Inbördeskrig!

Centerpartiets utkast till nytt idéprogram har blivit årets snackis. Roligt, tycker många centerpartister. Inte så roligt tycker somliga. En del – så kallade ”rebeller” – vill gå så långt som att föreslå ändringar i texten – göra så kallat ”uppror”. På extrastämman i mars – det stundande ”inbördeskriget”, får man förmoda – får vi veta hur det går.

Utkastet då, hur är det egentligen? Inte så tokigt, svarar undertecknad. Ett ”frihetsmanifest” sade någon, och det ligger mycket i det. Utkastet blir stundom tjatigt om vikten av frihet och individens rätt att välja. Och det är bra, för när alla kanter har filats ner av partistyrelsen kommer det sannolikt att finnas mycket frihet kvar i det slutgiltiga förslaget.

Men alla tokigheter? Fri invandring? Slopad skolplikt? Månggifte? Herre Jesus med sparris och sås. I bakvänd ordning, då: Det står inte i förslaget att Centerpartiet vill införa månggifte. Det står:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Feministiskt initiativ var ett annat parti som var tidigt ute med den här tanken. I övrigt har jag inte många politiska beröringspunkter med dem, men den här tanken tilltalar mig: lagstiftningen bör vara neutral inför hur individen vill leva. Äktenskapet i formell mening är en paketlösning med juridik. De flesta (nåja, ganska många i alla fall) är överens om att den lagstiftningen inte bör ta hänsyn till exempelvis sexuella preferenser. Varför skulle det vara tabu att inte detaljstyra antalet personer som ingår i ett dylikt avtal?

Sedan: Slopad skolplikt låter kanske som att Centerpartiet vill låta barn och ungdomar gå i skolan bara om de känner för det. Så är inte tanken. Läroplikt är ett alternativt angreppssätt till skolplikt. Man har det i Finland. Ni vet Finland, skolsveriges våta dröm.

Gällande fri invandring: Visst kan man formulera om det och kalla det ”en värld utan gränser och med fri rörlighet” (som det råkar stå formulerat i Moderaternas idéprogram). Potatis potandis. En migration innehåller exakt en utvandring och en invandring. Att hindra människor att flytta på sig är både omänskligt och korkat, i olika fördelning beroende på situation. Att hindra att människor rör sig över nationsgränser är inte vettigare än att hindra dem att röra sig över regions- eller kommungränser. Läs en bok.

I slutet av idéprogrammet finns en passage mot vilken ett par ledamöter i idéprogramsgruppen har reserverat sig. Det står bland annat så här:

Centerpartiet anser att betyg är en alldeles för begränsad metod för denna återkoppling, och därför helt bör ersättas med arbete utifrån individuella utvecklingsplaner. Den kvarvarande uppgiften för betyg i grundskolan, att som slutbetyg utgöra urvalsmetod för valet till gymnasiet, borde rimligen också över tid kunna ersättas med rådgivning, tester och en mjukare övergång mellan grund och gymnasieskola.

Bland alla andra spetsigheter i utkastet tycker jag den här kunde ha fått stå med. Inte för att jag tycker att betyg i sig är en alltför begränsad metod för återkoppling, men för att den innehåller en mycket intressant tanke: möjligheten att byta ut betygen som urvalsmetod mot antagningstester. I grundskolan, men särskilt i gymnasieskolan, skulle det ha potential att rikta drivkraften mot att skaffa sig kunskaper i skolan snarare än höga betyg. Det skulle möjligen kunna lösa vissa problem rörande betygsinflation och möjligheten för skolor att locka elever med lättköpta betyg. Betyg skulle få finnas kvar, möjligen under något annat namn, som ett systematiskt sätt att följa upp elevers fram- och tillbakasteg. Men betygen skulle inte vara avgörande för vilken utbildning man kom in på. Det skulle de faktiska kunskaperna och färdigheterna som betygen är tänkta att avspegla göra.

Sammanfattningsvis har utkastet till nytt idéprogram kraftig slagsida åt ett håll åt vilket jag gärna ser Centerpartiet hasa. Anledningen till att jag en gång gick med i partiet var i princip att inget annat parti låg närmare åt det hållet. Jag ser det också som en stor möjlighet för Centerpartiet, som så många väljare uppfattar som otydligt, att utgöra det sant liberala alternativet i svensk politik. Där finns det en vakans.

Läs för all del själva idéprogramsförslaget.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3

En himla massa rop och hojt

Jag har tidigare deklarerat min öppenhet för rop och hojt från höga, spetsiga byggnader. Då var det på gång att man skulle bygga ett ”bönerum med minareter” i Norrköping. Jag har ännu inte blivit kallad till någon bön, så jag utgår ifrån att den inte är färdig.

Under tiden har diskussionen blommat upp igen, inte minst i mitt eget parti. Östergötlands mångårige centerman i riksdagen, Staffan Danielsson från Linköping, har drivit frågan i både dagspress och på blogg. Jag respekterar Danielsson för hans orädsla inför obekväma diskussioner och ståndpunkter. Den här gången håller jag emellertid inte med honom. Han landar, kort sammanfattat, i att böneutrop från minareter bör begränsas för att det kan vara störande medan klockringning från kristna kyrkor bör tillåtas för att de är ett vedertaget inslag i det offentliga ljudlandskapet.

Min ståndpunkt liknar inte så lite Hanna Wagenius’ – att det offentliga inte ska favorisera vissa religioner framför andra. Kyrkorna kom upp före minareterna, det är sant, men befolkningen är nu sådan att det finns en marknad för båda. Det får man ta.

Men jag vill gå längre. Jag vill inte att det offentliga alls ska lägga sig i av vilken anledning jag skulle vilja sprida ljud eller oljud omkring mig. Det här står inte mellan Gud och Allah, det står mellan alla människor som möjligen kan ha någonting att torgföra. Och företag för den delen; de är också gjorda av människor precis som religionerna.

Om kyrkklockorna ska få ringa så att alla hör ska moskén få ropa till bön i samma utsträckning. Och jag ska få klättra upp på min skorsten och läsa högt ur Satansverserna i en megafon precis lika ofta. Och Jysk borta i Ingelsta ska få spela sin reklamjingel. Och Syndikalisterna borta på Trädgårdsgatan ska få ropa ut sina… tja, vad det nu är för dumheter de skulle vilja ropa ut. Alla, oavsett budskap eller drivkraft, ska ha samma rätt att föra oväsen.

Det blir en himla massa rop och hojt förstås. Vi skulle inte få en lugn stund. Bra då att Staffan Danielsson landar i slutsatsen att om man ska hantera religioner lika bör man begränsa klockringningen innan man släpper på böneropen.

Lagar får lov att reglera hur mycket oväsen som kan vara rimligt från var och en. Men utan att säga nej till den som vill sälja billigt gödsel men ja till den som vill sälja en livsåskådning.

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.