Kungen, kungen, hur är det idag?

Idag kan man glädjas åt en synnerligen välskriven debattartikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan som kopplar samman den sekulära humanismen med den republikanska rörelsen. Annars tycks diskussionen om kungen mest handla om huruvida han en gång i tiden har varit stygg. En kriminell nattklubbsägare publicerar en suddig bild i Expressen. Johan Lundberg på Axess kallar den ”en bild som ser ut att vara hopklistrad av ett dagisbarn med koncentrationsproblem”.

Jag har svårt att uppbåda intresse för de här påstådda eskapaderna. Skulle det vara förvånande för någon om kungen levt ett playboy-liv till och från? Och vilken roll spelar det i så fall? För det stora problemet är inte Folke Hubertus som person, utan det förlegade svenska statsskicket.

Därmed kan jag välkomna snedsteg från kungahuset till en viss grad. Inte för att jag vill dem illa, utan för att det kan påminna de ödmjuka undersåtarna om den högst reella risken att få sig rötägg som representanter på högsta diplomatiska nivå. Rötägg som dessutom inte kan avsättas.

Republikanska föreningen, i vilken jag är mångårig medlem, har en häpnadsväckande politisk spridning i sin medlemsbas – ordförande Peter Althin, kristdemokrat, ersatte ordförande Hillevi Larsson, socialdemokrat. I Rojalistiska föreningen (jo, det finns en sådan, drag på trissor) vet jag inte hur det är, men jag anar en rejäl slagsida åt det borgerligt-konservativa hållet.

Det är konstigt, för jag ser min egen borgerlighet som en konsekvens av min omfattande klokhet. Och jag tänker att alla kloka människor antingen borde komma till samma slutsatser som jag eller med goda argument övertyga mig om att jag har fel. Rojalisterna har inte gjort något av detta.

Varje gång det osar förhöjda halter av kungafjäsk får jag beväpna mig med skämskudden i ena handen och spyhinken i den andra. Det har varit mycket sådant de senaste åren. Och med tillökning på gång i familjen Bernadotte–Westling lär jag inte kunna stuva undan dem på ett bra tag.

Snälla, snälla ni – riksdagsledamöter, hovmarskalker, kreti och pleti: detta är inte värdigt en modern demokrati. Det må vara en symbolfråga, för visst har vi ett välfungerande demokratiskt samhälle. Men starka symboler har verklig inverkan på den verkliga världen. Det borde vara ett självklart företag för oss att gemensamt rensa bort förlegade och odemokratiska symboler från det offentliga.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

(Rubriken anspelar för övrigt på en väldigt tramsig gammal Hassan-busringning.)

Den politiska diskbänken

På Moderaternas partistämma diskuterades livligt huruvida ”lika fördelning av oavlönat hushållsarbete” skulle anges i det nya partiprogrammet som en politisk angelägenhet. Passagen röstades sedermera bort ur programmet.

Bland flera namnkunniga debattörer vid podiet var biståndsminister Gunilla Carlsson den som särskilt förfäktade formuleringen. Hon kallade skillnaderna i oavlönat hushållsarbete för ett ”samhällsproblem”. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås, menade hon, när män och kvinnor inte kan konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor har ju så mycket mer jobb att göra när arbetsdagen är slut.

Hade jag varit moderat och närvarande vid stämman och på humör till replik hade jag väl sagt att nej, på hushållsnivå är detta inte ett samhällsproblem. Politiken har inte, som många av debattörerna också påpekade, i köket att göra. Inte heller på nationell nivå skulle jag kalla det ett samhällsproblem – men väl ett symptom på ett samhällsproblem.

Fördelningen av oavlönat hushållsarbete kan bero på många saker, men jag vill gissa att gammal hävd – alltså invanda könsmönster – är en av de viktigaste. Invanda könsmönster kommer att trivas och frodas i högre grad om även andra könsmönster finns kvar och kan kännas igen. Olika lön för lika arbete, till exempel. Och på den nivån finns uppgifter för politiken: att laga så att lagarna verkligen erbjuder alla lika möjligheter.

Jämför med hur ökat ekonomiskt välstånd i länder brukar föregå krav på demokratiseringsprocesser och mänskliga rättigheter. Samma mekanismer kan måhända vara verksamma i hemmet. Först måste man tillstå att om fördelningen av hushållsarbetet skulle vara alldeles snedvriden samtidigt som alla utövare var nöjda och ingen kände sig lurad – då skulle det inte vara något problem alls. Med det sagt tror jag att fördelningen i hemmet skulle justeras något om samhället i övrigt var helt jämställt, och jag tror att en hel del kvinnor och ett antal män skulle uppleva det som en förbättring. Bra då, om det blev så.

DN SvD GP Exp AB

Licence to Teach

Lärarlegitimationen stöttes och blöttes under lång tid innan den blev verklighet. Att höja läraryrkets status var en av huvudpoängerna. Sedan augusti kan varje lärare med examen erhålla legitimationen utan någon som helst kvalitetskontroll. Men det gäller bara en övergångsfas. Nyexaminerade lärare måste bevisa sig som lärare i ett läsår innan legitimationen kan fås.

Det ska sannerligen bli intressant att se hur det kommer att falla ut. Givetvis kommer ingen lärare med examen att vilja gå utan legitimationen. Man kan förvänta sig att samtliga kommer att ansöka. Frågan är hur många som kommer att få den. Hur kommer kvalitetsbedömningsinstrumentet att tillämpas? Vad skulle få en examinerad lärare med ett års arbetserfarenhet att inte erhålla legitimationen?

Min ödmjuka gissning: ingenting. Instrumentet ifråga består i att lärarens rektor skriver ett yttrande om lärarens lämplighet. Det är en uppgift som rektor heller inte har rätt att delegera till exempelvis en biträdande rektor. Jag drar mig till minnes min tid som lärare vid ett stort förortsgymnasium i Stockholm. Jag tror inte jag växlade fem meningar med rektor under ett helt läsår. Att han skulle ha haft någon som helst förmåga att rättvist bedöma mina lärarfärdigheter är uteslutet. Möjligen får man skriva om rektorernas tjänstebeskrivningar så att de i huvudsak blir ett kontrollorgan för lärarkvalitén; ett sådant kan säkerligen behövas. Men skolan behöver också en rektor.

Parallellt med den av Skolverket utfärdade legitimationen har det skapats en helt ny marknad för lärarcertifiering. I ett inslag i SR:s Studio ett i veckan fick man veta att bland andra stiftelsen Svensk skola certifierar lärare mot en avgift. Man vänder sig inte minst till lärare utan legitimation, men också till skolor i sin helhet som vill kunna sätta denna kvalitetsstämpel på sin verksamhet. Kvalitetskontrollen lät, åtminstone lite på håll, seriös. I samma inslag varnade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén om riskerna med en alltför spretig flora av legitimationer och certifikat. Det skulle inte gynna lärarna, menade hon.

Själv är jag inte särskilt förfärad. Snarare tvärt om. Den statliga lärarlegitimationen imponerar inte som åtgärd, särskilt av den anledningen att varken lärarexamen eller lärarlegitimation kan höja läraryrkets status utan att det finns en riktig substans bakom dem. Så länge jag kan minnas har den allmänna inställningen till obehöriga lärare i skolorna varit sympati och oförståelse för den kritik mot dem som riktats från statsmakter och fackförbund – för många har personlig erfarenhet av obehöriga lärare som varit de bästa lärare de någonsin har haft. Lärarutbildningen, å sin sida, har – ofta helt rättvist – fått folk att himla med ögonen. Nyexaminerade lärare har hånats på sina nya arbetsplatser för att ha refererat till Vygotskij eller Piaget på en ämneskonferens. Studenter har aktivt valt studievägar till läraryrket som undvikit den ordinarie lärarutbildningen.

