Att skära i barn

Jag tyckte att den här bisarra omskärelsedebatten fick ett lyckligt slut med den här så kallade ”slutrepliken” i DN av Staffan Bergström et al. Men icke – folk fortsätter tydligen att debattera detta som om frågan inte var avgjord.

Idag dök det till exempel upp ett inlägg i SvD av Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Inlägget innehåller flera vanliga missförstånd och dåliga argument. Jag tänker att jag här kan avsluta debatten åt er alla, så att vi kan ägna vår tid åt svårare frågor.

Dencik skriver:

Brit mila, omskärelsen av den nyfödde judiske pojken, är ett definierande element i judiskt liv.

Det här är ett av de allra vanligaste argumenten i debatten. Märk dock att Dencik skriver ”liv” – inte vems liv exakt. Eftersom spädbarnet knappast är medvetet om vad som pågår torde det vara de judiska föräldrarnas liv som avses: definierande för deras liv som bekännande judar att deras pojkar omskärs. Då förstår man att det inte kan vara helt riktigt; man får ju inte skära andra för att definiera sitt eget liv.

Om man istället menar att det är barnens liv som definieras förstår man att det inte heller kan vara helt riktigt. Barnens liv ska väl rimligtvis definieras av dem själva så småningom, inte av föräldrarna när de är spädbarn. Det är inte samma sak som att ”alla ändå präglas av sina föräldrar och sin uppväxt”, för sådant kan man göra revolt emot. En bit av kroppen som skurits bort kan man inte (eller bara svårligen och aldrig i ursprungsskick, gällande förhuden) få tillbaka. Det är en livslång märkning av barnet som man inte kan veta om barnet kommer att vilja ha. Ritualen blir också ett sätt att säga: ”Detta barn är en jude (om än en ganska liten).” Att påstå att en individ med så begränsad kognitiv förmåga och låg bildningsnivå skulle kunna passera för ”jude” är befängt. Man kan lika gärna kalla en undulat för jude.

Inga vetenskapligt underbyggda rapporter dokumenterar att brit mila skulle vara till skada varken medicinskt, psykologiskt, eller sexuellt för de judiska män som har blivit omskurna som spädbarn – då skulle sedvänjan naturligtvis inte praktiseras.

Härom är uppfattningarna inte entydiga, men det spelar mindre roll. Det som spelar roll är att ingreppet inte är medicinskt motiverat. Dessutom hör man sällan oomskurna män klaga över sin alltför omfattande förhud eller den bristande känsla av judisk gemenskap som skulle följa därav – och fanns det någonsin någon sådan sprang han väl bara och lät sig knipsas. Av egen fri vilja, i myndig ålder.

Att kalla på lagstiftning som skulle förbjuda brit mila är ett renodlat uttryck för vad socialpsykologer kallar etnocentrism: man inbillar sig att vara mer upplyst än andra – som man omvänt tillskriver primitiva och barbariska sedvänjor.

Det är skönt att läsa att Dencik har begripit det här, för han har alldeles rätt. Det är helt rimligt att anse att den egna kulturen eller uppfattningen är mer upplyst än andra – i den mån den faktiskt är det. Dencik har bara förblindats av gammal vana gällande omskärelsen, men om man tog som exempel rituella offer av hela människor snarare än små bitar av dem skulle även Dencik bli ganska etnocentrisk. Så visst är det sant: Att skära i barn på grund av gammal vidskepelse är en primitiv och barbarisk sedvänja. Sluta upp med den.

Ett förbud mot brit mila […] skulle också i sin förlängning vara detsamma som ett förbud mot att leva som jude i Sverige.

Det här må vara det allra sämsta argumentet i hela högen. Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn? Och om det nu är ett oomkullrunkeligt krav att knipsa penis för att vara jude, ja, kära nån, då får vi väl nöja oss med att ha myndiga judar som själva fattat beslutet om att låta knipsa sig. Helt i enlighet med resonemanget ovan. Därför att: Det finns inga judiska barn. Det finns bara barn till judiska föräldrar.

