Author Archives: Johan

En snöskyffel åt varje snöröjare

Posted on by
Reply

Moderaterna gick häromveckan ut med en idé om att varje lärare borde ha en egen dator eller läsplatta. Margareta Pålsson, ordförande i Moderaternas skolgrupp, säger till TT:

– Nästan hälften av lärarna saknar en egen dator. Det är så bedrövligt att det inte är klokt. En dator borde vara lika naturligt som en stol och ett skrivbord.

Pålsson har helt rätt. Det underliga är varför det inte är uppmärksammat och åtgärdat för länge sedan. Jag menar inte att man borde ha lagstiftat om en dator till varje lärare, men skolchefer och rektorer borde själva ha insett vilken otrolig effektivitetsökning det hade inneburit om varje lärare som ville ha en egen dator hade haft en.

Ett exempel från min första lärartjänst på en gymnasieskola i en förort till Stockholm: Ett helt arbetslag, 8–12 lärare, delar på fyra terminaler i sitt arbetsrum. Det är så trångt i rummet att lärarna måste klättra över varandra för att komma fram till terminalerna. Väl framme vid terminalen måste läraren logga in varje gång. Inloggningen tar i genomsnitt 5–8 minuter. Det är rekommenderat att varje lärare registrerar närvaron i en databas efter varje lektionspass.

Det där var inte mitt arbetslag. Vi var 10 lärare på två terminaler, men de var i gengäld ganska snabba. Ändå – utan sin egen dator fick man genomföra planering och uppföljning på papper vid sitt skrivbord, och sedan gå och ”renskriva” det material man ville ha med sig. Sedan iväg till kopiatorrummet, en halv kilometer bort. Kvalificerade lärare sysslar med detta på dyr arbetstid. Det är inte unikt för yrkesgruppen, men det gör inte saken bättre. Tänk på allt de hade kunnat göra istället med sin tid.

Datorn är idag ett så fullkomligt naturligt arbetsredskap i så många olika sammanhang och så pass billig i drift (jämför med en lärare som det kanske kostar en halv miljon om året att hålla sig med) att jag alltid förbluffas över alla försuttna möjligheter att effektivisera datorledes.

Tänk dig ett lag med tio snöröjare som ska röja snö, men som får dela på två snöskyfflar. Ungefär så idiotiskt är det.

DN SvD1 SvD2 GP YA ÖC

 

Anmälan

Posted on by
6

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP

En dag som denna

Posted on by
Reply

En dag som denna rusar opinionen för kungahuset i höjden. Andra dagar, när kungahuset står för mindre munter underhållning eller när det släpps granskande böcker om det, går det åt andra hållet.

Det är lätt att känna sig överlägsen, liksom von oben, när man tycker sig titta ner över den skränande pöbel som ena dagen rasar för att kungen antyds ha mänskliga drag och andra dagen smälter framför en jättetöt liten gulleplutt. Men så är det: människor i flock, tecknad som opinion och statistik, beter sig på det viset.

Själv byter jag inte åsikt bara för att ett visst litet barn plötsligt andas luft istället för runtkissat fostervatten, men känner ändå att frågan om monarkin aktualiseras lite extra mycket en dag som denna. Ut ur det kungliga skötet plockas en liten späd varelse som sedan länge är utsedd att bli Sveriges statschef – är utsedd att representera mig. I hela vida världen.

Kära medborgare, visst är barn är söta. Men sedan växer de upp. En parvel så söt som en hel karamellpåse kan få riktigt bittra bismaker med åren, kan bli alldeles oätlig. Betänk att varje föraktansvärd människa – varje krigsförbrytare, varje mördare, varje våldtäktsman, varje bedragare och varje blodtörstig despot – en gång har varit lika sockersöt som dagens lilla nyfödda hagasessa.

Bättre är att hurra och hylla i efterhand, efter förrättat värv, om det nu skulle visa sig att den här personen är lämplig att representera mig och alla andra svenskar som innehavare av rikets högsta ämbete. Är hon inte det lär det visa sig i god tid, och då vill jag gärna rösta på någon annan. En dag som denna är det helt enkelt inte läge att rösta: det är alldeles för tidigt.

En dag som denna kan man gärna gå med i Republikanska föreningen.

En dag som denna kommer jag av någon anledning att tänka på ett utdrag ur en dikt av Kristina Lugn:

Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.

(ur Hej då, ha det så bra! 2003)

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9  SvD10
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Försiktighetsprincipen

Posted on by
Reply

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Sova lugnt med Stefan Löfven

Posted on by
Reply

Jag är en person av den lugna sorten, så när jag säger att jag numera kan sova lugnt är det att betrakta som bildspråk. Jag sover alltid lugnt. Men på något vis är det som om jag kan sova lugnt nu sedan Håkan Juholt avgått och Stefan Löfven kommit till som ordförande för Socialdemokraterna.

Det har varit uppenbart en längre tid att alliansregeringen behöver om inte en hare att springa efter så i alla fall en som flåsar den lite i nacken för att komma ordentligt på fötter och leverera politik som syns och hörs.

Löfven dök upp i den förtvivlans tid då man var utmattad och yr i huvudet av alla juholtare. Han kom utan löften om frälsning och har spelat träffsäkert och skickligt på sina strängar, hittat precis rätt ton. Den senast rapporterade mätningen visar att det är dags för Alliansen att öka tempot om man inte vill bli omsprungen.

Men det finns ytterligare en dimension till det hela: inte nog med att Löfven tycks utgöra en seriös statsministerkandidat – det han säger i sak är inte heller så tokigt alla gånger. En vän av företagsamhet, en vän av praktiskt genomförbar energiomställning. Han tycks städa upp bland förvirrade utspel och ståndpunkter och skapa en mindre spretig bild av partiet.

Om det skulle hampa sig så, och sannolikheten är långt ifrån försumbar, att det blir ett maktskifte 2014, behöver det alltså inte gå så illa för Sverige som man eljest hade befarat. Av den anledningen kan jag sova lite lugnare med Stefan Löfven.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2

Disclaimer: Det här inlägget är ingen kärleksförklaring till Stefan Löfven. Jag förbehåller mig rätten helt byta åsikt allteftersom bilden av Löfven nyanseras eller ändras. Det ligger också Löfven i fatet att han är socialdemokrat.

Photoshop Macht Frei

Posted on by
2

Nyss dök den här bilden upp på några olika ställen i min Facebook-feed:

Indignerade kommentarer följer: ”Ruggigt”, ”obehagligt”, ”det var väl det jag visste”, ”tänk att man kan vara så historielös”, ”jag blir rädd”…

Naturligtvis är bilden manipulerad. Någon sådan banner har Moderaterna aldrig producerat, för så historielös är man naturligtvis inte. Och hade de mot förmodan gjort det hade man hört mycket talas om det – det hade blivit ganska stora tidningsrubriker av ett sådant klavertramp. Talande är också att bilden dyker upp först i dessa dagar när vilken dagdrivare som helst kan göra habila bildmanipulationer med sitt piratkopierade Photoshop.

Man behöver alltså inte grubbla länge för att inse att bilden är falsk. Ändå tar det längre tid för vissa att nå dit än att skriva en indignerad kommentar på Facebook, och – för all del – sprida bilden vidare. Sist jag tittade hade den fått närmare 4000 delningar.

Bilden tycks vara ett exempel på någonting som många, uppenbarligen vänsterut, vill ska vara sant. Det är det som skrämmer mig med den. Det finns människor som vill kalla sig seriösa i det politiska samtalet som samtidigt vill tro att moderater och nazister är i stort sett samma sak och att borgerligheten faktiskt vill människor illa. Det är i sanning skrämmande.

