SENASTE NYTT: Undersköterska skor sig på gamla och sjuka

En undersköterska i Östergötland, som har varit anställd vid landstinget under många år, har befunnits sko sig på de gamla och sjuka som hen haft till uppgift att vårda och ta om hand. Undersköterskan har under hela sin anställningstid mottagit lön från landstinget för att täcka kostnader för mat, hyra och transporter till och från arbetsplatsen. Nu har det visat sig att sjuksköterskan utöver detta har använt delar av pengarna till gränslös konsumism och tvivelaktig spekulation.

”Det sticker i ögonen på de gamla och sjuka,” säger en representant för det vänstra partiet, ”att den här personen som de har haft ett förtroende för och litat till för sin hälsa tycks ha haft sina egna perversa utsvävningar som drivkraft. När man arbetar inom välfärden ska väl drivkraften vara att hjälpa sina medmänniskor.”

Undersköterskan ska bland annat ha konsumerat lyxvaror i form av en ”smart” telefon, kläder snarare avsedda för festligheter än för arbete och en tv av nyare, ”platt” modell med ett extra betalutbud utöver det fullt tillräckliga utbud som erbjuds av public service. Enligt andra källor ska undersköterskan varje månad ha placerat ett tresiffrigt belopp i olika ränte- och aktiefonder.

”Det är den lägsta formen av kapitalism,” säger representanten för det vänstra partiet. ”När man placerar i sådana fonder göder man de giriga företag, ofta amerikanska, som de här fonderna investerar i. Och avkastningen – den lär ju knappast gå till sådant som gör den här personen till en bättre undersköterska. Pengarna kommer att gå till mer lyx, fler utsvävningar och mer kapital samlat på hög hos den här privatpersonen. Det är en girighet som är obehaglig att se.”

Undersköterskan själv svarar i en kommentar att hen har träffat ett avtal med landstinget om vilket arbete som ska utföras och vilken lön hen ska få för det, och att hen själv borde få bestämma vad pengarna ska användas till så länge jobbet utförs på ett bra sätt. Men det argumentet biter inte på det vänstra partiet:

”Det handlar om vilken drivkraft man har. Är man bara ute efter att sko sig på de gamla och sjuka, som den här personen, har man inte inom välfärden att göra. Man måste på något sätt kunna visa att det är omtanken om medmänniskan som är den huvudsakliga drivkraften. Till exempel kan man tänka sig att bara personer som först visar att de är beredda att arbeta för landstinget utan någon lön alls ska få fortsätta. Under  prövotiden skulle de kunna bo och äta hos arbetsgivaren. Faller det väl ut kanske man till och med kan stanna där – då vet man ju att alla som bidrar har den rätta inställningen.”

Det vänstra partiet arbetar nu med ett lagförslag för att förbjuda alla former av privata utsvävningar. Undersköterskan har enligt flera vittnen setts sitta och skämmas på en bänk.

Inbördeskrig!

Centerpartiets utkast till nytt idéprogram har blivit årets snackis. Roligt, tycker många centerpartister. Inte så roligt tycker somliga. En del – så kallade ”rebeller” – vill gå så långt som att föreslå ändringar i texten – göra så kallat ”uppror”. På extrastämman i mars – det stundande ”inbördeskriget”, får man förmoda – får vi veta hur det går.

Utkastet då, hur är det egentligen? Inte så tokigt, svarar undertecknad. Ett ”frihetsmanifest” sade någon, och det ligger mycket i det. Utkastet blir stundom tjatigt om vikten av frihet och individens rätt att välja. Och det är bra, för när alla kanter har filats ner av partistyrelsen kommer det sannolikt att finnas mycket frihet kvar i det slutgiltiga förslaget.