Därmed förklarar jag debatten avslutad och saken vunnen.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 GP
SVD1
 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8

Den vittomtalade slöjan

Skolverket meddelar idag i en promemoria att det är tillåtet för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja under vissa omständigheter. Man kommer fram till att

[f]örbud i det enskilda fallet för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan godtas även om klädseln har religiös eller etnisk/kulturell bakgrund, ifall klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar.

Däremot finner man inget lagstöd för något generellt förbud mot slöja. Man konstaterar också att

[k]lädsel är något som normalt bestäms av individen själv. Utgångspunkten är att en skolhuvudman ska visa respekt för enskilda elevers val av klädsel och liknande, särskilt när det är fråga om religiöst betingade uttryck.

Jag håller med om att man bör få bestämma själv hur man klär sig. Därför är jag emot alla ”generella” slöjförbud. Två uppenbara frågor väcks dock av stycket ovan. För det första: Varför har debatten om skolors och lärares rätt att förbjuda keps i klassrummet varit så lågmäld? Och för det andra: Varför ska statsmakten lägga sig i huruvida en visst uttryck är sprunget ur gammal vidskepelse eller något annat? Varför denna upphöjning av ”religiöst betingade uttryck”? Den frågan är förstås inte ny. Den får man ställa sig med jämna mellanrum.

För egen del – både privat och professionellt, även om jag aldrig hamnat i den situationen som lärare, precis som de allra flesta av mina kollegor – finner jag det självklart att en skola ska kunna ställa upp vissa rimliga villkor för sin verksamhet. Dessa villkor kan och kommer ibland att stå i konflikt med självvalda uttryck av olika slag. Självklarheten är emellertid begränsad till de frivilliga skolformerna: gymnasium, komvux, folkhögskola, yrkesutbildningar etc. Då står det var och en fritt att välja något och välja bort något annat.

För grundskolan är frågan avsevärt svårare: dit ska man enligt lagen masa sig varenda vardag i nio års tid. Det är för mig oklart hur ett sådant uppenbart övergrepp på den individuella friheten (som jag förvisso ställer mig bakom) inte totalt överskuggar den lilla detaljen om vad man möjligtvis får ha på huvudet när man är där. Icke desto mindre är frågan svårare. Visst finns det möjligheter att kommunicera genom ett tygstycke. Visst är det möjligt att lära sig med keps på huvudet.

Rent praktiskt kan man förstås inte tillgodose varje nyck – då skulle det inte gå att driva en obligatorisk grundskola. Särskilt inte en med barn i. En gräns måste dras. Att avskiljaren skulle vara religion ställer jag mig förstås starkt emot. Så varför inte göra som man alltid gör när religion ligger i den ena vågskålen: lägga rationalitet och sunt förnuft i den andra, för att få en verksamhet som fungerar och är praktiskt möjlig? Och som gör ingrepp i barns rätt att uttrycka sig fritt. För om man redan har tagit hela handen, då kan man väl klä fingrarna som man vill?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 GP SVT

Jonas Sjöstedts linjetal: kommentarer

I fredags valdes Jonas Sjöstedt till Vänsterpartiets nye ordförande. Här följer några kommentarer till det linjetal han senare höll. Det blir ganska långt, så här kommer en kort sammanfattning:

Sjöstedt har många kloka poänger om EU och euron. Han har ett och annat att tillföra svensk politik i klimatfrågan, om än något mindre gällande dess lösning. Han har i stort sett fel om allting annat. Han kommer att bli svår särskilt mot Socialdemokraterna 2014, då Vänsterpartiet sannolikt kommer att växa.

Jag har förstås tittat på talet i sin helhet, men citaten är hämtade från det ovan länkade manuskriptet. Om avvikelser förekommer får läsaren tänka att detta ändå var vad han hade tänkt att säga.

Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Att ingen ska överordnas eller trycka ner den andre. Att friheten och möjligheterna ska gälla alla. Att vi alla ska kunna förverkliga oss själva med just våra drömmar och våra behov.

Det här låter som en klassiskt liberal formulering. Är det inte underligt att liberalernas tydligaste motståndare uttrycker precis samma mål med sin politik? Det ska bli spännande att se vilka de faktiska politiska förslagen blir i strävan efter allas denna åtråvärda frihet. Det har ju, historiskt sett, inte varit vänsterkantens starkaste gren.

