Vittne i trappan: referat av ett samtal

Det är inte ofta det händer mig, och det är inte alltid jag har tid – men igår ringde ett Jehovas vittne på dörren och jag tog mig tid att prata. Som vanligt när det gäller samtal av det slaget blev diskussionen ostrukturerad och hoppig, och i efterhand finner man argument som naturligtvis skulle ha varit med när det begav sig – men oaktat det tycker jag det gick bra. Vi pratade i drygt en timme och jag vill påstå att jag var den som var offensiv. Vittnet, en mager kvinna i 45-årsåldern, var den som alltjämt fick försvara sina många underliga påståenden.

Det första hon ville göra var att läsa ett stycke ur Bibeln som hon tyckte var särskilt bra. Översättningen hon hade med sig var naturligtvis Jehovas vittnens egen – i vilken man föredömligt skrivit ut Guds riktiga namn ”Jehova” på alla ställen där han nämndes; över detta var hon mycket stolt. Stycket ifråga, som hämtades någonstans ifrån Nya testamentet, handlade om att Bibeln var en gudsinspirerad bok som människor kunde använda som rättesnöre vid beslut och korrigering. Jag påpekade att Bibeln inte är något vidare bra rättesnöre, med allt slaveri, alla folkmord och allt elände som Gud ställer till med, särskilt i Gamla testamentet. Detta elände tyckte hon tydligen inte var så farligt, och här bidrog hon också med det enda argumentet jag tror att jag inte har hört förut: att slavarna på den tiden faktiskt hade det riktigt bra… Joråsatt.

De hundratals levnadsreglerna, särskilt i Leviticus, behövde hon inte heller rätta sig särskilt efter, eftersom Bibeln så att säga kulminerade i det slutgiltiga offret: Jesus Kristus. Jag påpekade att hon helt sonika plockade de bitar hon gillade och struntade i andra, och det tyckte hon – om jag minns rätt – kanske kunde stämma.

Delar av samtalet behandlade frågon om Bibelns autenticitet, dvs. om man verkligen kan vara säker på att den haft gudomlig inspiration. Jag utmanade henne att visa upp ett enda påstående i Bibeln som är sant och som man inte hade kunnat känna till när den skrevs. (Jag förslog någonting om Higgsbosonen, med tanke på den nära stundande presskonferensen från CERN, som jag på grund av vittnet missade.) Hon letade vant upp Jesaja 40:22 där det står någonting om ”jordens rund” och hur himlavalvet spänner över jorden ”som ett flor” – uppenbarligen exakt samma passage som Kosmas Indikopleustes på 500-talet åberopade som argument för en platt jord. Men det visste jag inte då. