Sverker på krigsstigen

Public service – vilken underlig inkarnation har inte det begreppet fått i vårt land. Från statligt monopol på televisionssändningar (i samhällets tjänst) till egen produktion av komediserier och lättsam underhållning (i samhällets tjänst) och uttalade mål om konkurrens om tittare med kommersiella tv-kanaler. I samhällets tjänst.

Som om inte detta vore nog – nu ger man Sverker Olofsson fria händer att moralisera oss sönder och samman på bästa sändningstid. I samhällets tjänst, förstås. Programmet heter Sverkers stora strid och sänds i SVT1 på måndagar klockan 20. I tre timslånga avsnitt avhandlar han ämnena alkohol, fetma och banker.

Det fanns en tid, låt oss kalla den Plus-eran, när jag tyckte Sverker var en rätt rolig prick med sin soptunna och sina karaktäristiska ”Är det så? Är det så? Är det så?”. Den eran är nu över, vi har gått in i post-Plus-eran, och den senaste journalistiska gärningen manar istället till förakt. Inte för att man inte få tycka som Sverker, men just för att det är public service.

Sverker har alltså en stor, mörk studio fullproppad med – vad det verkar uteslutande – nykterister och nyktra alkoholister. Så går han omkring och ställer ledande frågor till folk om vad de tycker om alkohol och missbruk. De tycker inte om det, inte alls.

Han gör ett reportage från en hockeyarena där fansen frågas om huruvida de tycker att idrott och alkohol går ihop. De flesta tycker det, men de är å andra sidan berusade själva. ”När det är så dålig hockey som idag måste man ha något att trösta sig med”, menar någon. I studion vet man bättre: i Sverkers medelst handuppräckning genomförda ”opinionsundersökning” med publiken tycker 100 % att alkohol och ishockey inte går ihop.  Frågan är förstås illa ställd, vilket en person i publiken faktiskt, om än med möda och rappa mothugg från Sverker lyckas uttrycka. Man ser framför sig bilden av hur fulla idrottsmän presterar illa. Eller upplever den tydliga motsatsen mellan den ”rena” idrotten och den ”smutsiga” alkoholen. Fråga så här istället: ”Går drycker med alkoholhaltigt innehåll ihop med festligheter och nöje?” Jag tror att många skulle svara ja.

Andra exempel ur programmet: En man får applåder när han föreslår att motboken ska återinföras. Av samma publik alltså som Sverker använde till en ”opinionsundersökning”. Motboken. Utan ironi. Anna Carlstedt från IOGT-NTO säger att ”vinboxen har varit en katastrof för Sveriges kvinnor”. Jag känner inte alla men åtminstone några av Sveriges kvinnor. För flera av dem har vinboxen inte varit någon katastrof. Sverker Olofsson kallar vinboxen för att ”rea ut viner” och frågar Systembolagets försäljningschef varför man beter sig på det sättet. Centerpartiets (!) ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson säger att om han själv fick välja skulle alkoholskattelagstiftningen justeras till förmån för flaskor, och till nackdel för vinboxar. Vinboxar är ju uppenbarligen någonting folk vill ha. Han vurmar också för den bisarra lagstiftningen om att utskänkning alltid måste åtföljas av servering av varm mat (mot vilken det förvisso nyligen införts en del undantag – gällande värmen, inte maten). En representant för föreningen Munskänkarna ställs till svars för att de provar vin, underförstått att de inte borde göra det. Hon försvarar aktiviteten med att de ”inte super”. Och Carlstedt igen: ”Att man jämställer alkohol med kultur, det är ju väldigt vanligt i Sverige idag.” Menar Carlstedt på allvar att produktionen, hanteringen och konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte är kulturell? Att det inte finns breda, sofistikerade kulturella inslag i detta? Dock: om det fanns en förening som träffades tillsammans och verkligen söp, varför skulle de då inte få göra det? Om det var självvalt och utfört av myndiga personer. Det skulle också vara en kulturyttring.

Sverker Olofsson avslöjar inte detaljerna i sin agenda – jag vet inte om han vill skärpa alkohollagstiftningen, stärka monopolets ställning eller förbjuda alkohol helt och hållet. Vad som är tydligt är att programmet i sin helhet syftar till att misstänkliggöra och svartmåla allt bruk av alkohol. Bruk, inte missbruk.

