Kungen, kungen, hur är det idag?

Idag kan man glädjas åt en synnerligen välskriven debattartikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan som kopplar samman den sekulära humanismen med den republikanska rörelsen. Annars tycks diskussionen om kungen mest handla om huruvida han en gång i tiden har varit stygg. En kriminell nattklubbsägare publicerar en suddig bild i Expressen. Johan Lundberg på Axess kallar den ”en bild som ser ut att vara hopklistrad av ett dagisbarn med koncentrationsproblem”.

Jag har svårt att uppbåda intresse för de här påstådda eskapaderna. Skulle det vara förvånande för någon om kungen levt ett playboy-liv till och från? Och vilken roll spelar det i så fall? För det stora problemet är inte Folke Hubertus som person, utan det förlegade svenska statsskicket.

Därmed kan jag välkomna snedsteg från kungahuset till en viss grad. Inte för att jag vill dem illa, utan för att det kan påminna de ödmjuka undersåtarna om den högst reella risken att få sig rötägg som representanter på högsta diplomatiska nivå. Rötägg som dessutom inte kan avsättas.

Republikanska föreningen, i vilken jag är mångårig medlem, har en häpnadsväckande politisk spridning i sin medlemsbas – ordförande Peter Althin, kristdemokrat, ersatte ordförande Hillevi Larsson, socialdemokrat. I Rojalistiska föreningen (jo, det finns en sådan, drag på trissor) vet jag inte hur det är, men jag anar en rejäl slagsida åt det borgerligt-konservativa hållet.

Det är konstigt, för jag ser min egen borgerlighet som en konsekvens av min omfattande klokhet. Och jag tänker att alla kloka människor antingen borde komma till samma slutsatser som jag eller med goda argument övertyga mig om att jag har fel. Rojalisterna har inte gjort något av detta.

Varje gång det osar förhöjda halter av kungafjäsk får jag beväpna mig med skämskudden i ena handen och spyhinken i den andra. Det har varit mycket sådant de senaste åren. Och med tillökning på gång i familjen Bernadotte–Westling lär jag inte kunna stuva undan dem på ett bra tag.

Snälla, snälla ni – riksdagsledamöter, hovmarskalker, kreti och pleti: detta är inte värdigt en modern demokrati. Det må vara en symbolfråga, för visst har vi ett välfungerande demokratiskt samhälle. Men starka symboler har verklig inverkan på den verkliga världen. Det borde vara ett självklart företag för oss att gemensamt rensa bort förlegade och odemokratiska symboler från det offentliga.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

(Rubriken anspelar för övrigt på en väldigt tramsig gammal Hassan-busringning.)

Christopher Hitchens 1949–2011

Man kan inte säga att jag och Christopher Hitchens var nära vänner, med tanke på att vi aldrig träffats och att han aldrig hör talas om mig och så vidare. Men en viss relation hade jag till honom: jag har läst flera av hans böcker (en av dem flera gånger) och tittat och lyssnat på många av hans föredrag och debatter. Ett ord som går utmärkt att applicera på honom är outtröttlig. Men alltså inte odödlig.

Hitchens gjorde många saker, men för ateisten kanske hans tydligaste roll var en av ”The Four Horsemen” – tillsammans med Sam Harris, Richard Dawkins och Daniel Dennett var han en av frontfigurerna för vad som brukar kallas ”den nya ateismen”. Bland dessa var han kanske inte den med de grundligast underbyggda argumenten, men han var den spetsigaste, den mest offensiva och den mest vältaliga. Jag har svårt att komma på någon nu (eller nyss) levande person med samma retoriska färdigheter.

Om jag ska välja en sak jag har lärt mig av den ringa del av Christopher Hitchens gärning som jag har tagit del av måste det nog bli insikten om respektens gränser. Respekt är ett fint ord med stark positiv laddning, men man kan inte respektera vad som helst för den sakens skull. Det finns saker – låt oss med ett samlingsnamn kalla dem dumheter – som inte förtjänar någon respekt och som bäst bemöts med hån, sarkasm och förakt. (Jo, det är sant! Dumheter existerar!) Och ingenting blir mindre dumt bara för att många tror på det.

Här har jag samlat ihop en del av det bästa av Christopher Hitchens på YouTube. Håll till godo!

Hitchens om den då nyligen avlidna fundamentalistiska baptistpastorn Jerry Falwell:

Hitchens försvarar sin goda vän författaren Salman Rushdie i det brittiska tv-programmet Question Time:

Hitchens om sina intryck av Nordkorea:

Hitchens om Ayn Rand:

”Hell’s Angel” – Hitchens korta dokumentär där han skärskådar Moder Teresas gärningar och missgärningar (del 1 av 3):

Christopher Hitchens och Stephen Fry i debatt mot den nigerianske ärkebiskopen John Onaiyekan och den brittiska parlamentsledamoten Ann Widdecombe om påståendet ”The Catholic Church is a force for good in the world”. Det är är del 1 av 5, men se alla; det är en av de bästa debatterna i ämnet:

15 minuter blandade klipp:

 

Vittne i trappan: referat av ett samtal

Det är inte ofta det händer mig, och det är inte alltid jag har tid – men igår ringde ett Jehovas vittne på dörren och jag tog mig tid att prata. Som vanligt när det gäller samtal av det slaget blev diskussionen ostrukturerad och hoppig, och i efterhand finner man argument som naturligtvis skulle ha varit med när det begav sig – men oaktat det tycker jag det gick bra. Vi pratade i drygt en timme och jag vill påstå att jag var den som var offensiv. Vittnet, en mager kvinna i 45-årsåldern, var den som alltjämt fick försvara sina många underliga påståenden.

