Alldeles för tråkigt

Här hemma går Fem myror är fler en fyra elefanter på repeat inför en hänförd 1 1/2-åring och hans föräldrar. Det är svårt att sluta titta – programmet är sannolikt det bästa barnprogram som har producerats i landets historia. Det är pedagogiskt och fängslande för de små och underhållande för både små och stora. Musiken är musikalisk och de tre rollerna på något sätt enkla och komplexa samtidigt – och lysande utförda av Magnus, Brasse och Eva.

Nu vill SVT ”på’t igen” med en ny satsning med Magnus Härenstam. Enligt DN, som jag ändå anar har slagit lite för hårt på Fem myror-trumman i artikeln, har Barnkanalen till uppdrag att göra ett ”pedagogiskt magasin”. Men i samma andetag konstaterar man ”att siffror och bokstäver är alldeles för tråkigt.”

Förlåt?

Alltså:

– Tänk om man kunde göra ”ett nytt Fem myror”, säger [projektledaren] Johanna Gårdare drömskt.

Resultatet blir alltså, enligt artikeln, ”som en blandning mellan filmerna ‘Big’ och ‘I huvudet på John Malkovich’.” Med en magisk lemurring som får en pojke att förlora sin kropp under spektakulära specialeffekter. Den pedagogiska vinklingen är inte de tråkiga siffrorna och bokstäverna, utan det enligt Gårdare ”nya” i skolorna: livskunskap.

Det låter på det hela taget, åtminstone med detta vaga underlag, som en total kontrast mot tidernas bästa barnprogram, trots att man har som ambition att göra om samma bedrift.

Bara utgångspunkten att bokstäver och siffror anses vara för tråkiga att göra barnprogram om gör mig ledsen. Det är ytterligare ett tecken på en förhärskande och illavarslande kunskapssyn bland människor som föresätter sig att bilda och utbilda våra barn. Ska public service bevara något av sitt existensberättigande ska man väl åtminstone göra rätt här.

Claphaminstitutet levererar ånyo

Det så kallade Claphaminstitutet har på relativt kort tid gjort sig gällande som ett av vårt lands mest pålitliga producenter av religiös skräpargumentation. Idag levererar man igen med en debattartikel i SvD Brännpunkt: ”Nyateismen diskvalificerar sig själv”.

Man kallar ”nyateismen” för ”förbluffande aggressiv” och vantolkar några namnkunniga förespråkare. Värst ut råkar Sam Harris, som förvisso själv har påpekat att passagen ifråga lär vara den mest missuppfattade han någonsin har skrivit. Alltså:

Och riktigt farligt blir det när Sam Harris menar: ”Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.” Hur är detta förenligt med en tolerant och pluralistisk samhällssyn?

Sam Harris förklarar så gott han kan här (c:a två tredjedelar ner på sidan). Det är bekvämt för Clapphamrarna att snuttifiera ett sådant citat, eftersom man då kan antyda att Sam Harris vill att folk ska mörda troende bara för att de är troende. Naturligtvis är det inte så. Diskussionen handlar generellt om vilka anledningar man kan ha att oskadliggöra verkliga hot, t.ex. en person som har fått för sig att han ska döda dig för att hans Gud har sagt åt honom att göra det. Kan du inte fånga honom, och du vet att han menar allvar, kan du behöva oskadliggöra honom med våld – och det skulle vara etiskt försvarbart. Diskussionen handlar specifikt om Usama bin Ladin och upprinnelsen till den militära insatsen i Afghanistan.

Inte tror jag att ”fellows” vid Claphaminstitutet har ork eller förmåga att läsa en hel bok, men nog borde de begripa det kortfattade klargörandet som Harris tycks ha skrivit just för den som bara sett den specifika meningen citerad på någon apologetisk blogg av vilka det finns otaliga. Vem är det som diskvalificerar sig själv?

Sannerligen. När man kunde ha haft en intellektuell debatt om ett intressant ämne dyker det upp ”institut” som kattskit i sandlådan och bräker fram sin eländiga rappakalja.

