Helt i tiden

En kunglig högtid ”helt i tiden” – så beskrivs prinsessan Estelles dop av SvD:s Karin Thunberg. Man hade ju ruckat på en del detaljer i traditionen – Victoria tackade Gud, till exempel. Och hennes bror fyllde på magiskt vatten från den kvartsmilleniumgamla dopfunten. Här går det framåt! Efter beskrivningen av allt detta hisnande nya återgår Thunberg till att recensera damernas dräkter och hattar. Det får väl sägas vara en gammal hederlig tradition i alla fall.

Inte hyser jag något agg mot allt som är gammalt. Men jag höjer på ögonbrynen åt folk som slår knut på sig själva för att kalla bruket av det gamla för nytt eller ”helt i tiden”.

En viss Fredrik Westerlund länkade på Twitter till sin halvårsgamla krönika, dopdagen till ära. Han är rojalist och ondgör sig eller snarare raljerar över Republikanska föreningen (i vilken jag är medlem sedan många år). Han anför några tänkvärda argument för monarkin såsom att den de facto är demokratiskt förankrad och därför inte är odemokratisk, att det finns en poäng med att statschefen inte är vald eftersom det då inte finns en stor andel av folket som aktivt tagit ställning mot hen genom att rösta på någon annan och att allt det bjäfs som omger kungahuset inte är värdigt det demokratiska systemet. (På den sista punkten kan jag ha misstolkat Westerlund, som också använde andra ord.)

För det första menar jag att en företeelse kan vara både demokratiskt förankrad och odemokratisk till sin natur. I teorin kan ett parti med en tydligt uttalad totalitär agenda vinna ett val. För det andra har han en viss poäng, men den poängen överskuggas av det faktum att en majoritet av folket skulle kunna aktivt ta ställning mot statschefen utan möjlighet att avsätta hen. För det tredje kan jag hålla med om att bjäfset med rätta hålls borta från de demokratiska institutionerna, även om de gärna får vara högtidliga. Därmed inte sagt att statsmakten behöver producera och förvalta bjäfs överhuvudtaget.

Grundprincipen är fortfarande att folket väljer sina egna representanter. Kungahuset representerar folket i många olika sammanhang. Som häromdagen, när tronarvingen står i en kyrka och tackar Gud för det barn hon fått. Och samtidigt representerar mig – det är en styggelse. Sådant får hon hålla på med som privatperson, men hon kan inte vara privatperson i några offentliga sammanhang.

Visst får en blivande statschef offentligt uttrycka tacksamhet och glädje över sitt barn, och visst är det möjligt att dopdagens mottagare av tacket, den gamla ökendemonen Jahve, i kronprinsessans medvetande blott utgjorde en symbol mot vilken en annars ganska vilsen tacksamhet kunde riktas. Men i sammanhanget kan det knappast tolkas så – med uråldriga (men förstås friskt förnyade!) ritualer och ett praktfullt, symbolpackat kyrkorum – och den demokratiskt förankrade lagstiftningen om vad en statschef in spe måste bekänna sig till. I den kontexten kan ett offentligt tack till Gud för en dotter inte tolkas som något annat än att kronprinsessan tror eller vill framstå som om hon tror på att detta är något som en fullt existerande gudom ägnar sig åt.

Ett kungligt dop är sannerligen en pikant syntes av två institutioner värda att reta upp sig på.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6

Klyftor och välstånd

Man kan konstatera att det är det rödgröna blocket som sedan länge äger ordet klyftor i den politiska debatten. Klyftor omnämns alltid i negativa ordalag som någonting som borde bekämpas och det är en definition som Alliansen tycks ha accepterat fullt ut. När man konfronteras med att ”klyftorna har ökat” svarar man med att ”det har de inte alls” eller ”jo, men inte så mycket som ni påstår” eller ”finanskrisen finanskrisen”. Men aldrig ”ja, och hurra för det”.

Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

Alldeles för tråkigt

Här hemma går Fem myror är fler en fyra elefanter på repeat inför en hänförd 1 1/2-åring och hans föräldrar. Det är svårt att sluta titta – programmet är sannolikt det bästa barnprogram som har producerats i landets historia. Det är pedagogiskt och fängslande för de små och underhållande för både små och stora. Musiken är musikalisk och de tre rollerna på något sätt enkla och komplexa samtidigt – och lysande utförda av Magnus, Brasse och Eva.

