En himla massa rop och hojt

Jag har tidigare deklarerat min öppenhet för rop och hojt från höga, spetsiga byggnader. Då var det på gång att man skulle bygga ett ”bönerum med minareter” i Norrköping. Jag har ännu inte blivit kallad till någon bön, så jag utgår ifrån att den inte är färdig.

Under tiden har diskussionen blommat upp igen, inte minst i mitt eget parti. Östergötlands mångårige centerman i riksdagen, Staffan Danielsson från Linköping, har drivit frågan i både dagspress och på blogg. Jag respekterar Danielsson för hans orädsla inför obekväma diskussioner och ståndpunkter. Den här gången håller jag emellertid inte med honom. Han landar, kort sammanfattat, i att böneutrop från minareter bör begränsas för att det kan vara störande medan klockringning från kristna kyrkor bör tillåtas för att de är ett vedertaget inslag i det offentliga ljudlandskapet.

Min ståndpunkt liknar inte så lite Hanna Wagenius’ – att det offentliga inte ska favorisera vissa religioner framför andra. Kyrkorna kom upp före minareterna, det är sant, men befolkningen är nu sådan att det finns en marknad för båda. Det får man ta.

Men jag vill gå längre. Jag vill inte att det offentliga alls ska lägga sig i av vilken anledning jag skulle vilja sprida ljud eller oljud omkring mig. Det här står inte mellan Gud och Allah, det står mellan alla människor som möjligen kan ha någonting att torgföra. Och företag för den delen; de är också gjorda av människor precis som religionerna.

Om kyrkklockorna ska få ringa så att alla hör ska moskén få ropa till bön i samma utsträckning. Och jag ska få klättra upp på min skorsten och läsa högt ur Satansverserna i en megafon precis lika ofta. Och Jysk borta i Ingelsta ska få spela sin reklamjingel. Och Syndikalisterna borta på Trädgårdsgatan ska få ropa ut sina… tja, vad det nu är för dumheter de skulle vilja ropa ut. Alla, oavsett budskap eller drivkraft, ska ha samma rätt att föra oväsen.

Det blir en himla massa rop och hojt förstås. Vi skulle inte få en lugn stund. Bra då att Staffan Danielsson landar i slutsatsen att om man ska hantera religioner lika bör man begränsa klockringningen innan man släpper på böneropen.

Lagar får lov att reglera hur mycket oväsen som kan vara rimligt från var och en. Men utan att säga nej till den som vill sälja billigt gödsel men ja till den som vill sälja en livsåskådning.

4 reaktion på “En himla massa rop och hojt

  1. Jag brottas som sagt lite med denna fråga, och ställer några principiella frågor på blogg och i några debattartiklar.
    http://staffandanielsson.blogspot.se/2012/10/om-kyrkklockor-och-boneutrop-pa-svd.html
    Jag utesluter inte att även jag kan landa i att det bara handlar om buller som ska avvägas av lokal miljönämnd.
    Jag har ändå en restriktiv inställning till att ”det offentliga luftrummet” skulle fyllas med ” en himla massa rop och hojt”.
    Johan har svarat på en av mina frågor, ska just religiösa budskap ha en särställning, med svaret nej. Det stämmer med min egen inställning.
    Om jag grunnar på denna avvägning gör säkert många andra det också. Därför tycker jag det är viktigt att kunna diskutera principer och bryta olika meningar. Jag tror alternativet är sämre, att svaret är så självklart att dikussion är överflödig.

    • Hej Staffan! Du har helt rätt i det, och jag finner det som sagt ofta uppfriskande när du lyfter olika saker till diskussion. Jag hoppas förstås att principerna står stadigare än de praktiska kompromisserna när debattvågorna går höga. Att inte särbehandla religiösa påståenden eller yttringar hör till en av mina huvudprinciper. Kul att du tittade in!

    • Glassbilen är ett mycket bra exempel eftersom den inte är hypotetisk. Jag vet inte hur debatten gick när konkurrenten ”Glassbilen” (till skillnad från glassbilen, som ju är ”Hemglass” glassbil) gjorde entré på gatorna. Jag anar att det fanns folk som blev oroliga och framför sig såg 30–40 olika bilar som åkte runt och spelade varenda dag i veckan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *