En himla massa rop och hojt

Jag har tidigare deklarerat min öppenhet för rop och hojt från höga, spetsiga byggnader. Då var det på gång att man skulle bygga ett ”bönerum med minareter” i Norrköping. Jag har ännu inte blivit kallad till någon bön, så jag utgår ifrån att den inte är färdig.

Under tiden har diskussionen blommat upp igen, inte minst i mitt eget parti. Östergötlands mångårige centerman i riksdagen, Staffan Danielsson från Linköping, har drivit frågan i både dagspress och på blogg. Jag respekterar Danielsson för hans orädsla inför obekväma diskussioner och ståndpunkter. Den här gången håller jag emellertid inte med honom. Han landar, kort sammanfattat, i att böneutrop från minareter bör begränsas för att det kan vara störande medan klockringning från kristna kyrkor bör tillåtas för att de är ett vedertaget inslag i det offentliga ljudlandskapet.

Min ståndpunkt liknar inte så lite Hanna Wagenius’ – att det offentliga inte ska favorisera vissa religioner framför andra. Kyrkorna kom upp före minareterna, det är sant, men befolkningen är nu sådan att det finns en marknad för båda. Det får man ta.

Men jag vill gå längre. Jag vill inte att det offentliga alls ska lägga sig i av vilken anledning jag skulle vilja sprida ljud eller oljud omkring mig. Det här står inte mellan Gud och Allah, det står mellan alla människor som möjligen kan ha någonting att torgföra. Och företag för den delen; de är också gjorda av människor precis som religionerna.

Om kyrkklockorna ska få ringa så att alla hör ska moskén få ropa till bön i samma utsträckning. Och jag ska få klättra upp på min skorsten och läsa högt ur Satansverserna i en megafon precis lika ofta. Och Jysk borta i Ingelsta ska få spela sin reklamjingel. Och Syndikalisterna borta på Trädgårdsgatan ska få ropa ut sina… tja, vad det nu är för dumheter de skulle vilja ropa ut. Alla, oavsett budskap eller drivkraft, ska ha samma rätt att föra oväsen.

Det blir en himla massa rop och hojt förstås. Vi skulle inte få en lugn stund. Bra då att Staffan Danielsson landar i slutsatsen att om man ska hantera religioner lika bör man begränsa klockringningen innan man släpper på böneropen.

Lagar får lov att reglera hur mycket oväsen som kan vara rimligt från var och en. Men utan att säga nej till den som vill sälja billigt gödsel men ja till den som vill sälja en livsåskådning.

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

En religiös affärsplan

Min framlidne farfar ska en gång ha sagt att för att kunna försörja sig som sektledare behöver man inte fler än tio anhängare som var och en betalar sitt tionde. Och känner jag farfar rätt sa han det inte bara på skoj.

Kanske ligger det alltså i mina gener att bedra andra med religiös täckmantel. Gott då att den branschen tycks få ett uppsving nu med alla offentliga sanktioner. Handskakningsdomen, vad blev det? 60 000 kr vill jag minnas. Och nu, återigen, 60 000 kr åt kvinnan som valde att inte gå en kockutbildning för att hon på informationsmötet om kursen fått veta att det ingick provsmakning av fläsk. Om detta har jag skrivit förut. Kvinnan fick alltså stöd av DO som träffade en förlikning med Arbetsförmedlingen.

60 000 för att inte gå en kurs? Och så harvar folk vidare på sina jobb, utför arbete för betydligt mindre pengar. Vilka förlorare. Vad är tricket? Just det – religion.

Så det börjar bli dags för mig att starta en egen religion. De knasiga ”kopisterna” har ju godkänts som trossamfund, så den biten blir inte svår. Sedan får jag sondera terrängen och se vilka arbetsmarknadsåtgärder jag enklast kan finna anstötliga, och därefter formulera min heliga skrift.

”Om jag skulle gå en kurs i att skriva CV skulle min Gud bli mycket vred.”

I ärlighetens namn tror jag att detta kommer att bli enklare och mer lukrativt än gamle farfars, frid över honom, idé.

DN SR

Anmälan

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT

GTA Norrköping

Ett fräckt och hjärtlöst brott har begåtts i centrala Norrköping, nämligen i SVT:s lokaler på Västgötegatan. Och det är faktiskt inte SVT som är förövaren; det blir säkert mer om public service en annan gång.

Den gamla industribyggnaden i tegel har av förklarliga skäl inte några skyltfönster – men ett fönster till höger om entrén kan man se in i från gatan. I det fönstret hade man ställt en liten men inte oviktigt bit av min barndom: bilen Hjulius ur serien Jalle, Julle och Hjulius.

Nu rapporterar NT och SVT att någon har krossat fönstret och stulit Hjulius!

Mina minnen från serien sitter långt bak i reptilhjärnan; det får man tillstå. Men jag minns karaktärerna med en genuin värme och visst spratt det till lite i hjärtat varje gång jag gick förbi det där fönstret. Bilen var sliten, och Julle med kastrullen saknades. Jalle var dock intakt med sina hårtestar på en tom hushållsrulle och målade ögon. Man kom långt med liten budget på den tiden.

Här är fönstret fotograferat av Google-bilen, uppenbarligen innan SVT ens flyttade in i lokalerna.

Lägg också märke till hur SVT i länkad artikel ovan helt enkelt har klippt och klistrat direkt från Wikipedia. Budgetramarna är tydligen små än idag.

 

Bloggstopp i Norrköping

På riksplanet noteras att någon har stulit lösenord från sajten Bloggtoppen.se och kapat riksdagsledamoten William Petzälls Twitter-konto för att därifrån sprida ryktet att SD-politiker har kapat journalisters e-postkonton för att sprida känslig källinformation vidare till den nyligen stängda sajten Politiskt inkorrekt. Vilken soppa.

Skönt då att Norrköping kan bidra med en motprestation som vrider det hela rätt igen: Tidningen NT kapar en SD-kommunfullmäktigeersättares politiska blogg och, ja, släcker ner den.

Riktigt så gick det nu inte till. Saken är den att NT tycks erbjuda lokalpolitiker utrymme på tidningens egen sajt för att blogga. Det erbjudandet nappade SD:s Cornelia Dahlberg på, och skrev häromveckan följande:

Är det inte dags att avgå, när man under så lång tid uppenbart har misslyckats med att genomföra sin politik och sakta men säkert driver samhället mot botten? De bröstar sig för att ha lyckats mörda diktatorn Ghadaffi. Kanske har de rätt, vi borde kanske avrätta våra diktatorer! Eller ska vi nöja oss med att avsätta dem? En efter en.

Andra kommunpolitiker tog illa upp, och enligt NT såg vissa det som ett regelrätt hot om avrättning och bloggen stängdes ner (men finns på något konstigt sätt fortfarande kvar).

Trams, menar Dahlberg, och har rätt i det. Och det intressanta i citatet är ju inte det om avrättningar, utan hur Dahlberg uppenbarligen tycker att ”diktatorerna” har en bra politik, som de bara har misslyckats med att genomföra. Man undrar vad SD i Norrköping tycker om den inställningen.

Om en sak kan man dock vara förvissad: Kommentarerna om den politiska korrekthetens obarmhärtiga censur, särskilt selektiv gentemot sverigedemokrater, kommer snart att prutta fram. Men nej, det är ingen mänsklig rättighet att få blogga hos NT.

SvD DN1 DN2 GP SDS