Det finns andra exempel från andra arenor. Vad sägs till exempel om den här till synes upprörda muslimske mannen? Bilden började mig veterligen cirkulera efter kravallerna som följde på Muhammedkarikatyrerna:

Den här bilden är avsevärt mycket sämre gjord: någon tycks ha skrivit bokstäver med musen i MS Paint. Ändå har den fått stor spridning, och jag vågar tro att en del av de som spridit den har gjort det i den förhoppningsvis kortlivade tron att bilden är äkta, och att de också har velat att den ska vara det.

Att skära i barn

Posted on by
5

Jag tyckte att den här bisarra omskärelsedebatten fick ett lyckligt slut med den här så kallade ”slutrepliken” i DN av Staffan Bergström et al. Men icke – folk fortsätter tydligen att debattera detta som om frågan inte var avgjord.

Idag dök det till exempel upp ett inlägg i SvD av Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Inlägget innehåller flera vanliga missförstånd och dåliga argument. Jag tänker att jag här kan avsluta debatten åt er alla, så att vi kan ägna vår tid åt svårare frågor.

Dencik skriver:

Brit mila, omskärelsen av den nyfödde judiske pojken, är ett definierande element i judiskt liv.

Det här är ett av de allra vanligaste argumenten i debatten. Märk dock att Dencik skriver ”liv” – inte vems liv exakt. Eftersom spädbarnet knappast är medvetet om vad som pågår torde det vara de judiska föräldrarnas liv som avses: definierande för deras liv som bekännande judar att deras pojkar omskärs. Då förstår man att det inte kan vara helt riktigt; man får ju inte skära andra för att definiera sitt eget liv.

Om man istället menar att det är barnens liv som definieras förstår man att det inte heller kan vara helt riktigt. Barnens liv ska väl rimligtvis definieras av dem själva så småningom, inte av föräldrarna när de är spädbarn. Det är inte samma sak som att ”alla ändå präglas av sina föräldrar och sin uppväxt”, för sådant kan man göra revolt emot. En bit av kroppen som skurits bort kan man inte (eller bara svårligen och aldrig i ursprungsskick, gällande förhuden) få tillbaka. Det är en livslång märkning av barnet som man inte kan veta om barnet kommer att vilja ha. Ritualen blir också ett sätt att säga: ”Detta barn är en jude (om än en ganska liten).” Att påstå att en individ med så begränsad kognitiv förmåga och låg bildningsnivå skulle kunna passera för ”jude” är befängt. Man kan lika gärna kalla en undulat för jude.

Inga vetenskapligt underbyggda rapporter dokumenterar att brit mila skulle vara till skada varken medicinskt, psykologiskt, eller sexuellt för de judiska män som har blivit omskurna som spädbarn – då skulle sedvänjan naturligtvis inte praktiseras.

Härom är uppfattningarna inte entydiga, men det spelar mindre roll. Det som spelar roll är att ingreppet inte är medicinskt motiverat. Dessutom hör man sällan oomskurna män klaga över sin alltför omfattande förhud eller den bristande känsla av judisk gemenskap som skulle följa därav – och fanns det någonsin någon sådan sprang han väl bara och lät sig knipsas. Av egen fri vilja, i myndig ålder.

Att kalla på lagstiftning som skulle förbjuda brit mila är ett renodlat uttryck för vad socialpsykologer kallar etnocentrism: man inbillar sig att vara mer upplyst än andra – som man omvänt tillskriver primitiva och barbariska sedvänjor.

Det är skönt att läsa att Dencik har begripit det här, för han har alldeles rätt. Det är helt rimligt att anse att den egna kulturen eller uppfattningen är mer upplyst än andra – i den mån den faktiskt är det. Dencik har bara förblindats av gammal vana gällande omskärelsen, men om man tog som exempel rituella offer av hela människor snarare än små bitar av dem skulle även Dencik bli ganska etnocentrisk. Så visst är det sant: Att skära i barn på grund av gammal vidskepelse är en primitiv och barbarisk sedvänja. Sluta upp med den.

Ett förbud mot brit mila […] skulle också i sin förlängning vara detsamma som ett förbud mot att leva som jude i Sverige.

Det här må vara det allra sämsta argumentet i hela högen. Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn? Och om det nu är ett oomkullrunkeligt krav att knipsa penis för att vara jude, ja, kära nån, då får vi väl nöja oss med att ha myndiga judar som själva fattat beslutet om att låta knipsa sig. Helt i enlighet med resonemanget ovan. Därför att: Det finns inga judiska barn. Det finns bara barn till judiska föräldrar.

Därmed förklarar jag debatten avslutad och saken vunnen.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 GP
SVD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8

Den vittomtalade slöjan

Posted on by
1

Skolverket meddelar idag i en promemoria att det är tillåtet för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja under vissa omständigheter. Man kommer fram till att

[f]örbud i det enskilda fallet för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan godtas även om klädseln har religiös eller etnisk/kulturell bakgrund, ifall klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar.

Däremot finner man inget lagstöd för något generellt förbud mot slöja. Man konstaterar också att

[k]lädsel är något som normalt bestäms av individen själv. Utgångspunkten är att en skolhuvudman ska visa respekt för enskilda elevers val av klädsel och liknande, särskilt när det är fråga om religiöst betingade uttryck.

Jag håller med om att man bör få bestämma själv hur man klär sig. Därför är jag emot alla ”generella” slöjförbud. Två uppenbara frågor väcks dock av stycket ovan. För det första: Varför har debatten om skolors och lärares rätt att förbjuda keps i klassrummet varit så lågmäld? Och för det andra: Varför ska statsmakten lägga sig i huruvida en visst uttryck är sprunget ur gammal vidskepelse eller något annat? Varför denna upphöjning av ”religiöst betingade uttryck”? Den frågan är förstås inte ny. Den får man ställa sig med jämna mellanrum.

För egen del – både privat och professionellt, även om jag aldrig hamnat i den situationen som lärare, precis som de allra flesta av mina kollegor – finner jag det självklart att en skola ska kunna ställa upp vissa rimliga villkor för sin verksamhet. Dessa villkor kan och kommer ibland att stå i konflikt med självvalda uttryck av olika slag. Självklarheten är emellertid begränsad till de frivilliga skolformerna: gymnasium, komvux, folkhögskola, yrkesutbildningar etc. Då står det var och en fritt att välja något och välja bort något annat.

För grundskolan är frågan avsevärt svårare: dit ska man enligt lagen masa sig varenda vardag i nio års tid. Det är för mig oklart hur ett sådant uppenbart övergrepp på den individuella friheten (som jag förvisso ställer mig bakom) inte totalt överskuggar den lilla detaljen om vad man möjligtvis får ha på huvudet när man är där. Icke desto mindre är frågan svårare. Visst finns det möjligheter att kommunicera genom ett tygstycke. Visst är det möjligt att lära sig med keps på huvudet.

Rent praktiskt kan man förstås inte tillgodose varje nyck – då skulle det inte gå att driva en obligatorisk grundskola. Särskilt inte en med barn i. En gräns måste dras. Att avskiljaren skulle vara religion ställer jag mig förstås starkt emot. Så varför inte göra som man alltid gör när religion ligger i den ena vågskålen: lägga rationalitet och sunt förnuft i den andra, för att få en verksamhet som fungerar och är praktiskt möjlig? Och som gör ingrepp i barns rätt att uttrycka sig fritt. För om man redan har tagit hela handen, då kan man väl klä fingrarna som man vill?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 GP SVT

Jonas Sjöstedts linjetal: kommentarer

Posted on by
Reply

I fredags valdes Jonas Sjöstedt till Vänsterpartiets nye ordförande. Här följer några kommentarer till det linjetal han senare höll. Det blir ganska långt, så här kommer en kort sammanfattning:

Sjöstedt har många kloka poänger om EU och euron. Han har ett och annat att tillföra svensk politik i klimatfrågan, om än något mindre gällande dess lösning. Han har i stort sett fel om allting annat. Han kommer att bli svår särskilt mot Socialdemokraterna 2014, då Vänsterpartiet sannolikt kommer att växa.

Jag har förstås tittat på talet i sin helhet, men citaten är hämtade från det ovan länkade manuskriptet. Om avvikelser förekommer får läsaren tänka att detta ändå var vad han hade tänkt att säga.

Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Att ingen ska överordnas eller trycka ner den andre. Att friheten och möjligheterna ska gälla alla. Att vi alla ska kunna förverkliga oss själva med just våra drömmar och våra behov.

Det här låter som en klassiskt liberal formulering. Är det inte underligt att liberalernas tydligaste motståndare uttrycker precis samma mål med sin politik? Det ska bli spännande att se vilka de faktiska politiska förslagen blir i strävan efter allas denna åtråvärda frihet. Det har ju, historiskt sett, inte varit vänsterkantens starkaste gren.

Det är självklart att ingen behandlas sämre för att den har en annan religion eller väljer att bära slöja.

Jag drar mig till minnes hur Lars Ohly uttryckte sitt gillande för den s.k. ”handskakningsdomen”. I Vänterpartiets värld kan likabehandling vara lika med särbehandling baserad på självvald grupptillhörighet i sann multikulturalistisk anda. Men Sjöstedt är inte Ohly. Jag hoppas att han snart nog ges tillfälle att bekänna färg i den här frågan.

Friheten för riskkapitalbolaget är vår mormors ofrihet på det vanskötta äldreboendet där blöjorna vägs och de outbildade timvikarierna inte ges tid att vara mänskliga. För allas frihet krävs en politik för rättvisa.

Men för kostsamma satsningar behöver någon riskera kapital – och det är inte alltid som den bästa utföraren är den som är bäst stadd i kassan. Det är där riskkapitalisterna kommer in. Utan dem skulle många satsningar som senare visat sig vara framgångsrika och till många gagn aldrig ha kommit till stånd. Om en ”politik för rättvisa” innebär åtstramningar i möjligheten att investera blir det en fattig rättvisa och en politik som tydligt pekar mot den svenska socialismens outtalade mantra: ”Det är bättre att alla har det lika dåligt än att människor har det olika bra.” (Märk väl: jag tycker inte heller att man ska vanvårda äldre. Det behöver inte vara en motsättning däremellan.)

Vi har politiken för full sysselsättning. Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen.

Det är alltså den gamla vanliga socialistlösningen på hög arbetslöshet: man anställer helt enkelt alla. Det har misslyckats förr.

Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare.

Det här klingar precis som om Mona Sahlin stått nedanför pulpeten och sufflerat. ”De som redan har” var ju ett av hennes mest använda mantran. Men vänstern ger återkommande en snedvriden bild av vilka som gynnas av den ekonomiska utvecklingen och tillväxten – vilka det är som ”redan har” eller ”tjänar mest”. För när man ska göra avskiljningen kan man dra strecket precis var som helst. Sjöstedt drar det förmodligen långt längre ner på skalan än han själv är medveten om. Det är sannerligen inte bara miljonärer på Östermalm som gynnats av den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Det är de med lägst inkomster som procentuellt sett har fått den störta ökningen av sin disponibla inkomst med jobbskatteavdragen.

Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.

Gott och väl! Mer sådant.

Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Med detta kan väl inget annat avses än Vänsterpartiets vilja att tumma på eller avskaffa utgiftstaket. Den där lilla detaljen som vi idag till stor del har att tacka för de sunda statsfinanserna. Som ju är bra att ha.

Vi ska bekämpa dumping och otrygga anställningar och hävda att fast anställning med riktiga kollektivavtal är den normala anställningsformen.

