Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

Fundamentalistiska ateister

I senaste numret av maganiset SANS funderar Jackie Jakubowski över det här med ”fundamentalistiska ateister”. Särskilt Christopher Hitchens beskrivs som en ”kompromisslös gudsförnekare”. Och så kommer det:

Det är lätt att svepas med av Hitchens och andra ateisters vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist.

Naturligtvis kan en ateist vara fundamentalist. Mer om det alldeles strax. Jakubowski väljer dock inte det uppenbara sättet att beskriva en sådan, utan resonerar (med moralfilosofen Anthony Grayling som utgångspunkt) om hur en icke-fundamentalistisk ateist skulle vara:

[S]kulle han ifrågasätta Guds existens […] bara till viss del? Vilka absurditeter skulle en ”lagomateism” acceptera? Vissa mirakel men inte andra?

Och så vidare, fram till slutklämmen:

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa.

Men att ateismen inte ”kan kompromissa” gör den inte fundamentalistisk. Inte på något sätt. Saken står inte mellan ingen gud, lite gud eller Gud. Saken står mellan de påståenden som står på en solid grund och de påståenden som inte gör det.

Hur ska man då bli en ”fundamentalistisk ateist”? Enkelt. Man bestämmer sig för att det inte finns någon gud, och att man aldrig någonsin under några omständigheter kommer att ändra uppfattning i den frågan. Om man är på det humöret kan man bli ännu tydligare i sin fundamentalism genom att hitta – eller varför inte skriva – en liten bok där det står att det inte finns någon gud. Och så lägger man sig an med uppfattningen att det som står i denna lilla bok är bortom allt ifrågasättande nu och för all framtid.

Men jag känner ingen sådan ateist. Faktum är att jag aldrig har hört talas om en. Alla ateister jag känner till är ateister för att påståendet om Guds eller gudars existens saknar grund. De är inte fundamentalister för att de ifrågasätter alla religiösa påståenden – de ifrågasätter i bästa fall alla påståenden de möter överhuvudtaget. De är ickefundamentalister just i det att de skulle ändra uppfattning i frågan om det framkom tillräckligt goda argument för att göra det.

Fundamentalistiskt ifrågasättande? Tja. Ihop med Povel Ramels ”Kampsång för tvehågsna” kanske det skulle passa bra.