Jag vill inte blunda för den problematik alkoholmissbruk för med sig, och alkoholism är verkligen något att ta på allvar. Men jag begriper inte nykteristers obotliga ovana att stoppa sin näsa där den varken behövs eller är önskad: i andra människors fungerande liv. Inte ens nykteristerna kan mena att allting som kan orsaka skada bör förbjudas – eller ens allting som kan orsaka skada för brukarens omgivning. Ta bara trafiken som exempel: en person som av princip och uppskruvat säkerhetstänkande vägrar att köra eller åka i bil kan fortfarande bli påkörd av en. Ska man därför förbjuda trafik? Ta alltid dina ståndpunkter till ytterligheter, och du ska se om de fungerar eller inte. Ändå vill de organiserade nykteristerna att alla ska bete sig precis som de själva väljer att bete sig.

Jag ställer upp på beskrivningen av alkoholism som en sjukdom (liksom andra tillstånd av drogmissbruk) men jag ställer inte upp på att alkoholisten till 100 % är ett offer utan minsta vilja eller ansvar. Det finns nämligen människor som lyckats ta sig ur sitt missbruk. Jag ställer upp på förebyggande åtgärder mot alkoholmissbruk, såsom folkbildning kring alkoholens olika effekter och en strikt åldersgräns för försäljning. Men jag ställer inte upp på omyndigförklaringen av vuxna människor som kan fatta sina egna beslut om vad de vill äta och dricka, och hur de väljer att ha roligt. Och jag ställer inte upp på att mina licenspengar som jag lydigt betalar till Radiotjänst varje kvartal går till tendentiösa, snedvridna program som syftar till att misstänkliggöra mig och min livsstil.

Det är i stunder som denna som man önskar att fler läste Mattias Svenssons utmärkta bok Glädjedödarna. En bok om förmynderi (Timbro 2011).

DN SvD GP VK

Christopher Hitchens 1949–2011

Man kan inte säga att jag och Christopher Hitchens var nära vänner, med tanke på att vi aldrig träffats och att han aldrig hör talas om mig och så vidare. Men en viss relation hade jag till honom: jag har läst flera av hans böcker (en av dem flera gånger) och tittat och lyssnat på många av hans föredrag och debatter. Ett ord som går utmärkt att applicera på honom är outtröttlig. Men alltså inte odödlig.

Hitchens gjorde många saker, men för ateisten kanske hans tydligaste roll var en av ”The Four Horsemen” – tillsammans med Sam Harris, Richard Dawkins och Daniel Dennett var han en av frontfigurerna för vad som brukar kallas ”den nya ateismen”. Bland dessa var han kanske inte den med de grundligast underbyggda argumenten, men han var den spetsigaste, den mest offensiva och den mest vältaliga. Jag har svårt att komma på någon nu (eller nyss) levande person med samma retoriska färdigheter.

Om jag ska välja en sak jag har lärt mig av den ringa del av Christopher Hitchens gärning som jag har tagit del av måste det nog bli insikten om respektens gränser. Respekt är ett fint ord med stark positiv laddning, men man kan inte respektera vad som helst för den sakens skull. Det finns saker – låt oss med ett samlingsnamn kalla dem dumheter – som inte förtjänar någon respekt och som bäst bemöts med hån, sarkasm och förakt. (Jo, det är sant! Dumheter existerar!) Och ingenting blir mindre dumt bara för att många tror på det.

Här har jag samlat ihop en del av det bästa av Christopher Hitchens på YouTube. Håll till godo!

Hitchens om den då nyligen avlidna fundamentalistiska baptistpastorn Jerry Falwell:

Hitchens försvarar sin goda vän författaren Salman Rushdie i det brittiska tv-programmet Question Time:

Hitchens om sina intryck av Nordkorea:

Hitchens om Ayn Rand:

”Hell’s Angel” – Hitchens korta dokumentär där han skärskådar Moder Teresas gärningar och missgärningar (del 1 av 3):

Christopher Hitchens och Stephen Fry i debatt mot den nigerianske ärkebiskopen John Onaiyekan och den brittiska parlamentsledamoten Ann Widdecombe om påståendet ”The Catholic Church is a force for good in the world”. Det är är del 1 av 5, men se alla; det är en av de bästa debatterna i ämnet:

15 minuter blandade klipp:

 

Vittne i trappan: referat av ett samtal

Det är inte ofta det händer mig, och det är inte alltid jag har tid – men igår ringde ett Jehovas vittne på dörren och jag tog mig tid att prata. Som vanligt när det gäller samtal av det slaget blev diskussionen ostrukturerad och hoppig, och i efterhand finner man argument som naturligtvis skulle ha varit med när det begav sig – men oaktat det tycker jag det gick bra. Vi pratade i drygt en timme och jag vill påstå att jag var den som var offensiv. Vittnet, en mager kvinna i 45-årsåldern, var den som alltjämt fick försvara sina många underliga påståenden.

Det första hon ville göra var att läsa ett stycke ur Bibeln som hon tyckte var särskilt bra. Översättningen hon hade med sig var naturligtvis Jehovas vittnens egen – i vilken man föredömligt skrivit ut Guds riktiga namn ”Jehova” på alla ställen där han nämndes; över detta var hon mycket stolt. Stycket ifråga, som hämtades någonstans ifrån Nya testamentet, handlade om att Bibeln var en gudsinspirerad bok som människor kunde använda som rättesnöre vid beslut och korrigering. Jag påpekade att Bibeln inte är något vidare bra rättesnöre, med allt slaveri, alla folkmord och allt elände som Gud ställer till med, särskilt i Gamla testamentet. Detta elände tyckte hon tydligen inte var så farligt, och här bidrog hon också med det enda argumentet jag tror att jag inte har hört förut: att slavarna på den tiden faktiskt hade det riktigt bra… Joråsatt.

De hundratals levnadsreglerna, särskilt i Leviticus, behövde hon inte heller rätta sig särskilt efter, eftersom Bibeln så att säga kulminerade i det slutgiltiga offret: Jesus Kristus. Jag påpekade att hon helt sonika plockade de bitar hon gillade och struntade i andra, och det tyckte hon – om jag minns rätt – kanske kunde stämma.

Delar av samtalet behandlade frågon om Bibelns autenticitet, dvs. om man verkligen kan vara säker på att den haft gudomlig inspiration. Jag utmanade henne att visa upp ett enda påstående i Bibeln som är sant och som man inte hade kunnat känna till när den skrevs. (Jag förslog någonting om Higgsbosonen, med tanke på den nära stundande presskonferensen från CERN, som jag på grund av vittnet missade.) Hon letade vant upp Jesaja 40:22 där det står någonting om ”jordens rund” och hur himlavalvet spänner över jorden ”som ett flor” – uppenbarligen exakt samma passage som Kosmas Indikopleustes på 500-talet åberopade som argument för en platt jord. Men det visste jag inte då. Hon hävdade i alla fall att ”alla på den tiden visste” att jorden var platt, och jag hävdade (med rätta) att det inte var så. För övrigt, sa jag, duger det inte med vaga, poetiska formuleringar som dessutom handlar om något annat. Visa mig ett annat, bättre exempel.

Det kunde hon inte på rak arm, men menade att bakterier kände man ju inte till på den tiden. Ändå återfinns i Bibeln regler för hur Israels folk (som då var Guds utvalda folk, men inte är det längre) bör förhålla sig till avträde och döda kroppar. Sådant kände inga andra länder till. I andra länder, sa hon, smetade man avföring på sig själv i medicinska syften. Och inte förrän Semmelweis fattade människor i gemen att det är viktigt att sköta hygienen. Jag sa att det inte dög – dels för att hon inte hade några belägg för sina utsagor om de andra folken, men mest för att det trots allt inte står något om bakterier i Bibeln – och bad henne att visa mig något annat. Något mind blowing den här gången, något som skulle övertyga en inbiten ateist som jag – för det sa hon hade hänt många gånger förut. Det finns massor av sådant, sa hon. Bra då, sa jag, visa mig något. Bibeln fungerar inte så, sa hon då. Man måste studera den. Jaha.