Jag måste vara en idiot som ens bemöter det.

En religiös affärsplan

Min framlidne farfar ska en gång ha sagt att för att kunna försörja sig som sektledare behöver man inte fler än tio anhängare som var och en betalar sitt tionde. Och känner jag farfar rätt sa han det inte bara på skoj.

Kanske ligger det alltså i mina gener att bedra andra med religiös täckmantel. Gott då att den branschen tycks få ett uppsving nu med alla offentliga sanktioner. Handskakningsdomen, vad blev det? 60 000 kr vill jag minnas. Och nu, återigen, 60 000 kr åt kvinnan som valde att inte gå en kockutbildning för att hon på informationsmötet om kursen fått veta att det ingick provsmakning av fläsk. Om detta har jag skrivit förut. Kvinnan fick alltså stöd av DO som träffade en förlikning med Arbetsförmedlingen.

60 000 för att inte gå en kurs? Och så harvar folk vidare på sina jobb, utför arbete för betydligt mindre pengar. Vilka förlorare. Vad är tricket? Just det – religion.

Så det börjar bli dags för mig att starta en egen religion. De knasiga ”kopisterna” har ju godkänts som trossamfund, så den biten blir inte svår. Sedan får jag sondera terrängen och se vilka arbetsmarknadsåtgärder jag enklast kan finna anstötliga, och därefter formulera min heliga skrift.

”Om jag skulle gå en kurs i att skriva CV skulle min Gud bli mycket vred.”

I ärlighetens namn tror jag att detta kommer att bli enklare och mer lukrativt än gamle farfars, frid över honom, idé.

DN SR

En snöskyffel åt varje snöröjare

Moderaterna gick häromveckan ut med en idé om att varje lärare borde ha en egen dator eller läsplatta. Margareta Pålsson, ordförande i Moderaternas skolgrupp, säger till TT:

– Nästan hälften av lärarna saknar en egen dator. Det är så bedrövligt att det inte är klokt. En dator borde vara lika naturligt som en stol och ett skrivbord.

Pålsson har helt rätt. Det underliga är varför det inte är uppmärksammat och åtgärdat för länge sedan. Jag menar inte att man borde ha lagstiftat om en dator till varje lärare, men skolchefer och rektorer borde själva ha insett vilken otrolig effektivitetsökning det hade inneburit om varje lärare som ville ha en egen dator hade haft en.

Ett exempel från min första lärartjänst på en gymnasieskola i en förort till Stockholm: Ett helt arbetslag, 8–12 lärare, delar på fyra terminaler i sitt arbetsrum. Det är så trångt i rummet att lärarna måste klättra över varandra för att komma fram till terminalerna. Väl framme vid terminalen måste läraren logga in varje gång. Inloggningen tar i genomsnitt 5–8 minuter. Det är rekommenderat att varje lärare registrerar närvaron i en databas efter varje lektionspass.

Det där var inte mitt arbetslag. Vi var 10 lärare på två terminaler, men de var i gengäld ganska snabba. Ändå – utan sin egen dator fick man genomföra planering och uppföljning på papper vid sitt skrivbord, och sedan gå och ”renskriva” det material man ville ha med sig. Sedan iväg till kopiatorrummet, en halv kilometer bort. Kvalificerade lärare sysslar med detta på dyr arbetstid. Det är inte unikt för yrkesgruppen, men det gör inte saken bättre. Tänk på allt de hade kunnat göra istället med sin tid.

Datorn är idag ett så fullkomligt naturligt arbetsredskap i så många olika sammanhang och så pass billig i drift (jämför med en lärare som det kanske kostar en halv miljon om året att hålla sig med) att jag alltid förbluffas över alla försuttna möjligheter att effektivisera datorledes.

Tänk dig ett lag med tio snöröjare som ska röja snö, men som får dela på två snöskyfflar. Ungefär så idiotiskt är det.

DN SvD1 SvD2 GP YA ÖC

 

Anmälan

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP