Inbördeskrig!

Centerpartiets utkast till nytt idéprogram har blivit årets snackis. Roligt, tycker många centerpartister. Inte så roligt tycker somliga. En del – så kallade ”rebeller” – vill gå så långt som att föreslå ändringar i texten – göra så kallat ”uppror”. På extrastämman i mars – det stundande ”inbördeskriget”, får man förmoda – får vi veta hur det går.

Utkastet då, hur är det egentligen? Inte så tokigt, svarar undertecknad. Ett ”frihetsmanifest” sade någon, och det ligger mycket i det. Utkastet blir stundom tjatigt om vikten av frihet och individens rätt att välja. Och det är bra, för när alla kanter har filats ner av partistyrelsen kommer det sannolikt att finnas mycket frihet kvar i det slutgiltiga förslaget.

Men alla tokigheter? Fri invandring? Slopad skolplikt? Månggifte? Herre Jesus med sparris och sås. I bakvänd ordning, då: Det står inte i förslaget att Centerpartiet vill införa månggifte. Det står:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Feministiskt initiativ var ett annat parti som var tidigt ute med den här tanken. I övrigt har jag inte många politiska beröringspunkter med dem, men den här tanken tilltalar mig: lagstiftningen bör vara neutral inför hur individen vill leva. Äktenskapet i formell mening är en paketlösning med juridik. De flesta (nåja, ganska många i alla fall) är överens om att den lagstiftningen inte bör ta hänsyn till exempelvis sexuella preferenser. Varför skulle det vara tabu att inte detaljstyra antalet personer som ingår i ett dylikt avtal?

Sedan: Slopad skolplikt låter kanske som att Centerpartiet vill låta barn och ungdomar gå i skolan bara om de känner för det. Så är inte tanken. Läroplikt är ett alternativt angreppssätt till skolplikt. Man har det i Finland. Ni vet Finland, skolsveriges våta dröm.

Gällande fri invandring: Visst kan man formulera om det och kalla det ”en värld utan gränser och med fri rörlighet” (som det råkar stå formulerat i Moderaternas idéprogram). Potatis potandis. En migration innehåller exakt en utvandring och en invandring. Att hindra människor att flytta på sig är både omänskligt och korkat, i olika fördelning beroende på situation. Att hindra att människor rör sig över nationsgränser är inte vettigare än att hindra dem att röra sig över regions- eller kommungränser. Läs en bok.

I slutet av idéprogrammet finns en passage mot vilken ett par ledamöter i idéprogramsgruppen har reserverat sig. Det står bland annat så här:

Centerpartiet anser att betyg är en alldeles för begränsad metod för denna återkoppling, och därför helt bör ersättas med arbete utifrån individuella utvecklingsplaner. Den kvarvarande uppgiften för betyg i grundskolan, att som slutbetyg utgöra urvalsmetod för valet till gymnasiet, borde rimligen också över tid kunna ersättas med rådgivning, tester och en mjukare övergång mellan grund och gymnasieskola.

Bland alla andra spetsigheter i utkastet tycker jag den här kunde ha fått stå med. Inte för att jag tycker att betyg i sig är en alltför begränsad metod för återkoppling, men för att den innehåller en mycket intressant tanke: möjligheten att byta ut betygen som urvalsmetod mot antagningstester. I grundskolan, men särskilt i gymnasieskolan, skulle det ha potential att rikta drivkraften mot att skaffa sig kunskaper i skolan snarare än höga betyg. Det skulle möjligen kunna lösa vissa problem rörande betygsinflation och möjligheten för skolor att locka elever med lättköpta betyg. Betyg skulle få finnas kvar, möjligen under något annat namn, som ett systematiskt sätt att följa upp elevers fram- och tillbakasteg. Men betygen skulle inte vara avgörande för vilken utbildning man kom in på. Det skulle de faktiska kunskaperna och färdigheterna som betygen är tänkta att avspegla göra.