Nu vill SVT ”på’t igen” med en ny satsning med Magnus Härenstam. Enligt DN, som jag ändå anar har slagit lite för hårt på Fem myror-trumman i artikeln, har Barnkanalen till uppdrag att göra ett ”pedagogiskt magasin”. Men i samma andetag konstaterar man ”att siffror och bokstäver är alldeles för tråkigt.”

Förlåt?

Alltså:

– Tänk om man kunde göra ”ett nytt Fem myror”, säger [projektledaren] Johanna Gårdare drömskt.

Resultatet blir alltså, enligt artikeln, ”som en blandning mellan filmerna ‘Big’ och ‘I huvudet på John Malkovich’.” Med en magisk lemurring som får en pojke att förlora sin kropp under spektakulära specialeffekter. Den pedagogiska vinklingen är inte de tråkiga siffrorna och bokstäverna, utan det enligt Gårdare ”nya” i skolorna: livskunskap.

Det låter på det hela taget, åtminstone med detta vaga underlag, som en total kontrast mot tidernas bästa barnprogram, trots att man har som ambition att göra om samma bedrift.

Bara utgångspunkten att bokstäver och siffror anses vara för tråkiga att göra barnprogram om gör mig ledsen. Det är ytterligare ett tecken på en förhärskande och illavarslande kunskapssyn bland människor som föresätter sig att bilda och utbilda våra barn. Ska public service bevara något av sitt existensberättigande ska man väl åtminstone göra rätt här.

En religiös affärsplan

Min framlidne farfar ska en gång ha sagt att för att kunna försörja sig som sektledare behöver man inte fler än tio anhängare som var och en betalar sitt tionde. Och känner jag farfar rätt sa han det inte bara på skoj.

Kanske ligger det alltså i mina gener att bedra andra med religiös täckmantel. Gott då att den branschen tycks få ett uppsving nu med alla offentliga sanktioner. Handskakningsdomen, vad blev det? 60 000 kr vill jag minnas. Och nu, återigen, 60 000 kr åt kvinnan som valde att inte gå en kockutbildning för att hon på informationsmötet om kursen fått veta att det ingick provsmakning av fläsk. Om detta har jag skrivit förut. Kvinnan fick alltså stöd av DO som träffade en förlikning med Arbetsförmedlingen.

60 000 för att inte gå en kurs? Och så harvar folk vidare på sina jobb, utför arbete för betydligt mindre pengar. Vilka förlorare. Vad är tricket? Just det – religion.

Så det börjar bli dags för mig att starta en egen religion. De knasiga ”kopisterna” har ju godkänts som trossamfund, så den biten blir inte svår. Sedan får jag sondera terrängen och se vilka arbetsmarknadsåtgärder jag enklast kan finna anstötliga, och därefter formulera min heliga skrift.

”Om jag skulle gå en kurs i att skriva CV skulle min Gud bli mycket vred.”

I ärlighetens namn tror jag att detta kommer att bli enklare och mer lukrativt än gamle farfars, frid över honom, idé.

DN SR

Anmälan

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP

Försiktighetsprincipen

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Det är naturligt att dö i barnsäng

I Sveriges Radios P1:s Kropp & Själ intervjuades en av mottagarna av årets Right Livelyhood Award, Ina May Gaskin från USA. Hon får priset…

… for her whole-life’s work teaching and advocating safe, woman-centred childbirth methods that best promote the physical and mental health of mother and child.

Utmärkelsen kallas i folkmun för det ”alternativa Nobelpriset”, och i det här fallet är det alternativt så det förslår. Gaskin förespråkar nämligen det naturliga: att kvinnor kan föda alldeles utmärkt utan en massa hjälpmedel och smärtlindring, som på det stora hela bara ökar ångesten inför förlossningen och därför försvårar den. Hon har ”insett” att kvinnan är skapt för att föda barn, och hon klarar det precis lika bra som vilket däggdjur som helst utan att själv komma till skada.