Det första hon ville göra var att läsa ett stycke ur Bibeln som hon tyckte var särskilt bra. Översättningen hon hade med sig var naturligtvis Jehovas vittnens egen – i vilken man föredömligt skrivit ut Guds riktiga namn ”Jehova” på alla ställen där han nämndes; över detta var hon mycket stolt. Stycket ifråga, som hämtades någonstans ifrån Nya testamentet, handlade om att Bibeln var en gudsinspirerad bok som människor kunde använda som rättesnöre vid beslut och korrigering. Jag påpekade att Bibeln inte är något vidare bra rättesnöre, med allt slaveri, alla folkmord och allt elände som Gud ställer till med, särskilt i Gamla testamentet. Detta elände tyckte hon tydligen inte var så farligt, och här bidrog hon också med det enda argumentet jag tror att jag inte har hört förut: att slavarna på den tiden faktiskt hade det riktigt bra… Joråsatt.

De hundratals levnadsreglerna, särskilt i Leviticus, behövde hon inte heller rätta sig särskilt efter, eftersom Bibeln så att säga kulminerade i det slutgiltiga offret: Jesus Kristus. Jag påpekade att hon helt sonika plockade de bitar hon gillade och struntade i andra, och det tyckte hon – om jag minns rätt – kanske kunde stämma.

Delar av samtalet behandlade frågon om Bibelns autenticitet, dvs. om man verkligen kan vara säker på att den haft gudomlig inspiration. Jag utmanade henne att visa upp ett enda påstående i Bibeln som är sant och som man inte hade kunnat känna till när den skrevs. (Jag förslog någonting om Higgsbosonen, med tanke på den nära stundande presskonferensen från CERN, som jag på grund av vittnet missade.) Hon letade vant upp Jesaja 40:22 där det står någonting om ”jordens rund” och hur himlavalvet spänner över jorden ”som ett flor” – uppenbarligen exakt samma passage som Kosmas Indikopleustes på 500-talet åberopade som argument för en platt jord. Men det visste jag inte då. Hon hävdade i alla fall att ”alla på den tiden visste” att jorden var platt, och jag hävdade (med rätta) att det inte var så. För övrigt, sa jag, duger det inte med vaga, poetiska formuleringar som dessutom handlar om något annat. Visa mig ett annat, bättre exempel.

Det kunde hon inte på rak arm, men menade att bakterier kände man ju inte till på den tiden. Ändå återfinns i Bibeln regler för hur Israels folk (som då var Guds utvalda folk, men inte är det längre) bör förhålla sig till avträde och döda kroppar. Sådant kände inga andra länder till. I andra länder, sa hon, smetade man avföring på sig själv i medicinska syften. Och inte förrän Semmelweis fattade människor i gemen att det är viktigt att sköta hygienen. Jag sa att det inte dög – dels för att hon inte hade några belägg för sina utsagor om de andra folken, men mest för att det trots allt inte står något om bakterier i Bibeln – och bad henne att visa mig något annat. Något mind blowing den här gången, något som skulle övertyga en inbiten ateist som jag – för det sa hon hade hänt många gånger förut. Det finns massor av sådant, sa hon. Bra då, sa jag, visa mig något. Bibeln fungerar inte så, sa hon då. Man måste studera den. Jaha.

En stor del av vårt samtal kretsade kring evolutionen, som jag händelsevis råkade nämna (det gör jag ofta). Jag kan inte referera alla tokigheter som här uppdagades, men hon var uppenbart mycket illa påläst och jag fick undervisa henne i evolutionsbiologins elementa, av vilket jag har mycket erfarenhet. Hon kom med de mest förlegade argumenten som finns: den felande länken. Och irreducibel komplexitet (även om hon inte kände till termen). Och en bil som lämnas i en skog i tusen år – ”blir den bättre, eller blir den sämre?” När hon förlorat all saklig argumentationen klämde hon i alla fall till med att man inte kan få ut någon mening med sitt liv ur evolutionsteorin. Inget syfte. Och menade att den därför var ofullkomlig eller meningslös. Då svarade jag att man inte kan åka till Göteborg med Stockholms lokaltrafik: att köra dit är inte dess uppgift. Men det gör inte Stockholms lokaltrafik ofullkomlig eller meningslös. (Därmed inte sagt att Stockholms lokaltrafik är fullkomlig eller att Göteborg är meningen med livet.) Ingen vetenskaplig teori är skyldig att leverera syfte och mening till mänskligheten.