En stor del av vårt samtal kretsade kring evolutionen, som jag händelsevis råkade nämna (det gör jag ofta). Jag kan inte referera alla tokigheter som här uppdagades, men hon var uppenbart mycket illa påläst och jag fick undervisa henne i evolutionsbiologins elementa, av vilket jag har mycket erfarenhet. Hon kom med de mest förlegade argumenten som finns: den felande länken. Och irreducibel komplexitet (även om hon inte kände till termen). Och en bil som lämnas i en skog i tusen år – ”blir den bättre, eller blir den sämre?” När hon förlorat all saklig argumentationen klämde hon i alla fall till med att man inte kan få ut någon mening med sitt liv ur evolutionsteorin. Inget syfte. Och menade att den därför var ofullkomlig eller meningslös. Då svarade jag att man inte kan åka till Göteborg med Stockholms lokaltrafik: att köra dit är inte dess uppgift. Men det gör inte Stockholms lokaltrafik ofullkomlig eller meningslös. (Därmed inte sagt att Stockholms lokaltrafik är fullkomlig eller att Göteborg är meningen med livet.) Ingen vetenskaplig teori är skyldig att leverera syfte och mening till mänskligheten.

Mycket svävande på målet blev hon när jag pressade henne på vad som kommer att hända med mig på den yttersta dagen, som för övrigt är nära förestående – för det är profeterat på något sätt att vittnen ska knacka dörr dessförinnan. Alla återuppstår då, sa hon, och ändrade sig sedan till att ”de rättfärdiga” ska återuppstå. Jag undrade om jag kunde anses vara rättfärdig, såsom ateist men ändå snäll emot andra (tycker jag). Hon sa att många människor har dött utan att ha fått ordet spritt till sig, inte minst under den mörka tid ”då man inte ens fick läsa Bibeln”. Dessa människor skulle återuppstå. Men jag då, sa jag, som ingående studerat detta och förkastat det och dessutom blivit påmind av dig här i trapphuset? Då refererade hon till berättelsen om Noa, och att Gud hade gjort saker mot otrogna förr. Men någon ny översvämning ska det inte bli, för det har Gud lovat. Se på regnbågen.

Slutligen vädjade hon till den vad hon trodde generella uppfattningen att ”alla ändå behöver ett syfte” med sitt liv. Här visade jag väl min irritation tydligare än tidigare när jag förklarade att det var förmätet av henne att dra sådana slutsatser om alla bara för att hon och de hon kände upplevde det så.

När vi skildes föreslog hon att jag skulle läsa igenom ett par nummer av Vakna som hon lämnade efter sig. Jag i min tur föreslog att hon skulle läsa på i ämnet evolutionsbiologi, där hon var så uppenbart eftersatt. Hon sa att hon redan hade läst mycket och att ”de” hade många böcker om biologi. Det är klart. Om man bara konsulterar Jehovas vittnens bibliotek blir väl resultatet sådant. Och det vore väl osekteristiskt och fel att gå någon annanstans. Jag tipsade om Så gick det till: Bevisen för evolutionen av Dawkins som en bra start, och jag slår vad om att hon inte kommer att läsa den.

När hon gick mot hissen sa jag, inte hundra procent sarkastisk: ”Det finns fortfarande tid för dig att omvända dig till förnuftets och vetenskapens väg!” På detta svarade hon inte.

GTA Norrköping

Ett fräckt och hjärtlöst brott har begåtts i centrala Norrköping, nämligen i SVT:s lokaler på Västgötegatan. Och det är faktiskt inte SVT som är förövaren; det blir säkert mer om public service en annan gång.

Den gamla industribyggnaden i tegel har av förklarliga skäl inte några skyltfönster – men ett fönster till höger om entrén kan man se in i från gatan. I det fönstret hade man ställt en liten men inte oviktigt bit av min barndom: bilen Hjulius ur serien Jalle, Julle och Hjulius.

Nu rapporterar NT och SVT att någon har krossat fönstret och stulit Hjulius!

Mina minnen från serien sitter långt bak i reptilhjärnan; det får man tillstå. Men jag minns karaktärerna med en genuin värme och visst spratt det till lite i hjärtat varje gång jag gick förbi det där fönstret. Bilen var sliten, och Julle med kastrullen saknades. Jalle var dock intakt med sina hårtestar på en tom hushållsrulle och målade ögon. Man kom långt med liten budget på den tiden.

Här är fönstret fotograferat av Google-bilen, uppenbarligen innan SVT ens flyttade in i lokalerna.

Lägg också märke till hur SVT i länkad artikel ovan helt enkelt har klippt och klistrat direkt från Wikipedia. Budgetramarna är tydligen små än idag.