En himla massa rop och hojt

Jag har tidigare deklarerat min öppenhet för rop och hojt från höga, spetsiga byggnader. Då var det på gång att man skulle bygga ett ”bönerum med minareter” i Norrköping. Jag har ännu inte blivit kallad till någon bön, så jag utgår ifrån att den inte är färdig.

Under tiden har diskussionen blommat upp igen, inte minst i mitt eget parti. Östergötlands mångårige centerman i riksdagen, Staffan Danielsson från Linköping, har drivit frågan i både dagspress och på blogg. Jag respekterar Danielsson för hans orädsla inför obekväma diskussioner och ståndpunkter. Den här gången håller jag emellertid inte med honom. Han landar, kort sammanfattat, i att böneutrop från minareter bör begränsas för att det kan vara störande medan klockringning från kristna kyrkor bör tillåtas för att de är ett vedertaget inslag i det offentliga ljudlandskapet.

Min ståndpunkt liknar inte så lite Hanna Wagenius’ – att det offentliga inte ska favorisera vissa religioner framför andra. Kyrkorna kom upp före minareterna, det är sant, men befolkningen är nu sådan att det finns en marknad för båda. Det får man ta.

Men jag vill gå längre. Jag vill inte att det offentliga alls ska lägga sig i av vilken anledning jag skulle vilja sprida ljud eller oljud omkring mig. Det här står inte mellan Gud och Allah, det står mellan alla människor som möjligen kan ha någonting att torgföra. Och företag för den delen; de är också gjorda av människor precis som religionerna.

Om kyrkklockorna ska få ringa så att alla hör ska moskén få ropa till bön i samma utsträckning. Och jag ska få klättra upp på min skorsten och läsa högt ur Satansverserna i en megafon precis lika ofta. Och Jysk borta i Ingelsta ska få spela sin reklamjingel. Och Syndikalisterna borta på Trädgårdsgatan ska få ropa ut sina… tja, vad det nu är för dumheter de skulle vilja ropa ut. Alla, oavsett budskap eller drivkraft, ska ha samma rätt att föra oväsen.

Det blir en himla massa rop och hojt förstås. Vi skulle inte få en lugn stund. Bra då att Staffan Danielsson landar i slutsatsen att om man ska hantera religioner lika bör man begränsa klockringningen innan man släpper på böneropen.

Lagar får lov att reglera hur mycket oväsen som kan vara rimligt från var och en. Men utan att säga nej till den som vill sälja billigt gödsel men ja till den som vill sälja en livsåskådning.

Helt i tiden

En kunglig högtid ”helt i tiden” – så beskrivs prinsessan Estelles dop av SvD:s Karin Thunberg. Man hade ju ruckat på en del detaljer i traditionen – Victoria tackade Gud, till exempel. Och hennes bror fyllde på magiskt vatten från den kvartsmilleniumgamla dopfunten. Här går det framåt! Efter beskrivningen av allt detta hisnande nya återgår Thunberg till att recensera damernas dräkter och hattar. Det får väl sägas vara en gammal hederlig tradition i alla fall.

Inte hyser jag något agg mot allt som är gammalt. Men jag höjer på ögonbrynen åt folk som slår knut på sig själva för att kalla bruket av det gamla för nytt eller ”helt i tiden”.

En viss Fredrik Westerlund länkade på Twitter till sin halvårsgamla krönika, dopdagen till ära. Han är rojalist och ondgör sig eller snarare raljerar över Republikanska föreningen (i vilken jag är medlem sedan många år). Han anför några tänkvärda argument för monarkin såsom att den de facto är demokratiskt förankrad och därför inte är odemokratisk, att det finns en poäng med att statschefen inte är vald eftersom det då inte finns en stor andel av folket som aktivt tagit ställning mot hen genom att rösta på någon annan och att allt det bjäfs som omger kungahuset inte är värdigt det demokratiska systemet. (På den sista punkten kan jag ha misstolkat Westerlund, som också använde andra ord.)