Mycket svävande på målet blev hon när jag pressade henne på vad som kommer att hända med mig på den yttersta dagen, som för övrigt är nära förestående – för det är profeterat på något sätt att vittnen ska knacka dörr dessförinnan. Alla återuppstår då, sa hon, och ändrade sig sedan till att ”de rättfärdiga” ska återuppstå. Jag undrade om jag kunde anses vara rättfärdig, såsom ateist men ändå snäll emot andra (tycker jag). Hon sa att många människor har dött utan att ha fått ordet spritt till sig, inte minst under den mörka tid ”då man inte ens fick läsa Bibeln”. Dessa människor skulle återuppstå. Men jag då, sa jag, som ingående studerat detta och förkastat det och dessutom blivit påmind av dig här i trapphuset? Då refererade hon till berättelsen om Noa, och att Gud hade gjort saker mot otrogna förr. Men någon ny översvämning ska det inte bli, för det har Gud lovat. Se på regnbågen.

Slutligen vädjade hon till den vad hon trodde generella uppfattningen att ”alla ändå behöver ett syfte” med sitt liv. Här visade jag väl min irritation tydligare än tidigare när jag förklarade att det var förmätet av henne att dra sådana slutsatser om alla bara för att hon och de hon kände upplevde det så.

När vi skildes föreslog hon att jag skulle läsa igenom ett par nummer av Vakna som hon lämnade efter sig. Jag i min tur föreslog att hon skulle läsa på i ämnet evolutionsbiologi, där hon var så uppenbart eftersatt. Hon sa att hon redan hade läst mycket och att ”de” hade många böcker om biologi. Det är klart. Om man bara konsulterar Jehovas vittnens bibliotek blir väl resultatet sådant. Och det vore väl osekteristiskt och fel att gå någon annanstans. Jag tipsade om Så gick det till: Bevisen för evolutionen av Dawkins som en bra start, och jag slår vad om att hon inte kommer att läsa den.

När hon gick mot hissen sa jag, inte hundra procent sarkastisk: ”Det finns fortfarande tid för dig att omvända dig till förnuftets och vetenskapens väg!” På detta svarade hon inte.

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Det är naturligt att dö i barnsäng

I Sveriges Radios P1:s Kropp & Själ intervjuades en av mottagarna av årets Right Livelyhood Award, Ina May Gaskin från USA. Hon får priset…

… for her whole-life’s work teaching and advocating safe, woman-centred childbirth methods that best promote the physical and mental health of mother and child.

Utmärkelsen kallas i folkmun för det ”alternativa Nobelpriset”, och i det här fallet är det alternativt så det förslår. Gaskin förespråkar nämligen det naturliga: att kvinnor kan föda alldeles utmärkt utan en massa hjälpmedel och smärtlindring, som på det stora hela bara ökar ångesten inför förlossningen och därför försvårar den. Hon har ”insett” att kvinnan är skapt för att föda barn, och hon klarar det precis lika bra som vilket däggdjur som helst utan att själv komma till skada.

Hur har hon då kommit fram till sin ståndpunkt? Jo, när hon följde med sin man (som för övrigt också fått utmärkelsen en gång i tiden) på en lång (alltså lång) bussturné med 300 personer började folk efterhand att föda barn utan att det fanns någon barnmorska tillhands. Då fick Gaskin rycka in, och det gick alldeles utmärkt.

Det är förstås en vansklig källa att basera generella uttalanden om hälsa och biologi på, och också att dela ut priser till, för den delen. Som så många andra som vurmar för det naturliga i reproduktionskonsten missar hon en viktig och avgörande poäng: Det är naturligt att dö i barnsäng. Det är naturligt att barnet dör i processen. Men det är naturligheter som vi med civilisationens och medicinens utveckling har lärt oss att inte acceptera.

Och det där med ”skapt för” – är kvinnan skapt för att föda utan komplikationer? Faktiskt inte. Jämförelsen med andra däggdjur håller inte, inte ens om vi tittar på vår närmaste släkting schimpansen. Inget annat däggdjur (mig veterligen) uppvisar så stor diskrepans mellan förlossningskanalen och storleken på det som ska födas – i människans fall barnets huvud, som ju är den svåraste biten att förlösa. Schimpanser har inte det problemet när de föder eftersom ungarnas skallar är betydligt mindre.

Varför är det så? Varför har inte evolutionen lagat det så att huvudet förblir litet till efter förlossningen? Det borde ju gå, allting växer ju ändå. Biologen Staffan Ulfstrand spekulerar i boken Darwins idé om att det kan röra sig om en trade off (som alltid med evolutionen): Ett stort huvud borgar för en större kognitiv och kommunikativ förmåga hos det nyfödda barnet. Barn som under mänsklighetens evolutionära utveckling har uppvisat för lite av den varan kan ha lämnats att dö till förmån för nya försök till reproduktion.

Det må vara sant eller inte. Sant är att långt liv och god hälsa inte är naturliga tillstånd, eftersom vi upprätthåller dem med allsköns artificiella medel. Ta bara storskalig och systematisk produktion och lagring av livsmedel som ett exempel.

Vill du ha det naturliga: varsågod. Men du får köpa hela paketet.

DN SvD SVT GP