Helt i tiden

En kunglig högtid ”helt i tiden” – så beskrivs prinsessan Estelles dop av SvD:s Karin Thunberg. Man hade ju ruckat på en del detaljer i traditionen – Victoria tackade Gud, till exempel. Och hennes bror fyllde på magiskt vatten från den kvartsmilleniumgamla dopfunten. Här går det framåt! Efter beskrivningen av allt detta hisnande nya återgår Thunberg till att recensera damernas dräkter och hattar. Det får väl sägas vara en gammal hederlig tradition i alla fall.

Inte hyser jag något agg mot allt som är gammalt. Men jag höjer på ögonbrynen åt folk som slår knut på sig själva för att kalla bruket av det gamla för nytt eller ”helt i tiden”.

En viss Fredrik Westerlund länkade på Twitter till sin halvårsgamla krönika, dopdagen till ära. Han är rojalist och ondgör sig eller snarare raljerar över Republikanska föreningen (i vilken jag är medlem sedan många år). Han anför några tänkvärda argument för monarkin såsom att den de facto är demokratiskt förankrad och därför inte är odemokratisk, att det finns en poäng med att statschefen inte är vald eftersom det då inte finns en stor andel av folket som aktivt tagit ställning mot hen genom att rösta på någon annan och att allt det bjäfs som omger kungahuset inte är värdigt det demokratiska systemet. (På den sista punkten kan jag ha misstolkat Westerlund, som också använde andra ord.)

För det första menar jag att en företeelse kan vara både demokratiskt förankrad och odemokratisk till sin natur. I teorin kan ett parti med en tydligt uttalad totalitär agenda vinna ett val. För det andra har han en viss poäng, men den poängen överskuggas av det faktum att en majoritet av folket skulle kunna aktivt ta ställning mot statschefen utan möjlighet att avsätta hen. För det tredje kan jag hålla med om att bjäfset med rätta hålls borta från de demokratiska institutionerna, även om de gärna får vara högtidliga. Därmed inte sagt att statsmakten behöver producera och förvalta bjäfs överhuvudtaget.

Grundprincipen är fortfarande att folket väljer sina egna representanter. Kungahuset representerar folket i många olika sammanhang. Som häromdagen, när tronarvingen står i en kyrka och tackar Gud för det barn hon fått. Och samtidigt representerar mig – det är en styggelse. Sådant får hon hålla på med som privatperson, men hon kan inte vara privatperson i några offentliga sammanhang.

Visst får en blivande statschef offentligt uttrycka tacksamhet och glädje över sitt barn, och visst är det möjligt att dopdagens mottagare av tacket, den gamla ökendemonen Jahve, i kronprinsessans medvetande blott utgjorde en symbol mot vilken en annars ganska vilsen tacksamhet kunde riktas. Men i sammanhanget kan det knappast tolkas så – med uråldriga (men förstås friskt förnyade!) ritualer och ett praktfullt, symbolpackat kyrkorum – och den demokratiskt förankrade lagstiftningen om vad en statschef in spe måste bekänna sig till. I den kontexten kan ett offentligt tack till Gud för en dotter inte tolkas som något annat än att kronprinsessan tror eller vill framstå som om hon tror på att detta är något som en fullt existerande gudom ägnar sig åt.

Ett kungligt dop är sannerligen en pikant syntes av två institutioner värda att reta upp sig på.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6

Klyftor och välstånd

Man kan konstatera att det är det rödgröna blocket som sedan länge äger ordet klyftor i den politiska debatten. Klyftor omnämns alltid i negativa ordalag som någonting som borde bekämpas och det är en definition som Alliansen tycks ha accepterat fullt ut. När man konfronteras med att ”klyftorna har ökat” svarar man med att ”det har de inte alls” eller ”jo, men inte så mycket som ni påstår” eller ”finanskrisen finanskrisen”. Men aldrig ”ja, och hurra för det”.

Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

Jämtin 1 maj 2012

Igår var det 1 maj – Sveriges socialistiska, lagstadgade högtidsdag. Bara det kunde förtjäna sitt eget inlägg. Istället vill jag rikta uppmärksamhet mot en till synes liten detalj i det tal Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin höll i Sundbyberg. Så här sa hon inte:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hela Sveriges skull, men – framför allt – för hans eller hennes egen  skull.

Det hon istället sa var detta:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hans skull, för hennes skull, men – framför allt – för hela Sveriges framtids skull.

Det är svårt att inte hålla med Jämtin i sak – ungas potential ska tas tillvara. Med nio års skolplikt är det vår förbannade skyldighet att se till att ingen enda elev underträffar sin egen potential under den tiden. Och det är bra för Sverige och samhället i stort när det går bra för människor.

Motiveringsordningen, däremot, kan skilja mellan olika uppfattningar. Jämtin och hennes talskrivare har haft alla möjligheter i världen att upptäcka och ändra lydelsen. Ändå landar man i att en ung människas potential ska tas tillvara i första hand för kollektivets bästa, och först därefter för sitt eget bästa. Motiveringsordningen är ideologisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5