Men alla tokigheter? Fri invandring? Slopad skolplikt? Månggifte? Herre Jesus med sparris och sås. I bakvänd ordning, då: Det står inte i förslaget att Centerpartiet vill införa månggifte. Det står:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Feministiskt initiativ var ett annat parti som var tidigt ute med den här tanken. I övrigt har jag inte många politiska beröringspunkter med dem, men den här tanken tilltalar mig: lagstiftningen bör vara neutral inför hur individen vill leva. Äktenskapet i formell mening är en paketlösning med juridik. De flesta (nåja, ganska många i alla fall) är överens om att den lagstiftningen inte bör ta hänsyn till exempelvis sexuella preferenser. Varför skulle det vara tabu att inte detaljstyra antalet personer som ingår i ett dylikt avtal?

Sedan: Slopad skolplikt låter kanske som att Centerpartiet vill låta barn och ungdomar gå i skolan bara om de känner för det. Så är inte tanken. Läroplikt är ett alternativt angreppssätt till skolplikt. Man har det i Finland. Ni vet Finland, skolsveriges våta dröm.

Gällande fri invandring: Visst kan man formulera om det och kalla det ”en värld utan gränser och med fri rörlighet” (som det råkar stå formulerat i Moderaternas idéprogram). Potatis potandis. En migration innehåller exakt en utvandring och en invandring. Att hindra människor att flytta på sig är både omänskligt och korkat, i olika fördelning beroende på situation. Att hindra att människor rör sig över nationsgränser är inte vettigare än att hindra dem att röra sig över regions- eller kommungränser. Läs en bok.

I slutet av idéprogrammet finns en passage mot vilken ett par ledamöter i idéprogramsgruppen har reserverat sig. Det står bland annat så här:

Centerpartiet anser att betyg är en alldeles för begränsad metod för denna återkoppling, och därför helt bör ersättas med arbete utifrån individuella utvecklingsplaner. Den kvarvarande uppgiften för betyg i grundskolan, att som slutbetyg utgöra urvalsmetod för valet till gymnasiet, borde rimligen också över tid kunna ersättas med rådgivning, tester och en mjukare övergång mellan grund och gymnasieskola.

Bland alla andra spetsigheter i utkastet tycker jag den här kunde ha fått stå med. Inte för att jag tycker att betyg i sig är en alltför begränsad metod för återkoppling, men för att den innehåller en mycket intressant tanke: möjligheten att byta ut betygen som urvalsmetod mot antagningstester. I grundskolan, men särskilt i gymnasieskolan, skulle det ha potential att rikta drivkraften mot att skaffa sig kunskaper i skolan snarare än höga betyg. Det skulle möjligen kunna lösa vissa problem rörande betygsinflation och möjligheten för skolor att locka elever med lättköpta betyg. Betyg skulle få finnas kvar, möjligen under något annat namn, som ett systematiskt sätt att följa upp elevers fram- och tillbakasteg. Men betygen skulle inte vara avgörande för vilken utbildning man kom in på. Det skulle de faktiska kunskaperna och färdigheterna som betygen är tänkta att avspegla göra.

Sammanfattningsvis har utkastet till nytt idéprogram kraftig slagsida åt ett håll åt vilket jag gärna ser Centerpartiet hasa. Anledningen till att jag en gång gick med i partiet var i princip att inget annat parti låg närmare åt det hållet. Jag ser det också som en stor möjlighet för Centerpartiet, som så många väljare uppfattar som otydligt, att utgöra det sant liberala alternativet i svensk politik. Där finns det en vakans.

Läs för all del själva idéprogramsförslaget.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3

Klyftor och välstånd

Man kan konstatera att det är det rödgröna blocket som sedan länge äger ordet klyftor i den politiska debatten. Klyftor omnämns alltid i negativa ordalag som någonting som borde bekämpas och det är en definition som Alliansen tycks ha accepterat fullt ut. När man konfronteras med att ”klyftorna har ökat” svarar man med att ”det har de inte alls” eller ”jo, men inte så mycket som ni påstår” eller ”finanskrisen finanskrisen”. Men aldrig ”ja, och hurra för det”.

Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

Jämtin 1 maj 2012

Igår var det 1 maj – Sveriges socialistiska, lagstadgade högtidsdag. Bara det kunde förtjäna sitt eget inlägg. Istället vill jag rikta uppmärksamhet mot en till synes liten detalj i det tal Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin höll i Sundbyberg. Så här sa hon inte:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hela Sveriges skull, men – framför allt – för hans eller hennes egen  skull.

Det hon istället sa var detta:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hans skull, för hennes skull, men – framför allt – för hela Sveriges framtids skull.

Det är svårt att inte hålla med Jämtin i sak – ungas potential ska tas tillvara. Med nio års skolplikt är det vår förbannade skyldighet att se till att ingen enda elev underträffar sin egen potential under den tiden. Och det är bra för Sverige och samhället i stort när det går bra för människor.

Motiveringsordningen, däremot, kan skilja mellan olika uppfattningar. Jämtin och hennes talskrivare har haft alla möjligheter i världen att upptäcka och ändra lydelsen. Ändå landar man i att en ung människas potential ska tas tillvara i första hand för kollektivets bästa, och först därefter för sitt eget bästa. Motiveringsordningen är ideologisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

En snöskyffel åt varje snöröjare

Moderaterna gick häromveckan ut med en idé om att varje lärare borde ha en egen dator eller läsplatta. Margareta Pålsson, ordförande i Moderaternas skolgrupp, säger till TT:

– Nästan hälften av lärarna saknar en egen dator. Det är så bedrövligt att det inte är klokt. En dator borde vara lika naturligt som en stol och ett skrivbord.

Pålsson har helt rätt. Det underliga är varför det inte är uppmärksammat och åtgärdat för länge sedan. Jag menar inte att man borde ha lagstiftat om en dator till varje lärare, men skolchefer och rektorer borde själva ha insett vilken otrolig effektivitetsökning det hade inneburit om varje lärare som ville ha en egen dator hade haft en.

Ett exempel från min första lärartjänst på en gymnasieskola i en förort till Stockholm: Ett helt arbetslag, 8–12 lärare, delar på fyra terminaler i sitt arbetsrum. Det är så trångt i rummet att lärarna måste klättra över varandra för att komma fram till terminalerna. Väl framme vid terminalen måste läraren logga in varje gång. Inloggningen tar i genomsnitt 5–8 minuter. Det är rekommenderat att varje lärare registrerar närvaron i en databas efter varje lektionspass.

Det där var inte mitt arbetslag. Vi var 10 lärare på två terminaler, men de var i gengäld ganska snabba. Ändå – utan sin egen dator fick man genomföra planering och uppföljning på papper vid sitt skrivbord, och sedan gå och ”renskriva” det material man ville ha med sig. Sedan iväg till kopiatorrummet, en halv kilometer bort. Kvalificerade lärare sysslar med detta på dyr arbetstid. Det är inte unikt för yrkesgruppen, men det gör inte saken bättre. Tänk på allt de hade kunnat göra istället med sin tid.

Datorn är idag ett så fullkomligt naturligt arbetsredskap i så många olika sammanhang och så pass billig i drift (jämför med en lärare som det kanske kostar en halv miljon om året att hålla sig med) att jag alltid förbluffas över alla försuttna möjligheter att effektivisera datorledes.

Tänk dig ett lag med tio snöröjare som ska röja snö, men som får dela på två snöskyfflar. Ungefär så idiotiskt är det.

DN SvD1 SvD2 GP YA ÖC

 

Anmälan

Visst är det viktigt att politiker granskas av medierna. Men jag begriper inte dagens Norrköpingsbaserade snackis: att sverigedemokraternas gruppledare i kommunfullmäktige Marcus Wiechel anmälts för någonting brottsligt.

Vem som helst kan ju anmälas för vad som helst. Sedan tittar man på saken, och antingen var det sant eller inte. Men själva anmälan kan inte rimligtvis äga sådant nyhetsvärde.

Men det är ju det här med Sverigedemokraterna. Man ser saliv glittra i mungiporna på många när Sverigedemokrater beter sig illa eller gör något kriminellt. Det är ett ”Vad var det vi sa, ni dumskallar som röstade fram de här bufflarna!”. Det är skadeglädje – och den här gången uttagen alltför långt i förskott.

Jag deltog uppenbarligen inte själv i inröstandet av sverigedemokrater i någon demokratisk församling, och allt jag hittills lyckats begripa om Marcus Wiechel är att han tycks vara fullmäktiges främste motionsgeiser.

Hur breda blir tidningsrubrikerna om anklagelsen visar sig vara falsk?

DN SvD GP

Försiktighetsprincipen

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Sverker på krigsstigen

Public service – vilken underlig inkarnation har inte det begreppet fått i vårt land. Från statligt monopol på televisionssändningar (i samhällets tjänst) till egen produktion av komediserier och lättsam underhållning (i samhällets tjänst) och uttalade mål om konkurrens om tittare med kommersiella tv-kanaler. I samhällets tjänst.

Som om inte detta vore nog – nu ger man Sverker Olofsson fria händer att moralisera oss sönder och samman på bästa sändningstid. I samhällets tjänst, förstås. Programmet heter Sverkers stora strid och sänds i SVT1 på måndagar klockan 20. I tre timslånga avsnitt avhandlar han ämnena alkohol, fetma och banker.

Det fanns en tid, låt oss kalla den Plus-eran, när jag tyckte Sverker var en rätt rolig prick med sin soptunna och sina karaktäristiska ”Är det så? Är det så? Är det så?”. Den eran är nu över, vi har gått in i post-Plus-eran, och den senaste journalistiska gärningen manar istället till förakt. Inte för att man inte få tycka som Sverker, men just för att det är public service.

Sverker har alltså en stor, mörk studio fullproppad med – vad det verkar uteslutande – nykterister och nyktra alkoholister. Så går han omkring och ställer ledande frågor till folk om vad de tycker om alkohol och missbruk. De tycker inte om det, inte alls.

Han gör ett reportage från en hockeyarena där fansen frågas om huruvida de tycker att idrott och alkohol går ihop. De flesta tycker det, men de är å andra sidan berusade själva. ”När det är så dålig hockey som idag måste man ha något att trösta sig med”, menar någon. I studion vet man bättre: i Sverkers medelst handuppräckning genomförda ”opinionsundersökning” med publiken tycker 100 % att alkohol och ishockey inte går ihop.  Frågan är förstås illa ställd, vilket en person i publiken faktiskt, om än med möda och rappa mothugg från Sverker lyckas uttrycka. Man ser framför sig bilden av hur fulla idrottsmän presterar illa. Eller upplever den tydliga motsatsen mellan den ”rena” idrotten och den ”smutsiga” alkoholen. Fråga så här istället: ”Går drycker med alkoholhaltigt innehåll ihop med festligheter och nöje?” Jag tror att många skulle svara ja.

Andra exempel ur programmet: En man får applåder när han föreslår att motboken ska återinföras. Av samma publik alltså som Sverker använde till en ”opinionsundersökning”. Motboken. Utan ironi. Anna Carlstedt från IOGT-NTO säger att ”vinboxen har varit en katastrof för Sveriges kvinnor”. Jag känner inte alla men åtminstone några av Sveriges kvinnor. För flera av dem har vinboxen inte varit någon katastrof. Sverker Olofsson kallar vinboxen för att ”rea ut viner” och frågar Systembolagets försäljningschef varför man beter sig på det sättet. Centerpartiets (!) ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson säger att om han själv fick välja skulle alkoholskattelagstiftningen justeras till förmån för flaskor, och till nackdel för vinboxar. Vinboxar är ju uppenbarligen någonting folk vill ha. Han vurmar också för den bisarra lagstiftningen om att utskänkning alltid måste åtföljas av servering av varm mat (mot vilken det förvisso nyligen införts en del undantag – gällande värmen, inte maten). En representant för föreningen Munskänkarna ställs till svars för att de provar vin, underförstått att de inte borde göra det. Hon försvarar aktiviteten med att de ”inte super”. Och Carlstedt igen: ”Att man jämställer alkohol med kultur, det är ju väldigt vanligt i Sverige idag.” Menar Carlstedt på allvar att produktionen, hanteringen och konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte är kulturell? Att det inte finns breda, sofistikerade kulturella inslag i detta? Dock: om det fanns en förening som träffades tillsammans och verkligen söp, varför skulle de då inte få göra det? Om det var självvalt och utfört av myndiga personer. Det skulle också vara en kulturyttring.