Sammanfattningsvis har utkastet till nytt idéprogram kraftig slagsida åt ett håll åt vilket jag gärna ser Centerpartiet hasa. Anledningen till att jag en gång gick med i partiet var i princip att inget annat parti låg närmare åt det hållet. Jag ser det också som en stor möjlighet för Centerpartiet, som så många väljare uppfattar som otydligt, att utgöra det sant liberala alternativet i svensk politik. Där finns det en vakans.

Läs för all del själva idéprogramsförslaget.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3

Klyftor och välstånd

Man kan konstatera att det är det rödgröna blocket som sedan länge äger ordet klyftor i den politiska debatten. Klyftor omnämns alltid i negativa ordalag som någonting som borde bekämpas och det är en definition som Alliansen tycks ha accepterat fullt ut. När man konfronteras med att ”klyftorna har ökat” svarar man med att ”det har de inte alls” eller ”jo, men inte så mycket som ni påstår” eller ”finanskrisen finanskrisen”. Men aldrig ”ja, och hurra för det”.

Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

Jämtin 1 maj 2012

Igår var det 1 maj – Sveriges socialistiska, lagstadgade högtidsdag. Bara det kunde förtjäna sitt eget inlägg. Istället vill jag rikta uppmärksamhet mot en till synes liten detalj i det tal Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin höll i Sundbyberg. Så här sa hon inte:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hela Sveriges skull, men – framför allt – för hans eller hennes egen  skull.

Det hon istället sa var detta:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hans skull, för hennes skull, men – framför allt – för hela Sveriges framtids skull.

Det är svårt att inte hålla med Jämtin i sak – ungas potential ska tas tillvara. Med nio års skolplikt är det vår förbannade skyldighet att se till att ingen enda elev underträffar sin egen potential under den tiden. Och det är bra för Sverige och samhället i stort när det går bra för människor.

Motiveringsordningen, däremot, kan skilja mellan olika uppfattningar. Jämtin och hennes talskrivare har haft alla möjligheter i världen att upptäcka och ändra lydelsen. Ändå landar man i att en ung människas potential ska tas tillvara i första hand för kollektivets bästa, och först därefter för sitt eget bästa. Motiveringsordningen är ideologisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Slappna av och köp en majblomma

För ett par dagar sedan började 2012 års upplaga att majblomman säljas av barn till förmån för barn. Syftet med blomman är enligt hemsidan att utjämna klyftor mellan barn som har och barn som inte har – så att alla får åka på sommarsemester med korrekt slipade glasögon. Ungefär så.

I många sammanhang skulle jag säga att låt bli med det där, bistånd gör i regel mer skada än nytta och bryter sönder viktiga incitamentsstrukturer som behövs för att bryta inlåsningar i fattigdom. Men inte i det här fallet. Vad, exakt, ska en fattig 11-åring ha en incitamentsstruktur till om hen inte kan se ordentligt?

Pengarna som samlas in går till en liten del till den som säljer blommorna, och till en betydligt större del till behövande barn i närområdet. En initiativrik 11-åring kan alltså dels få skörda små frukter av sitt engagemang och arbete, dels uppleva den förlösande känslan av att på ett handfast sätt hjälpa någon som har det sämre. Inte så illa.

Men det är bara början, och inte i närheten av slutet, för den bildning barnet och en hel del andra behöver i de här frågorna. Att avhjälpa barnfattigdom görs inte slutligt genom fördelningspolitik, ens när fördelningen är frivillig. Barn är i regel fattiga för att någon eller några av deras vårdnadshavare inte har någon fast inkomst. Arbetstillfällen för vuxna människor är vägen ut ur det här. Att lösa det är svårare än att flytta en påse med pengar, men det finns förstås sätt att göra det. Åtgärderna har väl det gemensamt att de brukar ses som motpoler till sådana resursomfördelningar som är lätta för 11-åringar att ta till sig. Det är arbetslinjer, jobbskatteavdrag, utbudsstimulerande finanspolitik, gynnsamt företagsklimat. Det är incitamentsstrukturer.

