En dag som denna

En dag som denna rusar opinionen för kungahuset i höjden. Andra dagar, när kungahuset står för mindre munter underhållning eller när det släpps granskande böcker om det, går det åt andra hållet.

Det är lätt att känna sig överlägsen, liksom von oben, när man tycker sig titta ner över den skränande pöbel som ena dagen rasar för att kungen antyds ha mänskliga drag och andra dagen smälter framför en jättetöt liten gulleplutt. Men så är det: människor i flock, tecknad som opinion och statistik, beter sig på det viset.

Själv byter jag inte åsikt bara för att ett visst litet barn plötsligt andas luft istället för runtkissat fostervatten, men känner ändå att frågan om monarkin aktualiseras lite extra mycket en dag som denna. Ut ur det kungliga skötet plockas en liten späd varelse som sedan länge är utsedd att bli Sveriges statschef – är utsedd att representera mig. I hela vida världen.

Kära medborgare, visst är barn är söta. Men sedan växer de upp. En parvel så söt som en hel karamellpåse kan få riktigt bittra bismaker med åren, kan bli alldeles oätlig. Betänk att varje föraktansvärd människa – varje krigsförbrytare, varje mördare, varje våldtäktsman, varje bedragare och varje blodtörstig despot – en gång har varit lika sockersöt som dagens lilla nyfödda hagasessa.

Bättre är att hurra och hylla i efterhand, efter förrättat värv, om det nu skulle visa sig att den här personen är lämplig att representera mig och alla andra svenskar som innehavare av rikets högsta ämbete. Är hon inte det lär det visa sig i god tid, och då vill jag gärna rösta på någon annan. En dag som denna är det helt enkelt inte läge att rösta: det är alldeles för tidigt.

En dag som denna kan man gärna gå med i Republikanska föreningen.

En dag som denna kommer jag av någon anledning att tänka på ett utdrag ur en dikt av Kristina Lugn:

Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.

(ur Hej då, ha det så bra! 2003)

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9  SvD10
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Försiktighetsprincipen

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Sova lugnt med Stefan Löfven

Jag är en person av den lugna sorten, så när jag säger att jag numera kan sova lugnt är det att betrakta som bildspråk. Jag sover alltid lugnt. Men på något vis är det som om jag kan sova lugnt nu sedan Håkan Juholt avgått och Stefan Löfven kommit till som ordförande för Socialdemokraterna.

Det har varit uppenbart en längre tid att alliansregeringen behöver om inte en hare att springa efter så i alla fall en som flåsar den lite i nacken för att komma ordentligt på fötter och leverera politik som syns och hörs.

Löfven dök upp i den förtvivlans tid då man var utmattad och yr i huvudet av alla juholtare. Han kom utan löften om frälsning och har spelat träffsäkert och skickligt på sina strängar, hittat precis rätt ton. Den senast rapporterade mätningen visar att det är dags för Alliansen att öka tempot om man inte vill bli omsprungen.

Men det finns ytterligare en dimension till det hela: inte nog med att Löfven tycks utgöra en seriös statsministerkandidat – det han säger i sak är inte heller så tokigt alla gånger. En vän av företagsamhet, en vän av praktiskt genomförbar energiomställning. Han tycks städa upp bland förvirrade utspel och ståndpunkter och skapa en mindre spretig bild av partiet.

Om det skulle hampa sig så, och sannolikheten är långt ifrån försumbar, att det blir ett maktskifte 2014, behöver det alltså inte gå så illa för Sverige som man eljest hade befarat. Av den anledningen kan jag sova lite lugnare med Stefan Löfven.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2

Disclaimer: Det här inlägget är ingen kärleksförklaring till Stefan Löfven. Jag förbehåller mig rätten helt byta åsikt allteftersom bilden av Löfven nyanseras eller ändras. Det ligger också Löfven i fatet att han är socialdemokrat.

Photoshop Macht Frei

Nyss dök den här bilden upp på några olika ställen i min Facebook-feed:

Indignerade kommentarer följer: ”Ruggigt”, ”obehagligt”, ”det var väl det jag visste”, ”tänk att man kan vara så historielös”, ”jag blir rädd”…

Naturligtvis är bilden manipulerad. Någon sådan banner har Moderaterna aldrig producerat, för så historielös är man naturligtvis inte. Och hade de mot förmodan gjort det hade man hört mycket talas om det – det hade blivit ganska stora tidningsrubriker av ett sådant klavertramp. Talande är också att bilden dyker upp först i dessa dagar när vilken dagdrivare som helst kan göra habila bildmanipulationer med sitt piratkopierade Photoshop.

Man behöver alltså inte grubbla länge för att inse att bilden är falsk. Ändå tar det längre tid för vissa att nå dit än att skriva en indignerad kommentar på Facebook, och – för all del – sprida bilden vidare. Sist jag tittade hade den fått närmare 4000 delningar.

Bilden tycks vara ett exempel på någonting som många, uppenbarligen vänsterut, vill ska vara sant. Det är det som skrämmer mig med den. Det finns människor som vill kalla sig seriösa i det politiska samtalet som samtidigt vill tro att moderater och nazister är i stort sett samma sak och att borgerligheten faktiskt vill människor illa. Det är i sanning skrämmande.

Det finns andra exempel från andra arenor. Vad sägs till exempel om den här till synes upprörda muslimske mannen? Bilden började mig veterligen cirkulera efter kravallerna som följde på Muhammedkarikatyrerna:

Den här bilden är avsevärt mycket sämre gjord: någon tycks ha skrivit bokstäver med musen i MS Paint. Ändå har den fått stor spridning, och jag vågar tro att en del av de som spridit den har gjort det i den förhoppningsvis kortlivade tron att bilden är äkta, och att de också har velat att den ska vara det.