Det är självklart att ingen behandlas sämre för att den har en annan religion eller väljer att bära slöja.

Jag drar mig till minnes hur Lars Ohly uttryckte sitt gillande för den s.k. ”handskakningsdomen”. I Vänterpartiets värld kan likabehandling vara lika med särbehandling baserad på självvald grupptillhörighet i sann multikulturalistisk anda. Men Sjöstedt är inte Ohly. Jag hoppas att han snart nog ges tillfälle att bekänna färg i den här frågan.

Friheten för riskkapitalbolaget är vår mormors ofrihet på det vanskötta äldreboendet där blöjorna vägs och de outbildade timvikarierna inte ges tid att vara mänskliga. För allas frihet krävs en politik för rättvisa.

Men för kostsamma satsningar behöver någon riskera kapital – och det är inte alltid som den bästa utföraren är den som är bäst stadd i kassan. Det är där riskkapitalisterna kommer in. Utan dem skulle många satsningar som senare visat sig vara framgångsrika och till många gagn aldrig ha kommit till stånd. Om en ”politik för rättvisa” innebär åtstramningar i möjligheten att investera blir det en fattig rättvisa och en politik som tydligt pekar mot den svenska socialismens outtalade mantra: ”Det är bättre att alla har det lika dåligt än att människor har det olika bra.” (Märk väl: jag tycker inte heller att man ska vanvårda äldre. Det behöver inte vara en motsättning däremellan.)

Vi har politiken för full sysselsättning. Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen.

Det är alltså den gamla vanliga socialistlösningen på hög arbetslöshet: man anställer helt enkelt alla. Det har misslyckats förr.

Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare.

Det här klingar precis som om Mona Sahlin stått nedanför pulpeten och sufflerat. ”De som redan har” var ju ett av hennes mest använda mantran. Men vänstern ger återkommande en snedvriden bild av vilka som gynnas av den ekonomiska utvecklingen och tillväxten – vilka det är som ”redan har” eller ”tjänar mest”. För när man ska göra avskiljningen kan man dra strecket precis var som helst. Sjöstedt drar det förmodligen långt längre ner på skalan än han själv är medveten om. Det är sannerligen inte bara miljonärer på Östermalm som gynnats av den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det är de med lägst inkomster som procentuellt sett har fått den störta ökningen av sin disponibla inkomst med jobbskatteavdragen.

Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.

Gott och väl! Mer sådant.

Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Med detta kan väl inget annat avses än Vänsterpartiets vilja att tumma på eller avskaffa utgiftstaket. Den där lilla detaljen som vi idag till stor del har att tacka för de sunda statsfinanserna. Som ju är bra att ha.

Vi ska bekämpa dumping och otrygga anställningar och hävda att fast anställning med riktiga kollektivavtal är den normala anställningsformen.

Jag gillar inte heller när man utnyttjar människor, exempelvis på svarta arbetsmarknader. Men det kan finnas andra anställningsformer än ovan nämnda som ger människor trygghet. Särskilt skulle en översyn av arbetsrätten kunna ge större trygghet – när det inte ses som onormalt (eller helt omöjligt) att lämna en anställning för att gå till en annan, vare sig man vet vilken eller inte. På en dynamisk arbetsmarknad med sund rörlighet finns det andra anställningar att gå till. Men Vänsterpartiet ser tillbaka till en tid där man jobbade på samma fabrik i hela sitt liv, och där det var fult att vara ”Hopp-Jerka”. Det må ha varit en trygghet, men inte sällan en trygghet med stora andelar leda och hopplöshet. Kollektivavtal kan visst vara bra, men det är fel att tvinga in människor i avtal – såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Den svenska regeringen lovade inte en enda krona för klimatet under förhandlingarna i Durban. Däremot är de beredda att ställa upp med 100 miljarder av riksbankens pengar för att rädda euron och det krackelerande banksystemet i euroområdet. Om klimatet hade varit en bank så hade det varit räddat nu.