Och på global nivå är det näst intill pinsamt att tala om barnfattigdom i Sverige. Somliga tänkare har låst blicken på den relativa fattigdomsdefinitionen så att fler räknas som fattiga när alla får det bättre. Idag må det vara riktigt slipade glas som sätter gränsen, imorgon märkesbågar – samtidigt som det finns både barn och vuxna, ungefär 1 miljard, som har att leva på under en köpkraftsjusterad dollar om dagen, och som när denna dollar av någon anledning inte finns att tillgå riskerar att svälta ihjäl. Det finns sätt att ändra på det förhållandet också – mycket som händer idag driver utvecklingen åt rätt håll. Och snabbare än förväntat. FN:s milleniemål om att halvera fattigdomen i världen till 2015 tycks redan vara uppnått, finanskrisen till trots.

För att sammanfatta: Vad som kan vara en sund ingång till en sund solidaritet och medmänsklighet när man är liten behöver inte vara gångbart på samhälls- eller världsnivå när man blir stor. Slappna av och köp en majblomma. Fäst den på rocken och gå sedan och rösta på någon som begriper det här med samhällsekonomi.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2 GP3 SVT

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

Rökförbud, mer om

À propos goda argument, ser jag att centerpartisten Johan Hedin skriver om det stundande utökade rökförbudet i vårt samhälle, och han är inte glad. Hedin ser jag som något av en auktoritet på dylika frågor och är också den person som jag kryssade på valsedeln i riksdagsvalet 2010.

Hedin varnar för en ”slippery slope”-utveckling där man lika gärna kan förbjuda folk att prutta eller grilla korv som att röka på balkongen. Han skriver att ”Någonstans måste vi dra gränsen för politikens lust att detaljstyra medborgarnas liv.” Det har han förstås rätt i, och det var också en av mina poänger i det förra inlägget. Det torde inte vara kontroversiellt för någon att gränser måste dras. Den svåra frågan är var.

Hedin har särskilt en poäng i att frågan borde kunna lösas utan lagstiftning. Man skulle exempelvis kunna tala med varandra, grannar emellan. Vore det så enkelt skulle ett förbud vara helt överflödigt. Dessvärre tror jag inte att verkligheten i genomsnitt är så smidig.

Med det sagt finner jag att människors hemfrid är något att stå upp för och försvara. Människor som väljer att bo i flerfamiljshus får acceptera att människor runtomkring kommer att märkas på olika sätt, men onödiga kränkningar av hemfriden är ofta lätta att identifiera och bör kunna få stävjas med lagstöd.

Det här handlar inte om huruvida rökning är farligt eller önskvärt. Var och en har rätt att vara dum i huvudet. Det handlar bara om att värna om hemmets helgd, om man får kalla det så. Om några grannar skulle klara av att komma överens om att inte röka på varandra skulle säkerligen desto fler i förekommande fall kunna komma överens om att det kan vara okej lagen till trots. Det är också en väg att gå.

Friheter och förbud

Centerpartiets vice ordförande Anders W. Jonsson går idag ut med budskapet att rökning borde förbjudas på fler ställen än alliansregeringen driver igenom. Vad nu? Ska ett så frihetssträvande parti som (C) verka för fler förbud?

Bakom all lagstiftning behöver det finnas en ideologi mot vilken man måste vara konsekvent. Annars förlorar man sin trovärdighet. För ett liberalt parti ska individens frihet vara ledstjärnan. Lagar bör stiftas så att staten har möjlighet att garantera varje individ sina friheter så att de inte trampas på av någon annan.

Således är det inkonsekvent och poänglöst att lagstifta om människors sätt att sköta sig själva, t.ex. en lag om att borsta tänderna, att använda cykelhjälm när man cyklar eller att använda säkerhetsbälte när man kör bil. Däremot bör man lagstifta kring hur människor har rätt att behandla varandra, och vilka risker man bör ha rätt att utsätta andra för. På så vis är det rimligare med en lag om säkerhetsbälte i baksätet på än bil än i framsätet, eftersom den osurrade passageraren blir en tung projektil framåt vid en frontalkrock.