Sverker Olofsson avslöjar inte detaljerna i sin agenda – jag vet inte om han vill skärpa alkohollagstiftningen, stärka monopolets ställning eller förbjuda alkohol helt och hållet. Vad som är tydligt är att programmet i sin helhet syftar till att misstänkliggöra och svartmåla allt bruk av alkohol. Bruk, inte missbruk.

Jag vill inte blunda för den problematik alkoholmissbruk för med sig, och alkoholism är verkligen något att ta på allvar. Men jag begriper inte nykteristers obotliga ovana att stoppa sin näsa där den varken behövs eller är önskad: i andra människors fungerande liv. Inte ens nykteristerna kan mena att allting som kan orsaka skada bör förbjudas – eller ens allting som kan orsaka skada för brukarens omgivning. Ta bara trafiken som exempel: en person som av princip och uppskruvat säkerhetstänkande vägrar att köra eller åka i bil kan fortfarande bli påkörd av en. Ska man därför förbjuda trafik? Ta alltid dina ståndpunkter till ytterligheter, och du ska se om de fungerar eller inte. Ändå vill de organiserade nykteristerna att alla ska bete sig precis som de själva väljer att bete sig.

Jag ställer upp på beskrivningen av alkoholism som en sjukdom (liksom andra tillstånd av drogmissbruk) men jag ställer inte upp på att alkoholisten till 100 % är ett offer utan minsta vilja eller ansvar. Det finns nämligen människor som lyckats ta sig ur sitt missbruk. Jag ställer upp på förebyggande åtgärder mot alkoholmissbruk, såsom folkbildning kring alkoholens olika effekter och en strikt åldersgräns för försäljning. Men jag ställer inte upp på omyndigförklaringen av vuxna människor som kan fatta sina egna beslut om vad de vill äta och dricka, och hur de väljer att ha roligt. Och jag ställer inte upp på att mina licenspengar som jag lydigt betalar till Radiotjänst varje kvartal går till tendentiösa, snedvridna program som syftar till att misstänkliggöra mig och min livsstil.

Det är i stunder som denna som man önskar att fler läste Mattias Svenssons utmärkta bok Glädjedödarna. En bok om förmynderi (Timbro 2011).

DN SvD GP VK

Lösningen för Socialdemokraterna

Socialdemokraterna har det svårt. Man kan inte ha Håkan Juholt kvar som partiledare och man kan inte välja sig en ny. En sådan uppslitande process som det var senast orkar man inte med en gång till och det där med ”1000 dagar kvar till valet” kan man inte köra med hur länge som helst.

Men frukta inte, socialdemokrater: Johan har lösningen!

Lösningen återfinns i själva problemet: Varför sitter man egentligen fast med en Juholt i brevlådan som driftkucku i svensk politik utan möjlighet att röra sig och där varje försök blir buskis? På grund av falangstrider i ett alltför brett parti. Juholt blev inte vald för att han var lämpligast, utan för att han hade det svagaste motståndet emot sig.

Lösningen för Socialdemokraterna är således splittring. Låt ”högerfalangen” bilda ett nytt parti med Mikael Damberg eller annan kompetent och omtyckt politiker i spetsen. Låt de gamla Socialdemokraterna finnas kvar, och låt för all del Håkan Juholt ta det partiet genom valet 2014 som han har lovat.

Det är en smidig lösning – det inser alla och envar. Falangstriderna kan upphöra genom att respektive falang kan få driva sina egna politiska idéer i varsitt parti. Håkan Juholt slipper avgå. Bortrensade och överkörda socialdemokrater kan få upprättelse. Och Alliansen kan äntligen få en fungerande opposition. Inför valet kan de till och med bilda en egen allians – det borde fungera bättre än att gå till val som ett parti. Allianser ligger ju i tiden.

Så! Problemet löst! Men skynda på, socialdemokrater. Det är bara 1000 dagar kvar till valet.

DN1 DN2 DN3 DN4 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4