För det första menar jag att en företeelse kan vara både demokratiskt förankrad och odemokratisk till sin natur. I teorin kan ett parti med en tydligt uttalad totalitär agenda vinna ett val. För det andra har han en viss poäng, men den poängen överskuggas av det faktum att en majoritet av folket skulle kunna aktivt ta ställning mot statschefen utan möjlighet att avsätta hen. För det tredje kan jag hålla med om att bjäfset med rätta hålls borta från de demokratiska institutionerna, även om de gärna får vara högtidliga. Därmed inte sagt att statsmakten behöver producera och förvalta bjäfs överhuvudtaget.

Grundprincipen är fortfarande att folket väljer sina egna representanter. Kungahuset representerar folket i många olika sammanhang. Som häromdagen, när tronarvingen står i en kyrka och tackar Gud för det barn hon fått. Och samtidigt representerar mig – det är en styggelse. Sådant får hon hålla på med som privatperson, men hon kan inte vara privatperson i några offentliga sammanhang.

Visst får en blivande statschef offentligt uttrycka tacksamhet och glädje över sitt barn, och visst är det möjligt att dopdagens mottagare av tacket, den gamla ökendemonen Jahve, i kronprinsessans medvetande blott utgjorde en symbol mot vilken en annars ganska vilsen tacksamhet kunde riktas. Men i sammanhanget kan det knappast tolkas så – med uråldriga (men förstås friskt förnyade!) ritualer och ett praktfullt, symbolpackat kyrkorum – och den demokratiskt förankrade lagstiftningen om vad en statschef in spe måste bekänna sig till. I den kontexten kan ett offentligt tack till Gud för en dotter inte tolkas som något annat än att kronprinsessan tror eller vill framstå som om hon tror på att detta är något som en fullt existerande gudom ägnar sig åt.

Ett kungligt dop är sannerligen en pikant syntes av två institutioner värda att reta upp sig på.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

Fundamentalistiska ateister

I senaste numret av maganiset SANS funderar Jackie Jakubowski över det här med ”fundamentalistiska ateister”. Särskilt Christopher Hitchens beskrivs som en ”kompromisslös gudsförnekare”. Och så kommer det:

Det är lätt att svepas med av Hitchens och andra ateisters vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist.

Naturligtvis kan en ateist vara fundamentalist. Mer om det alldeles strax. Jakubowski väljer dock inte det uppenbara sättet att beskriva en sådan, utan resonerar (med moralfilosofen Anthony Grayling som utgångspunkt) om hur en icke-fundamentalistisk ateist skulle vara:

[S]kulle han ifrågasätta Guds existens […] bara till viss del? Vilka absurditeter skulle en ”lagomateism” acceptera? Vissa mirakel men inte andra?

Och så vidare, fram till slutklämmen:

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa.

Men att ateismen inte ”kan kompromissa” gör den inte fundamentalistisk. Inte på något sätt. Saken står inte mellan ingen gud, lite gud eller Gud. Saken står mellan de påståenden som står på en solid grund och de påståenden som inte gör det.

Hur ska man då bli en ”fundamentalistisk ateist”? Enkelt. Man bestämmer sig för att det inte finns någon gud, och att man aldrig någonsin under några omständigheter kommer att ändra uppfattning i den frågan. Om man är på det humöret kan man bli ännu tydligare i sin fundamentalism genom att hitta – eller varför inte skriva – en liten bok där det står att det inte finns någon gud. Och så lägger man sig an med uppfattningen att det som står i denna lilla bok är bortom allt ifrågasättande nu och för all framtid.

Men jag känner ingen sådan ateist. Faktum är att jag aldrig har hört talas om en. Alla ateister jag känner till är ateister för att påståendet om Guds eller gudars existens saknar grund. De är inte fundamentalister för att de ifrågasätter alla religiösa påståenden – de ifrågasätter i bästa fall alla påståenden de möter överhuvudtaget. De är ickefundamentalister just i det att de skulle ändra uppfattning i frågan om det framkom tillräckligt goda argument för att göra det.

Fundamentalistiskt ifrågasättande? Tja. Ihop med Povel Ramels ”Kampsång för tvehågsna” kanske det skulle passa bra.