Man höjer inte läraryrkets status genom att klistra ytterligare ett innehållslöst diplom på varje lärare. Man höjer läraryrkets status genom att göra läraryrket till ett verkligt kvalificerat yrke med en verkligt kvalificerad yrkesutbildning till vilken de bästa och mest lämpade studenterna söker, och till vilken många söker men inte kommer in. För att det ska ske behövs en uppsjö av åtgärder på alla nivåer, inklusive konkreta frågor som löneläge och arbetsmiljö.

Till dess: om privata aktörer kan tjäna pengar på att höja kvalitén i den svenska skolan, hur kan det på lång sikt vara till nackdel för någon? Certifikaten är helt enkelt en produkt till salu. Jämför gärna med miljömärkningarna i matvarubutiken. Somliga certifieringar kommer att vinna gott rykte och verkligen vara värda kostnaden för både enskilda lärare och hela skolor. Andra kommer att visa sig vara innehållslösa, och efterhand få svårt att sälja sina intyg.

Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT

Brott utan brottsoffer

Jag inväntar med stor nyfikenhet och viss oro det annonserade utfallet från Högsta domstolen i det så kallade Mangamålet där innehav av tecknade japanska bilder med erotiska inslag klassats som barnpornografi av både tingsrätten och hovrätten. Bakgrunden ska vara att ett förarbete till den lydande lagtexten gör klart att teckningar ska vara lika straffbara som bilder på faktiska övergrepp:

Innebörden av straffbestämmelsen om barnpornografibrott i BrB och i de båda grundlagarna är i huvudsak följande. Brottet avser skildrande i bild. Motsvarande skildringar i text eller enbart ljud omfattas därför inte av det straffbara området. Däremot omfattas även tecknade bilder och filmer och andra icke autentiska skildringar bl.a. sådana som framställts genom bildmanipulation, t.ex. genom datateknik.

Det är gott och väl att HD tar upp målet. Men man kan befara att hänsyn till lagstiftarnas intentioner, som ju tydligt framgår, kommer att skicka domen i samma riktning som de tidigare två. Har HD någon möjlighet att göra annorlunda? Har HD någon möjlighet att begripa intentionerna men samtidigt konstatera att de är idiotiska och ändra lagens innebörd? Det skulle möjligen få andra otrevliga konsekvenser för svensk rättsutövning. Den här saken har gått väldigt fel långt innan det blev en rättssak.

Kärnan i problemet är att brottet saknar brottsoffer. Även om det vore en regelrätt våldtäkt på ett barn skildrad i seriemagasinet hade inget enda barn kommit till skada i processen. Vad, undrar jag, kan ett brott utan brottsoffer vara förutom ren och skär moralism? Vad, undrar jag, ska man göra med maktutövare som missbrukar våldsmonopolet för att upprätthålla sina egna, personliga moraliska uppfattningar? Två ord: avsätta dem.

”Indirekta brottsoffer,” genmäler säkert någon. ”Människor som läser tecknad barnporr står snart ute vid lekplatserna och spanar.” Så är det kanske, men presentera då först bevis för det. Mig veterligen är inget sådant samband belagt. Ska vi kasta den typen av hypoteser kring oss kan jag kontra med min egen: Om en pedofil kan få sitt lystmäte i rena fiktioner, hur många övergrepp på barn har man då inte kunnat undvika?

SvD GP

Anekdotisk bevisföring

Visst har rubriksättaren på DN något med saken att göra, men nog hajar man till när Håkan Juholt påstås säga att stödet är starkt (rubriken på DN:s förstasida i skrivande stund; artikeln har en annan rubrik). Särskilt när Socialdemokraterna för första gången sedan brontosaurus betade sjögräs på jorden mäter under 25 % i en opinionsundersökning och skillnaden i förtroende mellan Juholt och Reinfeldt kan liknas vid skillnaden i smakfullhet mellan Schubert och Markoolio. Hur kan Juholt möjligen komma till en så världsfrånvänd uppfattning? Jo:

Jag har åkt runt i flera distrikt nu. […] Jag har fått väldigt mycket stöd för att fortsätta att verkligen vara en stark opinionsledare.