Jag gillar inte heller när man utnyttjar människor, exempelvis på svarta arbetsmarknader. Men det kan finnas andra anställningsformer än ovan nämnda som ger människor trygghet. Särskilt skulle en översyn av arbetsrätten kunna ge större trygghet – när det inte ses som onormalt (eller helt omöjligt) att lämna en anställning för att gå till en annan, vare sig man vet vilken eller inte. På en dynamisk arbetsmarknad med sund rörlighet finns det andra anställningar att gå till. Men Vänsterpartiet ser tillbaka till en tid där man jobbade på samma fabrik i hela sitt liv, och där det var fult att vara ”Hopp-Jerka”. Det må ha varit en trygghet, men inte sällan en trygghet med stora andelar leda och hopplöshet. Kollektivavtal kan visst vara bra, men det är fel att tvinga in människor i avtal – såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Den svenska regeringen lovade inte en enda krona för klimatet under förhandlingarna i Durban. Däremot är de beredda att ställa upp med 100 miljarder av riksbankens pengar för att rädda euron och det krackelerande banksystemet i euroområdet. Om klimatet hade varit en bank så hade det varit räddat nu.

Det här var ganska klokt sagt. Det blir inte bättre av att räddningspaketen synes alltmer verkningslösa eller kontraproduktiva. Som om det vore ett självändamål att rädda euron! Européers frihet, välstånd och lycka borde vara målet, vad det står på mynten som mest ett medel att nå dit. I EU- och eurofrågorna äger Vänsterpartiet idag en trovärdighet som man inte har i andra frågor. Dessutom tycks inställningen stämma ganska bra med folkopinionen. Jag hoppas att det kan förmå andra partier att skärpa sin EU- och eurokritik.

Så ser finanskrisen gyllene regel ut, vinsterna är privata medan förlusterna vältras över på oss alla. Så länge det är logiken får råda kommer bankerna fortsätta att ta orimliga risker på vår bekostnad.

Detta är sanning, gott folk. Och det är ganska vidrigt.

Vi vann folkomröstningen om EMU 2003. Vi är många här idag som var med i det arbetet. Vi arbetade outtröttligt i månader och mötte en ja-sida med obegränsade ekonomiska resurser, vi mötte ledarsidor och makthavare som unisont sjöng eurons lov. Men vi vann i alla fall därför att våra argument var bättre.

Jag är inte så säker på det. Visst fanns det experter som förutsåg den utveckling vi nu bevittnar med skrämmande träffsäkerhet – men hur många kände till dem? Själv var jag varken insatt eller engagerad på den tiden, men när en kollega till mig på mitt sommarjobb på Systembolaget i Nynäshamn visade sig vara stenhårt mot euron tyckte jag det var uppfriskande med ett tydligt ställningstagande från någon – för jag hörde bara ”ja” och ”nej” i debatten, aldrig några övertygande argument. Jag bad henne utveckla. Det visade sig att hennes nej grundade sig i en oro för hur jobbigt det skulle bli att programmera om alla myntautomater i landet. Hon må ha varit hyfsat ensam om den inställningen, men jag tror ändå bilden är talande: det blev ett nej till euron med lyckliga konsekvenser idag, men med svaga argument för de allra flesta när det begav sig.

Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som har föreslagit ett program för att reglera finansmarknaden. I det ingår höjda krav på kapitaltäckning, en internationell skatt på finansiella transaktioner och förbud mot vissa former av spekulation.

”Tobin-skatten”, återigen, som gruppen ATTAC förfäktade så högljutt på 00-talet. Experter tycks vara överens att den är overksam mot det den är tänkt att vara verksam mot (stora valutaspekulationer) och i övrigt skadlig för den som inför den, såvitt inte varenda stat i hela vida världen inför den samtidigt – vilket i praktiken är en omöjlighet. Lägg ner det där.

Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet.

Nu smakar det lite spya i munnen, som alltid när en vänterpartiledare berättar för oss vad som konstituerar ett bra liv. Det kunde han gott och väl ha låtit bli. I övrigt har han rätt om problemen med förbrukning, om man med förbrukning menar det som pågår just nu eller pågick för 30 eller 50 år sedan. Men utvecklingen har en tendens att gå framåt. Miljöbelastningen av en verksamhet behöver inte vara konstant. För att tala med Johan Norberg släpper en genomsnittlig ny bil (år 2006!) ut mindre i fullfart än en bil från 1970 släpper när den står stilla. Nya bilar kostar förstås pengar, så en gynnsam ekonomisk utveckling i hela världen är att föredra. Det är också den absolut främsta faktorn för att minska befolkningsökningen så att den mänskliga populationen kan stanna på en hållbar nivå. Man kan redan se tecken på att det håller på att hända. Det är inte den offentliga konsumtionen, även om den har sin plats, som driver den ekonomiska utvecklingen. Det är den privata.

Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi.

Jag finner den här föraktfulla retoriken skrämmande, just för att den innehåller en tydlig andel av sanning. Vänsterpolitik, på lång sikt, lär skapa sådant armod att endast den som kan plöja sin egen åker, tillverka sina egna skor eller timra sin egen koja kan förtjäna sitt existensberättigande. Tror Sjöstedt på allvar att bankdirektörer inte behövs till någonting? Eller riskkapitalbolag (se ovan)? Det är en vurm för ett samhälle på järnåldersnivå och ingenting annat.

Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta större plats i svensk politik.

Jag håller förstås inte med om det, men om inget dramatiskt händer vänsterut kommer det ändå att bli så. Och på sätt och vis välkomnar jag det. Jonas Sjöstedt själv kan vara en röstmagnet, och med dagens socialdemokrati – ja, var och en kan ju förstå vartåt det barkar. Om Vänsterpartiet dessutom lyckas formulera en tydlig klimatpolitik och en sund (!) EU- och eurokritik finns det stora möjligheter för dem att gå långt i nästa val. Ärligt talat föredrar jag det – tydliga budskap och konkret politik från Vänsterpartiet – framför Socialdemokraternas obegripliga, spretiga, halvborgerliga, Sifobaserade försök till opposition.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6

Sverker på krigsstigen

Posted on by
2

Public service – vilken underlig inkarnation har inte det begreppet fått i vårt land. Från statligt monopol på televisionssändningar (i samhällets tjänst) till egen produktion av komediserier och lättsam underhållning (i samhällets tjänst) och uttalade mål om konkurrens om tittare med kommersiella tv-kanaler. I samhällets tjänst.

Som om inte detta vore nog – nu ger man Sverker Olofsson fria händer att moralisera oss sönder och samman på bästa sändningstid. I samhällets tjänst, förstås. Programmet heter Sverkers stora strid och sänds i SVT1 på måndagar klockan 20. I tre timslånga avsnitt avhandlar han ämnena alkohol, fetma och banker.

Det fanns en tid, låt oss kalla den Plus-eran, när jag tyckte Sverker var en rätt rolig prick med sin soptunna och sina karaktäristiska ”Är det så? Är det så? Är det så?”. Den eran är nu över, vi har gått in i post-Plus-eran, och den senaste journalistiska gärningen manar istället till förakt. Inte för att man inte få tycka som Sverker, men just för att det är public service.

Sverker har alltså en stor, mörk studio fullproppad med – vad det verkar uteslutande – nykterister och nyktra alkoholister. Så går han omkring och ställer ledande frågor till folk om vad de tycker om alkohol och missbruk. De tycker inte om det, inte alls.

Han gör ett reportage från en hockeyarena där fansen frågas om huruvida de tycker att idrott och alkohol går ihop. De flesta tycker det, men de är å andra sidan berusade själva. ”När det är så dålig hockey som idag måste man ha något att trösta sig med”, menar någon. I studion vet man bättre: i Sverkers medelst handuppräckning genomförda ”opinionsundersökning” med publiken tycker 100 % att alkohol och ishockey inte går ihop.  Frågan är förstås illa ställd, vilket en person i publiken faktiskt, om än med möda och rappa mothugg från Sverker lyckas uttrycka. Man ser framför sig bilden av hur fulla idrottsmän presterar illa. Eller upplever den tydliga motsatsen mellan den ”rena” idrotten och den ”smutsiga” alkoholen. Fråga så här istället: ”Går drycker med alkoholhaltigt innehåll ihop med festligheter och nöje?” Jag tror att många skulle svara ja.

Andra exempel ur programmet: En man får applåder när han föreslår att motboken ska återinföras. Av samma publik alltså som Sverker använde till en ”opinionsundersökning”. Motboken. Utan ironi. Anna Carlstedt från IOGT-NTO säger att ”vinboxen har varit en katastrof för Sveriges kvinnor”. Jag känner inte alla men åtminstone några av Sveriges kvinnor. För flera av dem har vinboxen inte varit någon katastrof. Sverker Olofsson kallar vinboxen för att ”rea ut viner” och frågar Systembolagets försäljningschef varför man beter sig på det sättet. Centerpartiets (!) ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson säger att om han själv fick välja skulle alkoholskattelagstiftningen justeras till förmån för flaskor, och till nackdel för vinboxar. Vinboxar är ju uppenbarligen någonting folk vill ha. Han vurmar också för den bisarra lagstiftningen om att utskänkning alltid måste åtföljas av servering av varm mat (mot vilken det förvisso nyligen införts en del undantag – gällande värmen, inte maten). En representant för föreningen Munskänkarna ställs till svars för att de provar vin, underförstått att de inte borde göra det. Hon försvarar aktiviteten med att de ”inte super”. Och Carlstedt igen: ”Att man jämställer alkohol med kultur, det är ju väldigt vanligt i Sverige idag.” Menar Carlstedt på allvar att produktionen, hanteringen och konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte är kulturell? Att det inte finns breda, sofistikerade kulturella inslag i detta? Dock: om det fanns en förening som träffades tillsammans och verkligen söp, varför skulle de då inte få göra det? Om det var självvalt och utfört av myndiga personer. Det skulle också vara en kulturyttring.

Sverker Olofsson avslöjar inte detaljerna i sin agenda – jag vet inte om han vill skärpa alkohollagstiftningen, stärka monopolets ställning eller förbjuda alkohol helt och hållet. Vad som är tydligt är att programmet i sin helhet syftar till att misstänkliggöra och svartmåla allt bruk av alkohol. Bruk, inte missbruk.

Jag vill inte blunda för den problematik alkoholmissbruk för med sig, och alkoholism är verkligen något att ta på allvar. Men jag begriper inte nykteristers obotliga ovana att stoppa sin näsa där den varken behövs eller är önskad: i andra människors fungerande liv. Inte ens nykteristerna kan mena att allting som kan orsaka skada bör förbjudas – eller ens allting som kan orsaka skada för brukarens omgivning. Ta bara trafiken som exempel: en person som av princip och uppskruvat säkerhetstänkande vägrar att köra eller åka i bil kan fortfarande bli påkörd av en. Ska man därför förbjuda trafik? Ta alltid dina ståndpunkter till ytterligheter, och du ska se om de fungerar eller inte. Ändå vill de organiserade nykteristerna att alla ska bete sig precis som de själva väljer att bete sig.

Jag ställer upp på beskrivningen av alkoholism som en sjukdom (liksom andra tillstånd av drogmissbruk) men jag ställer inte upp på att alkoholisten till 100 % är ett offer utan minsta vilja eller ansvar. Det finns nämligen människor som lyckats ta sig ur sitt missbruk. Jag ställer upp på förebyggande åtgärder mot alkoholmissbruk, såsom folkbildning kring alkoholens olika effekter och en strikt åldersgräns för försäljning. Men jag ställer inte upp på omyndigförklaringen av vuxna människor som kan fatta sina egna beslut om vad de vill äta och dricka, och hur de väljer att ha roligt. Och jag ställer inte upp på att mina licenspengar som jag lydigt betalar till Radiotjänst varje kvartal går till tendentiösa, snedvridna program som syftar till att misstänkliggöra mig och min livsstil.

Det är i stunder som denna som man önskar att fler läste Mattias Svenssons utmärkta bok Glädjedödarna. En bok om förmynderi (Timbro 2011).

DN SvD GP VK