Det är vars och ens frihet att bruka tobak. Men det är också vars och ens frihet att välja att avstå. Att röka en cigarill och blåsa ut röken i någons ansikte kränker friheten att avstå. Att röka sin cigarill på en allmän hed, så att uppmätbara om än ej kännbara mängder partiklar från tobaksröken passerar en ickerökare en bit bort, kan knappast anses kränka den  friheten. Någonstans däremellan går det alltså en gräns. Att finna den är inte lätt. Man kan närma sig den från båda hållen med exempel som mindre och mindre tydligt faller på den ena eller andra sidan – men till slut hittar man exempel som är tvetydiga. Särskilt om man söker sina exempel i den verkliga världen där antalet faktorer som påverkar situationen kan vara otaliga. Men. Att det är svårt bör inte leda till handlingsförlamning.

Jonsson talar specifikt om lagstiftning mot balkongrökning. En människa kan begränsas i sitt eget hem genom grannarnas rökning på intilliggande balkonger, särskilt om hen lider av astma eller slika problem. Att en människas frihet att röka då inkräktar på en människas frihet att slippa är uppenbart. Men med skiftande väder och vindar kan situationen förändras. Hur långt ifrån varandra ska balkongerna behöva ligga för att ett förbud ska vara rimligt? Ska det också förbjudas att röka i närheten av ett hus med balkonger, säg, på gångvägen nedanför?

Frågan blir genast komplex. Men i det här fallet är jag  benägen att hålla med Jonsson – ett balkongrökningsförbud skulle kunna vara rimligt. Men det är inte utan tvekan, och jag är (som alltid) beredd att omedelbart ändra uppfattning om tillräckligt goda argument framställs.

DN1 SvD1 SvD2 SVT1 SVT2

En snöskyffel åt varje snöröjare

Moderaterna gick häromveckan ut med en idé om att varje lärare borde ha en egen dator eller läsplatta. Margareta Pålsson, ordförande i Moderaternas skolgrupp, säger till TT:

– Nästan hälften av lärarna saknar en egen dator. Det är så bedrövligt att det inte är klokt. En dator borde vara lika naturligt som en stol och ett skrivbord.

Pålsson har helt rätt. Det underliga är varför det inte är uppmärksammat och åtgärdat för länge sedan. Jag menar inte att man borde ha lagstiftat om en dator till varje lärare, men skolchefer och rektorer borde själva ha insett vilken otrolig effektivitetsökning det hade inneburit om varje lärare som ville ha en egen dator hade haft en.

Ett exempel från min första lärartjänst på en gymnasieskola i en förort till Stockholm: Ett helt arbetslag, 8–12 lärare, delar på fyra terminaler i sitt arbetsrum. Det är så trångt i rummet att lärarna måste klättra över varandra för att komma fram till terminalerna. Väl framme vid terminalen måste läraren logga in varje gång. Inloggningen tar i genomsnitt 5–8 minuter. Det är rekommenderat att varje lärare registrerar närvaron i en databas efter varje lektionspass.

Det där var inte mitt arbetslag. Vi var 10 lärare på två terminaler, men de var i gengäld ganska snabba. Ändå – utan sin egen dator fick man genomföra planering och uppföljning på papper vid sitt skrivbord, och sedan gå och ”renskriva” det material man ville ha med sig. Sedan iväg till kopiatorrummet, en halv kilometer bort. Kvalificerade lärare sysslar med detta på dyr arbetstid. Det är inte unikt för yrkesgruppen, men det gör inte saken bättre. Tänk på allt de hade kunnat göra istället med sin tid.

Datorn är idag ett så fullkomligt naturligt arbetsredskap i så många olika sammanhang och så pass billig i drift (jämför med en lärare som det kanske kostar en halv miljon om året att hålla sig med) att jag alltid förbluffas över alla försuttna möjligheter att effektivisera datorledes.

Tänk dig ett lag med tio snöröjare som ska röja snö, men som får dela på två snöskyfflar. Ungefär så idiotiskt är det.

DN SvD1 SvD2 GP YA ÖC

 

Anmälan

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP

Försiktighetsprincipen

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5