Hur har hon då kommit fram till sin ståndpunkt? Jo, när hon följde med sin man (som för övrigt också fått utmärkelsen en gång i tiden) på en lång (alltså lång) bussturné med 300 personer började folk efterhand att föda barn utan att det fanns någon barnmorska tillhands. Då fick Gaskin rycka in, och det gick alldeles utmärkt.

Det är förstås en vansklig källa att basera generella uttalanden om hälsa och biologi på, och också att dela ut priser till, för den delen. Som så många andra som vurmar för det naturliga i reproduktionskonsten missar hon en viktig och avgörande poäng: Det är naturligt att dö i barnsäng. Det är naturligt att barnet dör i processen. Men det är naturligheter som vi med civilisationens och medicinens utveckling har lärt oss att inte acceptera.

Och det där med ”skapt för” – är kvinnan skapt för att föda utan komplikationer? Faktiskt inte. Jämförelsen med andra däggdjur håller inte, inte ens om vi tittar på vår närmaste släkting schimpansen. Inget annat däggdjur (mig veterligen) uppvisar så stor diskrepans mellan förlossningskanalen och storleken på det som ska födas – i människans fall barnets huvud, som ju är den svåraste biten att förlösa. Schimpanser har inte det problemet när de föder eftersom ungarnas skallar är betydligt mindre.

Varför är det så? Varför har inte evolutionen lagat det så att huvudet förblir litet till efter förlossningen? Det borde ju gå, allting växer ju ändå. Biologen Staffan Ulfstrand spekulerar i boken Darwins idé om att det kan röra sig om en trade off (som alltid med evolutionen): Ett stort huvud borgar för en större kognitiv och kommunikativ förmåga hos det nyfödda barnet. Barn som under mänsklighetens evolutionära utveckling har uppvisat för lite av den varan kan ha lämnats att dö till förmån för nya försök till reproduktion.

Det må vara sant eller inte. Sant är att långt liv och god hälsa inte är naturliga tillstånd, eftersom vi upprätthåller dem med allsköns artificiella medel. Ta bara storskalig och systematisk produktion och lagring av livsmedel som ett exempel.

Vill du ha det naturliga: varsågod. Men du får köpa hela paketet.

DN SvD SVT GP

Den politiska diskbänken

På Moderaternas partistämma diskuterades livligt huruvida ”lika fördelning av oavlönat hushållsarbete” skulle anges i det nya partiprogrammet som en politisk angelägenhet. Passagen röstades sedermera bort ur programmet.

Bland flera namnkunniga debattörer vid podiet var biståndsminister Gunilla Carlsson den som särskilt förfäktade formuleringen. Hon kallade skillnaderna i oavlönat hushållsarbete för ett ”samhällsproblem”. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås, menade hon, när män och kvinnor inte kan konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor har ju så mycket mer jobb att göra när arbetsdagen är slut.

Hade jag varit moderat och närvarande vid stämman och på humör till replik hade jag väl sagt att nej, på hushållsnivå är detta inte ett samhällsproblem. Politiken har inte, som många av debattörerna också påpekade, i köket att göra. Inte heller på nationell nivå skulle jag kalla det ett samhällsproblem – men väl ett symptom på ett samhällsproblem.

Fördelningen av oavlönat hushållsarbete kan bero på många saker, men jag vill gissa att gammal hävd – alltså invanda könsmönster – är en av de viktigaste. Invanda könsmönster kommer att trivas och frodas i högre grad om även andra könsmönster finns kvar och kan kännas igen. Olika lön för lika arbete, till exempel. Och på den nivån finns uppgifter för politiken: att laga så att lagarna verkligen erbjuder alla lika möjligheter.

Jämför med hur ökat ekonomiskt välstånd i länder brukar föregå krav på demokratiseringsprocesser och mänskliga rättigheter. Samma mekanismer kan måhända vara verksamma i hemmet. Först måste man tillstå att om fördelningen av hushållsarbetet skulle vara alldeles snedvriden samtidigt som alla utövare var nöjda och ingen kände sig lurad – då skulle det inte vara något problem alls. Med det sagt tror jag att fördelningen i hemmet skulle justeras något om samhället i övrigt var helt jämställt, och jag tror att en hel del kvinnor och ett antal män skulle uppleva det som en förbättring. Bra då, om det blev så.