Det där kallas anekdotisk bevisföring och är verkligen ingenting att bygga sina uppfattningar på: ”Det hände mig (eller en jag känner) och därför måste det vara allmängiltigt.” Vilka socialdemokrater tror Håkan Juholt har gjort sig störst besvär att ta sig till hans stopp längs Canossastigen? De som anser att förtroendet för honom är förbrukat eller de som vill hoppas, hoppas, hoppas?

Visst har Håkan Juholt en uppgift att inte döda all entusiasm i partiet med en allt för butter attityd, men att leva i en värld av hittepå kommer knappast att hjälpa Socialdemokraterna.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 GP1 GP2 SDS

Influensa Juholtia

Vad? Ska regeringen kasta pengar omkring sig – i dessa snåriga tider, och till multinationella integritetsätande storföretag dessutom? Jo: regeringen ger 100 miljoner kronor till Facebook!

”Är det rätt att regeringen ger pengar till Facebook?” – Så lyder den läsarundersökning DN slarvar fram i samband med en intervju med Miljöpartiets Gustav Fridolin, som av en händelse är mot. Ja, så kan man ju ställa en fråga. Men verkligheten är ofta lite mer nyanserad.

Det handlar alltså inte om Facebook Facebook, utan ett dotterdotterbolag. Det handlar inte om ”Varsågod, Facebook, här får ni 100 skattemiljoner,” utan ett investeringsbidrag för uppförandet av nya serverhallar i Luleå. Det är villkorade pengar. Jag anar att de flesta Luleåbor ser på saken med blidare ögon än språkröret.

Fridolin å sin sida verkar ha fått sig en släng av Influensa Juholtia. Jag vet inte, men när det står att han säger att ”pengarna borde gå till järnvägen” hör jag inte Fridolins röst utan en betydligt bullrigare. En röst som liksom maniskt upprepar: ”Vi vill istället använda de här pengarna för att investera i framtiden!”

Järnväg är förstås bra, och Alliansen har presenterat ett seriöst upprustningspaket för statens järnvägar. Men det gäller just upprustning och inte ny räls. Vi får se om Facebook efterhand ojar sig över bristen av pålitlig järnväg från Luleå för att frakta sina produkter söderut.

SvD

Bloggstopp i Norrköping

På riksplanet noteras att någon har stulit lösenord från sajten Bloggtoppen.se och kapat riksdagsledamoten William Petzälls Twitter-konto för att därifrån sprida ryktet att SD-politiker har kapat journalisters e-postkonton för att sprida känslig källinformation vidare till den nyligen stängda sajten Politiskt inkorrekt. Vilken soppa.

Skönt då att Norrköping kan bidra med en motprestation som vrider det hela rätt igen: Tidningen NT kapar en SD-kommunfullmäktigeersättares politiska blogg och, ja, släcker ner den.

Riktigt så gick det nu inte till. Saken är den att NT tycks erbjuda lokalpolitiker utrymme på tidningens egen sajt för att blogga. Det erbjudandet nappade SD:s Cornelia Dahlberg på, och skrev häromveckan följande:

Är det inte dags att avgå, när man under så lång tid uppenbart har misslyckats med att genomföra sin politik och sakta men säkert driver samhället mot botten? De bröstar sig för att ha lyckats mörda diktatorn Ghadaffi. Kanske har de rätt, vi borde kanske avrätta våra diktatorer! Eller ska vi nöja oss med att avsätta dem? En efter en.

Andra kommunpolitiker tog illa upp, och enligt NT såg vissa det som ett regelrätt hot om avrättning och bloggen stängdes ner (men finns på något konstigt sätt fortfarande kvar).