Det här var ganska klokt sagt. Det blir inte bättre av att räddningspaketen synes alltmer verkningslösa eller kontraproduktiva. Som om det vore ett självändamål att rädda euron! Européers frihet, välstånd och lycka borde vara målet, vad det står på mynten som mest ett medel att nå dit. I EU- och eurofrågorna äger Vänsterpartiet idag en trovärdighet som man inte har i andra frågor. Dessutom tycks inställningen stämma ganska bra med folkopinionen. Jag hoppas att det kan förmå andra partier att skärpa sin EU- och eurokritik.

Så ser finanskrisen gyllene regel ut, vinsterna är privata medan förlusterna vältras över på oss alla. Så länge det är logiken får råda kommer bankerna fortsätta att ta orimliga risker på vår bekostnad.

Detta är sanning, gott folk. Och det är ganska vidrigt.

Vi vann folkomröstningen om EMU 2003. Vi är många här idag som var med i det arbetet. Vi arbetade outtröttligt i månader och mötte en ja-sida med obegränsade ekonomiska resurser, vi mötte ledarsidor och makthavare som unisont sjöng eurons lov. Men vi vann i alla fall därför att våra argument var bättre.

Jag är inte så säker på det. Visst fanns det experter som förutsåg den utveckling vi nu bevittnar med skrämmande träffsäkerhet – men hur många kände till dem? Själv var jag varken insatt eller engagerad på den tiden, men när en kollega till mig på mitt sommarjobb på Systembolaget i Nynäshamn visade sig vara stenhårt mot euron tyckte jag det var uppfriskande med ett tydligt ställningstagande från någon – för jag hörde bara ”ja” och ”nej” i debatten, aldrig några övertygande argument. Jag bad henne utveckla. Det visade sig att hennes nej grundade sig i en oro för hur jobbigt det skulle bli att programmera om alla myntautomater i landet. Hon må ha varit hyfsat ensam om den inställningen, men jag tror ändå bilden är talande: det blev ett nej till euron med lyckliga konsekvenser idag, men med svaga argument för de allra flesta när det begav sig.

Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som har föreslagit ett program för att reglera finansmarknaden. I det ingår höjda krav på kapitaltäckning, en internationell skatt på finansiella transaktioner och förbud mot vissa former av spekulation.

”Tobin-skatten”, återigen, som gruppen ATTAC förfäktade så högljutt på 00-talet. Experter tycks vara överens att den är overksam mot det den är tänkt att vara verksam mot (stora valutaspekulationer) och i övrigt skadlig för den som inför den, såvitt inte varenda stat i hela vida världen inför den samtidigt – vilket i praktiken är en omöjlighet. Lägg ner det där.

Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet.

Nu smakar det lite spya i munnen, som alltid när en vänterpartiledare berättar för oss vad som konstituerar ett bra liv. Det kunde han gott och väl ha låtit bli. I övrigt har han rätt om problemen med förbrukning, om man med förbrukning menar det som pågår just nu eller pågick för 30 eller 50 år sedan. Men utvecklingen har en tendens att gå framåt. Miljöbelastningen av en verksamhet behöver inte vara konstant. För att tala med Johan Norberg släpper en genomsnittlig ny bil (år 2006!) ut mindre i fullfart än en bil från 1970 släpper när den står stilla. Nya bilar kostar förstås pengar, så en gynnsam ekonomisk utveckling i hela världen är att föredra. Det är också den absolut främsta faktorn för att minska befolkningsökningen så att den mänskliga populationen kan stanna på en hållbar nivå. Man kan redan se tecken på att det håller på att hända. Det är inte den offentliga konsumtionen, även om den har sin plats, som driver den ekonomiska utvecklingen. Det är den privata.

Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi.

Jag finner den här föraktfulla retoriken skrämmande, just för att den innehåller en tydlig andel av sanning. Vänsterpolitik, på lång sikt, lär skapa sådant armod att endast den som kan plöja sin egen åker, tillverka sina egna skor eller timra sin egen koja kan förtjäna sitt existensberättigande. Tror Sjöstedt på allvar att bankdirektörer inte behövs till någonting? Eller riskkapitalbolag (se ovan)? Det är en vurm för ett samhälle på järnåldersnivå och ingenting annat.

Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta större plats i svensk politik.