Claphaminstitutet levererar ånyo

Det så kallade Claphaminstitutet har på relativt kort tid gjort sig gällande som ett av vårt lands mest pålitliga producenter av religiös skräpargumentation. Idag levererar man igen med en debattartikel i SvD Brännpunkt: ”Nyateismen diskvalificerar sig själv”.

Man kallar ”nyateismen” för ”förbluffande aggressiv” och vantolkar några namnkunniga förespråkare. Värst ut råkar Sam Harris, som förvisso själv har påpekat att passagen ifråga lär vara den mest missuppfattade han någonsin har skrivit. Alltså:

Och riktigt farligt blir det när Sam Harris menar: ”Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.” Hur är detta förenligt med en tolerant och pluralistisk samhällssyn?

Sam Harris förklarar så gott han kan här (c:a två tredjedelar ner på sidan). Det är bekvämt för Clapphamrarna att snuttifiera ett sådant citat, eftersom man då kan antyda att Sam Harris vill att folk ska mörda troende bara för att de är troende. Naturligtvis är det inte så. Diskussionen handlar generellt om vilka anledningar man kan ha att oskadliggöra verkliga hot, t.ex. en person som har fått för sig att han ska döda dig för att hans Gud har sagt åt honom att göra det. Kan du inte fånga honom, och du vet att han menar allvar, kan du behöva oskadliggöra honom med våld – och det skulle vara etiskt försvarbart. Diskussionen handlar specifikt om Usama bin Ladin och upprinnelsen till den militära insatsen i Afghanistan.

Inte tror jag att ”fellows” vid Claphaminstitutet har ork eller förmåga att läsa en hel bok, men nog borde de begripa det kortfattade klargörandet som Harris tycks ha skrivit just för den som bara sett den specifika meningen citerad på någon apologetisk blogg av vilka det finns otaliga. Vem är det som diskvalificerar sig själv?

Sannerligen. När man kunde ha haft en intellektuell debatt om ett intressant ämne dyker det upp ”institut” som kattskit i sandlådan och bräker fram sin eländiga rappakalja.

Jag måste vara en idiot som ens bemöter det.

En religiös affärsplan

Min framlidne farfar ska en gång ha sagt att för att kunna försörja sig som sektledare behöver man inte fler än tio anhängare som var och en betalar sitt tionde. Och känner jag farfar rätt sa han det inte bara på skoj.

Kanske ligger det alltså i mina gener att bedra andra med religiös täckmantel. Gott då att den branschen tycks få ett uppsving nu med alla offentliga sanktioner. Handskakningsdomen, vad blev det? 60 000 kr vill jag minnas. Och nu, återigen, 60 000 kr åt kvinnan som valde att inte gå en kockutbildning för att hon på informationsmötet om kursen fått veta att det ingick provsmakning av fläsk. Om detta har jag skrivit förut. Kvinnan fick alltså stöd av DO som träffade en förlikning med Arbetsförmedlingen.

60 000 för att inte gå en kurs? Och så harvar folk vidare på sina jobb, utför arbete för betydligt mindre pengar. Vilka förlorare. Vad är tricket? Just det – religion.

Så det börjar bli dags för mig att starta en egen religion. De knasiga ”kopisterna” har ju godkänts som trossamfund, så den biten blir inte svår. Sedan får jag sondera terrängen och se vilka arbetsmarknadsåtgärder jag enklast kan finna anstötliga, och därefter formulera min heliga skrift.

”Om jag skulle gå en kurs i att skriva CV skulle min Gud bli mycket vred.”

I ärlighetens namn tror jag att detta kommer att bli enklare och mer lukrativt än gamle farfars, frid över honom, idé.

DN SR

Försiktighetsprincipen

En ”Kd-topp” hade velat reservera sig mot partistyrelsens beslut att svänga i tvångssteriliseringsfrågan om han hade varit där. ”Ett parti som inte vågar ha en uppfattning, utan bara lyssnar in vad andra säger, och sedan rättar in sig efter det, har inte någon lysande framtid” säger han till SvD. Det har han naturligtvis rätt i. Man kan också tänka sig att ett parti som har uppfattningen att det är rätt att tvångssterilisera andra människor inte har någon lysande framtid.

De argument han åberopar för att inte svänga i frågan är enligt artikeln ”försiktihetsprincipen och barnperspektivet”:

Man öppnar ju upp för ett tredje kön. Att ett barn ska ha en pappa och en mamma i en och samma person tycker jag principiellt är en förändring som man kanske ska vara försiktig med att göra, säger Bengt Germundsson.

Det är oklart vad Germundsson menar att ”försiktighetsprincipen” egentligen innebär. Förmodligen handlar det om att man ska vara försiktig med att genomföra förändringar som går emot Germundssons kristdemokratiska magkänsla. Annars finns det ju en risk att Germundsson kommer att känna sig stött eller förvirrad. Gud förbjude. En annan tolkning, som jag själv föredrar i det här fallet, är att man ska vara försiktig med att lyssna på människor som tycker att det är rätt att tvångssterilisera andra människor.

Ett annat vanligt argument i frågan har varit att om man är, säg, kvinna och vill bli man kan man inte göra anspråk på en fungerande livmoder, för det har inte män. Se där en teknikalitet att ta sig förbi! Man klarar helt enkelt inte av att tänka sig att en individ skulle kunna vilja ett mellanting, eller att en sådan individ om den funnes inte skulle vara skadlig för samhället på något vis – oklart vilket. Bäst att tillämpa försiktighetsprincipen.

Kd i stort är inte stort bättre. I en debattartikel i DN från nyligen lyckas man blåsa in de dagsfärska SIFO-vindarna i gammal hederlig ”kristen idétradition”:

Transsexualism utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och därför möts många transsexuella personer med hat, rädsla och avståndstagande. Detta är oacceptabelt och strider mot principen om alla människors lika och okränkbara värde, vilken är en ledstjärna för kristen idétradition och därmed kristdemokraterna.

Underligt då, att samma sak inte gällde för ett år sedan. Eller två veckor. Det är över huvudet taget lustigt hur föränderlig och spretig ”kristen idétradition” är och har varit genom tiderna.

De skriver också: ”Vi har fått kritik för att vi tagit oss tid att analysera och tänka igenom denna fråga.” Tacka fan för det: den här frågan kan bara vara svår för den som fått sitt tänkande och sin människosyn grumlade av extrema dogmer. Just det, Sverigedemoraterna är nu det enda riksdagsparti som inte vill ta bort steriliseringskravet.

För så här är det, sammanfattningsvis: Det är 2012. Ett rumsrent svenskt riksdagsparti har precis och långt ifrån enhälligt kommit fram till att det inte är rätt att sterilisera människor emot deras vilja. Känslan är surrealistisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Att skära i barn

Jag tyckte att den här bisarra omskärelsedebatten fick ett lyckligt slut med den här så kallade ”slutrepliken” i DN av Staffan Bergström et al. Men icke – folk fortsätter tydligen att debattera detta som om frågan inte var avgjord.

Idag dök det till exempel upp ett inlägg i SvD av Lars Dencik, professor i socialpsykologi. Inlägget innehåller flera vanliga missförstånd och dåliga argument. Jag tänker att jag här kan avsluta debatten åt er alla, så att vi kan ägna vår tid åt svårare frågor.

Dencik skriver:

Brit mila, omskärelsen av den nyfödde judiske pojken, är ett definierande element i judiskt liv.

Det här är ett av de allra vanligaste argumenten i debatten. Märk dock att Dencik skriver ”liv” – inte vems liv exakt. Eftersom spädbarnet knappast är medvetet om vad som pågår torde det vara de judiska föräldrarnas liv som avses: definierande för deras liv som bekännande judar att deras pojkar omskärs. Då förstår man att det inte kan vara helt riktigt; man får ju inte skära andra för att definiera sitt eget liv.