DN SvD GP Exp AB

Licence to Teach

Lärarlegitimationen stöttes och blöttes under lång tid innan den blev verklighet. Att höja läraryrkets status var en av huvudpoängerna. Sedan augusti kan varje lärare med examen erhålla legitimationen utan någon som helst kvalitetskontroll. Men det gäller bara en övergångsfas. Nyexaminerade lärare måste bevisa sig som lärare i ett läsår innan legitimationen kan fås.

Det ska sannerligen bli intressant att se hur det kommer att falla ut. Givetvis kommer ingen lärare med examen att vilja gå utan legitimationen. Man kan förvänta sig att samtliga kommer att ansöka. Frågan är hur många som kommer att få den. Hur kommer kvalitetsbedömningsinstrumentet att tillämpas? Vad skulle få en examinerad lärare med ett års arbetserfarenhet att inte erhålla legitimationen?

Min ödmjuka gissning: ingenting. Instrumentet ifråga består i att lärarens rektor skriver ett yttrande om lärarens lämplighet. Det är en uppgift som rektor heller inte har rätt att delegera till exempelvis en biträdande rektor. Jag drar mig till minnes min tid som lärare vid ett stort förortsgymnasium i Stockholm. Jag tror inte jag växlade fem meningar med rektor under ett helt läsår. Att han skulle ha haft någon som helst förmåga att rättvist bedöma mina lärarfärdigheter är uteslutet. Möjligen får man skriva om rektorernas tjänstebeskrivningar så att de i huvudsak blir ett kontrollorgan för lärarkvalitén; ett sådant kan säkerligen behövas. Men skolan behöver också en rektor.

Parallellt med den av Skolverket utfärdade legitimationen har det skapats en helt ny marknad för lärarcertifiering. I ett inslag i SR:s Studio ett i veckan fick man veta att bland andra stiftelsen Svensk skola certifierar lärare mot en avgift. Man vänder sig inte minst till lärare utan legitimation, men också till skolor i sin helhet som vill kunna sätta denna kvalitetsstämpel på sin verksamhet. Kvalitetskontrollen lät, åtminstone lite på håll, seriös. I samma inslag varnade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén om riskerna med en alltför spretig flora av legitimationer och certifikat. Det skulle inte gynna lärarna, menade hon.

Själv är jag inte särskilt förfärad. Snarare tvärt om. Den statliga lärarlegitimationen imponerar inte som åtgärd, särskilt av den anledningen att varken lärarexamen eller lärarlegitimation kan höja läraryrkets status utan att det finns en riktig substans bakom dem. Så länge jag kan minnas har den allmänna inställningen till obehöriga lärare i skolorna varit sympati och oförståelse för den kritik mot dem som riktats från statsmakter och fackförbund – för många har personlig erfarenhet av obehöriga lärare som varit de bästa lärare de någonsin har haft. Lärarutbildningen, å sin sida, har – ofta helt rättvist – fått folk att himla med ögonen. Nyexaminerade lärare har hånats på sina nya arbetsplatser för att ha refererat till Vygotskij eller Piaget på en ämneskonferens. Studenter har aktivt valt studievägar till läraryrket som undvikit den ordinarie lärarutbildningen.

Man höjer inte läraryrkets status genom att klistra ytterligare ett innehållslöst diplom på varje lärare. Man höjer läraryrkets status genom att göra läraryrket till ett verkligt kvalificerat yrke med en verkligt kvalificerad yrkesutbildning till vilken de bästa och mest lämpade studenterna söker, och till vilken många söker men inte kommer in. För att det ska ske behövs en uppsjö av åtgärder på alla nivåer, inklusive konkreta frågor som löneläge och arbetsmiljö.

Till dess: om privata aktörer kan tjäna pengar på att höja kvalitén i den svenska skolan, hur kan det på lång sikt vara till nackdel för någon? Certifikaten är helt enkelt en produkt till salu. Jämför gärna med miljömärkningarna i matvarubutiken. Somliga certifieringar kommer att vinna gott rykte och verkligen vara värda kostnaden för både enskilda lärare och hela skolor. Andra kommer att visa sig vara innehållslösa, och efterhand få svårt att sälja sina intyg.