Gudomlig reklam del 2: Amos svarar

Jag kondenserade innehållet i den förra posten till ett litet e-brev och skickade iväg det till publikationen Amos redaktion. Jag fick snabbt svar från deras ”Amos- och eventkoordinator” (?):

Amos delas ut av Posten på uppdrag av Svenska kyrkan på din ort. Den går som gruppförsändelse till alla hushåll i församlingen. Det är en form av distribution som föreningar, organisationer, politiska partier, kyrkor, kommuner, landsting o s v kan använda sig av och som skiljer sig från den kommersiella gruppreklamen som man kan avsäga sig med Nej tack till reklam. Det finns inte något adressregister jag kan stryka dig i utan kan bara be dig ha överseende med att du får Amos några gånger per år och lämna den till pappersåtervinningen.

”Men NATUREN då! Tänker ni inte på NATUREN?” svarade jag inte. Istället svarade jag så här (artighetsfraser exkluderade):

Nog är det lite förmätet att anse att jag ingår i en ”församling” blott för det att jag råkar bo på en viss adress. Jag vill inte alls bli förknippad med Svenska kyrkan på det viset. Men jag förstår att det ligger bortom Amos makt att påverka.

Vad Amos däremot kan påverka är sina egna distributionskanaler. Det ärliga vore ju att distribuera reklam som reklam – och det hyggliga vore att inte ge den till dem som uttryckligen undanber sig.

En twittrare uppmärksammade mig också på att Amos klassas som ”samhällsinformation”, vilket är riktigt – men föga rimligt. Några exempel ur den ”samhällsinformation” Amos delat med sig av i den senaste utgåvan:

Jesusbarnet är symbolen för alla de som inte orkar bära tyngden av sitt eget liv. De arbetslösa, sjuka och – särskilt aktuellt i år – gamla.

(s. 2)

Tänk Moses. Tänk Jesus. Tänk Odysseus. Tänk Luke Skywalker. Tänk Harry Potter. En underdog som blir stor ledare och förebild. […] Och nog är historien om Jesusbarnet speciell i ljuset av att den gett upphov till en världsreligion. En liten flyktingkille född i ett stall av fattiga föräldrar för att 30 år senare övervinna döden och bli världens frälsare. Svårslaget.

(s. 10)

BÖN
Må friden du lovade att lämna kvar hos oss
råda över alla folk och alla länder.
Vila över tankar och handling.
Prägla våra samhällens beslut och rådslag.
Må friden genomsyra allt och alla.
Låt ditt rike komma
Amen

(s. 16)

Eller vad sägs om en av de betalda (?) annonserna:

BEHÖVER DU HJÄLP?
Vi ber för dig!
Måndagar kl. 19:15 på Kanal 10
Ring in med ditt böneämne på 0476-[…]

(s. 17)

Det finns förstås mycket bland det redaktionella materialet som inte nämner Jesus och som framstår som ganska vanliga intervjuer och reportage. Men det är ju precis det som gör det lömskt: det är reklam för en kult förtäckt som reportage eller ”samhällsinformation”.

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Gudomlig reklam

Ovanför brevikastet har jag placerat en dymotejp med lydelsen

Ingen reklam tack!

Jag har under lång tid övervägt ett komplement på ytterligare en tejp:

Obs! Gäller även Svenska kyrkan!

Anledningen är att Svenska kyrkan trots min första tejp vecka efter vecka pressat ner sin folder ”Mötesplats Svenska kyrkan” i brevinkastet. Som om det inte vore reklam. Eller som om den reklam foldern innehåller inte rimligtvis kan inkluderas i den dåliga reklam folk inte vill ha i sina brevinkast – för den kommer ju från Svenska kyrkan. Från Gud, liksom. Foldern innehåller information om kyrkans aktiviteter i området och lite religiöst svammel. Vad sägs om följande inledning till en liten betraktelse:

Jesus och Johannes döparen var två unga människor som levde för ungefär 2000 år sedan. Det är ganska länge sedan. Och ingen av dem levde särskilt länge. Båda två dödades för att de protesterade emot dem som hade makt.

Lyckligen återfinns på baksidan av folderns senaste upplaga en liten notis om att brevlådor försedda med önskemål likt min ovan refererade tejp inte längre kommer att få foldern. Framsteg i svårforcerad grynvälling!

Men ack, var finns den lycka som varar? Dagen efter, idag, kom nästa religiösa publikation i brevlådan: Amos (”Störst på livsfrågor och kristen tro”), 28 hela sidor i tabloidformat med notiser, reportage och betalda annonser. Ingen mottagaradress – bara reklam för en av de där kulterna jag varken är eller vill bli medlem i.

Dags för lite e-postaktivism.

Tack för allt

Imamen i Libyen (SR Ekot) tackar alltså Gud för landets befrielse. Joråsatt.

Men det är klart, det står ju i självaste Koranen:

Säg: ”Vad anser ni? Om Gud skulle ta ifrån er hörsel och syn och bomma för era hjärtan, vem är den gud som kan ge er [allt] detta tillbaka, om inte Gud?”

(6:46)

Gud ger och Gud tar. Tack för att du befriade oss från Khaddafi. Och tack för Khaddafi. Tack för allt.

Ett bönerum med minaret

En ny moské är sannolikt under uppförande i Norrköping rapporterar NT. Men i de kommunala handlingarna nämns inte ordet ”moské”. Det talas istället om ett ”bönerum” med tillhörande minaret. Man frågar sig vad syftet är med detta språkliga krumsprång. Tror man att projektet ska passera obemärkt förbi moskékritiker i staden?

Blå bönerummet i Istanbul
Blå bönerummet i Istanbul

Så vad anser en sekulär humanist om uppförandet av nya moskéer – bortsett från det faktum att de allra flesta muslimer i Norrköping har bott i Norrköping längre än undertecknad? Bygg gärna moskéer. Ropa gärna i minareterna också, för all del, på kontorstid. Här i en lägenhet invid Olai kyrka vet man hur religioner kan ta sig bullriga uttryck i det offentliga ljudrummet; ingen blygsel där inte.

Utöver det beklagar jag att människor motiveras av gammal vidskepelse för att göra det ena eller det andra, om det så är att bygga torn, hoppa jämfota eller skära i barn. Men det är förstås en helt annan fråga.