Om man istället menar att det är barnens liv som definieras förstår man att det inte heller kan vara helt riktigt. Barnens liv ska väl rimligtvis definieras av dem själva så småningom, inte av föräldrarna när de är spädbarn. Det är inte samma sak som att ”alla ändå präglas av sina föräldrar och sin uppväxt”, för sådant kan man göra revolt emot. En bit av kroppen som skurits bort kan man inte (eller bara svårligen och aldrig i ursprungsskick, gällande förhuden) få tillbaka. Det är en livslång märkning av barnet som man inte kan veta om barnet kommer att vilja ha. Ritualen blir också ett sätt att säga: ”Detta barn är en jude (om än en ganska liten).” Att påstå att en individ med så begränsad kognitiv förmåga och låg bildningsnivå skulle kunna passera för ”jude” är befängt. Man kan lika gärna kalla en undulat för jude.

Inga vetenskapligt underbyggda rapporter dokumenterar att brit mila skulle vara till skada varken medicinskt, psykologiskt, eller sexuellt för de judiska män som har blivit omskurna som spädbarn – då skulle sedvänjan naturligtvis inte praktiseras.

Härom är uppfattningarna inte entydiga, men det spelar mindre roll. Det som spelar roll är att ingreppet inte är medicinskt motiverat. Dessutom hör man sällan oomskurna män klaga över sin alltför omfattande förhud eller den bristande känsla av judisk gemenskap som skulle följa därav – och fanns det någonsin någon sådan sprang han väl bara och lät sig knipsas. Av egen fri vilja, i myndig ålder.

Att kalla på lagstiftning som skulle förbjuda brit mila är ett renodlat uttryck för vad socialpsykologer kallar etnocentrism: man inbillar sig att vara mer upplyst än andra – som man omvänt tillskriver primitiva och barbariska sedvänjor.

Det är skönt att läsa att Dencik har begripit det här, för han har alldeles rätt. Det är helt rimligt att anse att den egna kulturen eller uppfattningen är mer upplyst än andra – i den mån den faktiskt är det. Dencik har bara förblindats av gammal vana gällande omskärelsen, men om man tog som exempel rituella offer av hela människor snarare än små bitar av dem skulle även Dencik bli ganska etnocentrisk. Så visst är det sant: Att skära i barn på grund av gammal vidskepelse är en primitiv och barbarisk sedvänja. Sluta upp med den.

Ett förbud mot brit mila […] skulle också i sin förlängning vara detsamma som ett förbud mot att leva som jude i Sverige.

Det här må vara det allra sämsta argumentet i hela högen. Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn? Och om det nu är ett oomkullrunkeligt krav att knipsa penis för att vara jude, ja, kära nån, då får vi väl nöja oss med att ha myndiga judar som själva fattat beslutet om att låta knipsa sig. Helt i enlighet med resonemanget ovan. Därför att: Det finns inga judiska barn. Det finns bara barn till judiska föräldrar.

Därmed förklarar jag debatten avslutad och saken vunnen.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 GP
SVD1
 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8

Den vittomtalade slöjan

Skolverket meddelar idag i en promemoria att det är tillåtet för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja under vissa omständigheter. Man kommer fram till att

[f]örbud i det enskilda fallet för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan godtas även om klädseln har religiös eller etnisk/kulturell bakgrund, ifall klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar.

Däremot finner man inget lagstöd för något generellt förbud mot slöja. Man konstaterar också att

[k]lädsel är något som normalt bestäms av individen själv. Utgångspunkten är att en skolhuvudman ska visa respekt för enskilda elevers val av klädsel och liknande, särskilt när det är fråga om religiöst betingade uttryck.

Jag håller med om att man bör få bestämma själv hur man klär sig. Därför är jag emot alla ”generella” slöjförbud. Två uppenbara frågor väcks dock av stycket ovan. För det första: Varför har debatten om skolors och lärares rätt att förbjuda keps i klassrummet varit så lågmäld? Och för det andra: Varför ska statsmakten lägga sig i huruvida en visst uttryck är sprunget ur gammal vidskepelse eller något annat? Varför denna upphöjning av ”religiöst betingade uttryck”? Den frågan är förstås inte ny. Den får man ställa sig med jämna mellanrum.