Trams, menar Dahlberg, och har rätt i det. Och det intressanta i citatet är ju inte det om avrättningar, utan hur Dahlberg uppenbarligen tycker att ”diktatorerna” har en bra politik, som de bara har misslyckats med att genomföra. Man undrar vad SD i Norrköping tycker om den inställningen.

Om en sak kan man dock vara förvissad: Kommentarerna om den politiska korrekthetens obarmhärtiga censur, särskilt selektiv gentemot sverigedemokrater, kommer snart att prutta fram. Men nej, det är ingen mänsklig rättighet att få blogga hos NT.

SvD DN1 DN2 GP SDS

Om fartygen kommit

Så kommer de tappra soldaterna hem från sitt ärofyllda och farliga uppdrag i Libyen. Vad har de i bagaget, kantänka, utöver längtan efter nära och kära och medaljformade små hål som väntar på att fyllas?

Ingenting, visar det sig, för smuggelgodset har redan skickats i förväg med den dagliga skytteltrafik Sicilien–Luleå som upprättats för militärt materiel. Utan att betala extra! Och utan att passera tullen!

Somliga drar väl av detta slutsatsen att det finns ruttna äpplen i militärens korg, eller att den svenska styrkan är oseriös. Undertecknad väljer istället, och helt osökt, att se det som ytterligare en konsekvens av alkoholmonopolet.

För, allvarligt talat, det här måste vara den mest mediabevakade militära insatsen Sverige genomfört någonsin. Utöver cirkus Juholt i riksdagen har bevakningen varit heltäckande. Nog skulle deltagande personal förstå att vad de än tog sig för skulle komma fram i ljuset. Men vad är väl det mot möjligheten att köpa billig sprit?

Svenskarnas förhållande till alkohol är som det rinnande vattnets förhållande till en kuperad sluttning. Där det går att komma fram tar man sig fram. Regler och förordningar – vad bryr sig vatten om sådant? Där någonstans i sluttningen står också Systembolagets monopol och gör det jämförelsevis så mycket lättare att rinna förbi någon annanstans.

Apropå cirkus Juholt: Någonstans mitt i föreställningen ville han skicka svenska fartyg till Libyen, fartyg som inte skulle komma fram i tid och som ingen hade bett om. Man undrar förstås vilka dyrbara laster den svenska styrkan då hade fört med sig tillbaka.

SvD DN GP SDS

”Flest prylar när vi vinner, dör.”

Ja, så var statsminister Fredrik Reinfeldt på väg att säga på Moderaternas partistämma här om dagen. Så lätt att snubbla när ordkombinationen är så ovan att uttala.

Jag har alltid känt en påtaglig avsky för det där uttrycket, särskilt i dess rättvända form. Det utgår ifrån att all konsumtion som inte avser mat eller tjänster bara tjänar till att stärka egot i en konkurrens människor emellan som bara handlar om vad man kan visa upp i sitt troféskåp. Och i samma anda klumpar det samman allt tänkbart man kan konsumera i den nedsättande termen ”prylar”: per vedertagen konnotation saker som man egentligen inte behöver.

”Behöver” är ett brett begrepp förstås. Någon som svälter behöver mat mer än någon någonsin behöver en ny mobiltelefon. Samtidigt är den nya mobiltelefonen en tydligt ringande symbol för den innovation och marknadsekonomi som tagit stora delar av mänskligheten ur fattigdomen till att börja med. Inte minst är early adopters viktiga för att ge nya innovationer luft under vingarna.

Och vad gäller min egen konsumtion vet jag att det finns en komponent av skyltning i valet av produkter och märken – men jag vet också att de ”prylar” jag köper skänker mig livskvalité på många olika sätt.

Reinfeldt anlade måhända särskilt ett miljöperspektiv på sin såsiga gamla klyscha, och visst finns det utmaningar att komma till rätta med när det gäller miljö och konsumtion. Men vägen till en bättre miljö går inte genom förtryck av innovation utan motsatsen.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD1 GP