Jag håller förstås inte med om det, men om inget dramatiskt händer vänsterut kommer det ändå att bli så. Och på sätt och vis välkomnar jag det. Jonas Sjöstedt själv kan vara en röstmagnet, och med dagens socialdemokrati – ja, var och en kan ju förstå vartåt det barkar. Om Vänsterpartiet dessutom lyckas formulera en tydlig klimatpolitik och en sund (!) EU- och eurokritik finns det stora möjligheter för dem att gå långt i nästa val. Ärligt talat föredrar jag det – tydliga budskap och konkret politik från Vänsterpartiet – framför Socialdemokraternas obegripliga, spretiga, halvborgerliga, Sifobaserade försök till opposition.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6

Sverker på krigsstigen

Public service – vilken underlig inkarnation har inte det begreppet fått i vårt land. Från statligt monopol på televisionssändningar (i samhällets tjänst) till egen produktion av komediserier och lättsam underhållning (i samhällets tjänst) och uttalade mål om konkurrens om tittare med kommersiella tv-kanaler. I samhällets tjänst.

Som om inte detta vore nog – nu ger man Sverker Olofsson fria händer att moralisera oss sönder och samman på bästa sändningstid. I samhällets tjänst, förstås. Programmet heter Sverkers stora strid och sänds i SVT1 på måndagar klockan 20. I tre timslånga avsnitt avhandlar han ämnena alkohol, fetma och banker.

Det fanns en tid, låt oss kalla den Plus-eran, när jag tyckte Sverker var en rätt rolig prick med sin soptunna och sina karaktäristiska ”Är det så? Är det så? Är det så?”. Den eran är nu över, vi har gått in i post-Plus-eran, och den senaste journalistiska gärningen manar istället till förakt. Inte för att man inte få tycka som Sverker, men just för att det är public service.

Sverker har alltså en stor, mörk studio fullproppad med – vad det verkar uteslutande – nykterister och nyktra alkoholister. Så går han omkring och ställer ledande frågor till folk om vad de tycker om alkohol och missbruk. De tycker inte om det, inte alls.

Han gör ett reportage från en hockeyarena där fansen frågas om huruvida de tycker att idrott och alkohol går ihop. De flesta tycker det, men de är å andra sidan berusade själva. ”När det är så dålig hockey som idag måste man ha något att trösta sig med”, menar någon. I studion vet man bättre: i Sverkers medelst handuppräckning genomförda ”opinionsundersökning” med publiken tycker 100 % att alkohol och ishockey inte går ihop.  Frågan är förstås illa ställd, vilket en person i publiken faktiskt, om än med möda och rappa mothugg från Sverker lyckas uttrycka. Man ser framför sig bilden av hur fulla idrottsmän presterar illa. Eller upplever den tydliga motsatsen mellan den ”rena” idrotten och den ”smutsiga” alkoholen. Fråga så här istället: ”Går drycker med alkoholhaltigt innehåll ihop med festligheter och nöje?” Jag tror att många skulle svara ja.

Andra exempel ur programmet: En man får applåder när han föreslår att motboken ska återinföras. Av samma publik alltså som Sverker använde till en ”opinionsundersökning”. Motboken. Utan ironi. Anna Carlstedt från IOGT-NTO säger att ”vinboxen har varit en katastrof för Sveriges kvinnor”. Jag känner inte alla men åtminstone några av Sveriges kvinnor. För flera av dem har vinboxen inte varit någon katastrof. Sverker Olofsson kallar vinboxen för att ”rea ut viner” och frågar Systembolagets försäljningschef varför man beter sig på det sättet. Centerpartiets (!) ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson säger att om han själv fick välja skulle alkoholskattelagstiftningen justeras till förmån för flaskor, och till nackdel för vinboxar. Vinboxar är ju uppenbarligen någonting folk vill ha. Han vurmar också för den bisarra lagstiftningen om att utskänkning alltid måste åtföljas av servering av varm mat (mot vilken det förvisso nyligen införts en del undantag – gällande värmen, inte maten). En representant för föreningen Munskänkarna ställs till svars för att de provar vin, underförstått att de inte borde göra det. Hon försvarar aktiviteten med att de ”inte super”. Och Carlstedt igen: ”Att man jämställer alkohol med kultur, det är ju väldigt vanligt i Sverige idag.” Menar Carlstedt på allvar att produktionen, hanteringen och konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte är kulturell? Att det inte finns breda, sofistikerade kulturella inslag i detta? Dock: om det fanns en förening som träffades tillsammans och verkligen söp, varför skulle de då inte få göra det? Om det var självvalt och utfört av myndiga personer. Det skulle också vara en kulturyttring.