För egen del – både privat och professionellt, även om jag aldrig hamnat i den situationen som lärare, precis som de allra flesta av mina kollegor – finner jag det självklart att en skola ska kunna ställa upp vissa rimliga villkor för sin verksamhet. Dessa villkor kan och kommer ibland att stå i konflikt med självvalda uttryck av olika slag. Självklarheten är emellertid begränsad till de frivilliga skolformerna: gymnasium, komvux, folkhögskola, yrkesutbildningar etc. Då står det var och en fritt att välja något och välja bort något annat.

För grundskolan är frågan avsevärt svårare: dit ska man enligt lagen masa sig varenda vardag i nio års tid. Det är för mig oklart hur ett sådant uppenbart övergrepp på den individuella friheten (som jag förvisso ställer mig bakom) inte totalt överskuggar den lilla detaljen om vad man möjligtvis får ha på huvudet när man är där. Icke desto mindre är frågan svårare. Visst finns det möjligheter att kommunicera genom ett tygstycke. Visst är det möjligt att lära sig med keps på huvudet.

Rent praktiskt kan man förstås inte tillgodose varje nyck – då skulle det inte gå att driva en obligatorisk grundskola. Särskilt inte en med barn i. En gräns måste dras. Att avskiljaren skulle vara religion ställer jag mig förstås starkt emot. Så varför inte göra som man alltid gör när religion ligger i den ena vågskålen: lägga rationalitet och sunt förnuft i den andra, för att få en verksamhet som fungerar och är praktiskt möjlig? Och som gör ingrepp i barns rätt att uttrycka sig fritt. För om man redan har tagit hela handen, då kan man väl klä fingrarna som man vill?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 GP SVT

Christopher Hitchens 1949–2011

Man kan inte säga att jag och Christopher Hitchens var nära vänner, med tanke på att vi aldrig träffats och att han aldrig hör talas om mig och så vidare. Men en viss relation hade jag till honom: jag har läst flera av hans böcker (en av dem flera gånger) och tittat och lyssnat på många av hans föredrag och debatter. Ett ord som går utmärkt att applicera på honom är outtröttlig. Men alltså inte odödlig.

Hitchens gjorde många saker, men för ateisten kanske hans tydligaste roll var en av ”The Four Horsemen” – tillsammans med Sam Harris, Richard Dawkins och Daniel Dennett var han en av frontfigurerna för vad som brukar kallas ”den nya ateismen”. Bland dessa var han kanske inte den med de grundligast underbyggda argumenten, men han var den spetsigaste, den mest offensiva och den mest vältaliga. Jag har svårt att komma på någon nu (eller nyss) levande person med samma retoriska färdigheter.

Om jag ska välja en sak jag har lärt mig av den ringa del av Christopher Hitchens gärning som jag har tagit del av måste det nog bli insikten om respektens gränser. Respekt är ett fint ord med stark positiv laddning, men man kan inte respektera vad som helst för den sakens skull. Det finns saker – låt oss med ett samlingsnamn kalla dem dumheter – som inte förtjänar någon respekt och som bäst bemöts med hån, sarkasm och förakt. (Jo, det är sant! Dumheter existerar!) Och ingenting blir mindre dumt bara för att många tror på det.

Här har jag samlat ihop en del av det bästa av Christopher Hitchens på YouTube. Håll till godo!

Hitchens om den då nyligen avlidna fundamentalistiska baptistpastorn Jerry Falwell:

Hitchens försvarar sin goda vän författaren Salman Rushdie i det brittiska tv-programmet Question Time:

Hitchens om sina intryck av Nordkorea:

Hitchens om Ayn Rand:

”Hell’s Angel” – Hitchens korta dokumentär där han skärskådar Moder Teresas gärningar och missgärningar (del 1 av 3):

Christopher Hitchens och Stephen Fry i debatt mot den nigerianske ärkebiskopen John Onaiyekan och den brittiska parlamentsledamoten Ann Widdecombe om påståendet ”The Catholic Church is a force for good in the world”. Det är är del 1 av 5, men se alla; det är en av de bästa debatterna i ämnet:

15 minuter blandade klipp: