. Budgetramarna är tydligen små än idag.