Sverker Olofsson avslöjar inte detaljerna i sin agenda – jag vet inte om han vill skärpa alkohollagstiftningen, stärka monopolets ställning eller förbjuda alkohol helt och hållet. Vad som är tydligt är att programmet i sin helhet syftar till att misstänkliggöra och svartmåla allt bruk av alkohol. Bruk, inte missbruk.

Jag vill inte blunda för den problematik alkoholmissbruk för med sig, och alkoholism är verkligen något att ta på allvar. Men jag begriper inte nykteristers obotliga ovana att stoppa sin näsa där den varken behövs eller är önskad: i andra människors fungerande liv. Inte ens nykteristerna kan mena att allting som kan orsaka skada bör förbjudas – eller ens allting som kan orsaka skada för brukarens omgivning. Ta bara trafiken som exempel: en person som av princip och uppskruvat säkerhetstänkande vägrar att köra eller åka i bil kan fortfarande bli påkörd av en. Ska man därför förbjuda trafik? Ta alltid dina ståndpunkter till ytterligheter, och du ska se om de fungerar eller inte. Ändå vill de organiserade nykteristerna att alla ska bete sig precis som de själva väljer att bete sig.

Jag ställer upp på beskrivningen av alkoholism som en sjukdom (liksom andra tillstånd av drogmissbruk) men jag ställer inte upp på att alkoholisten till 100 % är ett offer utan minsta vilja eller ansvar. Det finns nämligen människor som lyckats ta sig ur sitt missbruk. Jag ställer upp på förebyggande åtgärder mot alkoholmissbruk, såsom folkbildning kring alkoholens olika effekter och en strikt åldersgräns för försäljning. Men jag ställer inte upp på omyndigförklaringen av vuxna människor som kan fatta sina egna beslut om vad de vill äta och dricka, och hur de väljer att ha roligt. Och jag ställer inte upp på att mina licenspengar som jag lydigt betalar till Radiotjänst varje kvartal går till tendentiösa, snedvridna program som syftar till att misstänkliggöra mig och min livsstil.

Det är i stunder som denna som man önskar att fler läste Mattias Svenssons utmärkta bok Glädjedödarna. En bok om förmynderi (Timbro 2011).

DN SvD GP VK

Lösningen för Socialdemokraterna

Socialdemokraterna har det svårt. Man kan inte ha Håkan Juholt kvar som partiledare och man kan inte välja sig en ny. En sådan uppslitande process som det var senast orkar man inte med en gång till och det där med ”1000 dagar kvar till valet” kan man inte köra med hur länge som helst.

Men frukta inte, socialdemokrater: Johan har lösningen!

Lösningen återfinns i själva problemet: Varför sitter man egentligen fast med en Juholt i brevlådan som driftkucku i svensk politik utan möjlighet att röra sig och där varje försök blir buskis? På grund av falangstrider i ett alltför brett parti. Juholt blev inte vald för att han var lämpligast, utan för att han hade det svagaste motståndet emot sig.

Lösningen för Socialdemokraterna är således splittring. Låt ”högerfalangen” bilda ett nytt parti med Mikael Damberg eller annan kompetent och omtyckt politiker i spetsen. Låt de gamla Socialdemokraterna finnas kvar, och låt för all del Håkan Juholt ta det partiet genom valet 2014 som han har lovat.

Det är en smidig lösning – det inser alla och envar. Falangstriderna kan upphöra genom att respektive falang kan få driva sina egna politiska idéer i varsitt parti. Håkan Juholt slipper avgå. Bortrensade och överkörda socialdemokrater kan få upprättelse. Och Alliansen kan äntligen få en fungerande opposition. Inför valet kan de till och med bilda en egen allians – det borde fungera bättre än att gå till val som ett parti. Allianser ligger ju i tiden.

Så! Problemet löst! Men skynda på, socialdemokrater. Det är bara 1000 dagar kvar till valet.

DN1 DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4