SENASTE NYTT: Undersköterska skor sig på gamla och sjuka

En undersköterska i Östergötland, som har varit anställd vid landstinget under många år, har befunnits sko sig på de gamla och sjuka som hen haft till uppgift att vårda och ta om hand. Undersköterskan har under hela sin anställningstid mottagit lön från landstinget för att täcka kostnader för mat, hyra och transporter till och från arbetsplatsen. Nu har det visat sig att sjuksköterskan utöver detta har använt delar av pengarna till gränslös konsumism och tvivelaktig spekulation.

”Det sticker i ögonen på de gamla och sjuka,” säger en representant för det vänstra partiet, ”att den här personen som de har haft ett förtroende för och litat till för sin hälsa tycks ha haft sina egna perversa utsvävningar som drivkraft. När man arbetar inom välfärden ska väl drivkraften vara att hjälpa sina medmänniskor.”

Undersköterskan ska bland annat ha konsumerat lyxvaror i form av en ”smart” telefon, kläder snarare avsedda för festligheter än för arbete och en tv av nyare, ”platt” modell med ett extra betalutbud utöver det fullt tillräckliga utbud som erbjuds av public service. Enligt andra källor ska undersköterskan varje månad ha placerat ett tresiffrigt belopp i olika ränte- och aktiefonder.

”Det är den lägsta formen av kapitalism,” säger representanten för det vänstra partiet. ”När man placerar i sådana fonder göder man de giriga företag, ofta amerikanska, som de här fonderna investerar i. Och avkastningen – den lär ju knappast gå till sådant som gör den här personen till en bättre undersköterska. Pengarna kommer att gå till mer lyx, fler utsvävningar och mer kapital samlat på hög hos den här privatpersonen. Det är en girighet som är obehaglig att se.”

Undersköterskan själv svarar i en kommentar att hen har träffat ett avtal med landstinget om vilket arbete som ska utföras och vilken lön hen ska få för det, och att hen själv borde få bestämma vad pengarna ska användas till så länge jobbet utförs på ett bra sätt. Men det argumentet biter inte på det vänstra partiet:

”Det handlar om vilken drivkraft man har. Är man bara ute efter att sko sig på de gamla och sjuka, som den här personen, har man inte inom välfärden att göra. Man måste på något sätt kunna visa att det är omtanken om medmänniskan som är den huvudsakliga drivkraften. Till exempel kan man tänka sig att bara personer som först visar att de är beredda att arbeta för landstinget utan någon lön alls ska få fortsätta. Under  prövotiden skulle de kunna bo och äta hos arbetsgivaren. Faller det väl ut kanske man till och med kan stanna där – då vet man ju att alla som bidrar har den rätta inställningen.”

Det vänstra partiet arbetar nu med ett lagförslag för att förbjuda alla former av privata utsvävningar. Undersköterskan har enligt flera vittnen setts sitta och skämmas på en bänk.

Klyftor och välstånd

Man kan konstatera att det är det rödgröna blocket som sedan länge äger ordet klyftor i den politiska debatten. Klyftor omnämns alltid i negativa ordalag som någonting som borde bekämpas och det är en definition som Alliansen tycks ha accepterat fullt ut. När man konfronteras med att ”klyftorna har ökat” svarar man med att ”det har de inte alls” eller ”jo, men inte så mycket som ni påstår” eller ”finanskrisen finanskrisen”. Men aldrig ”ja, och hurra för det”.

Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT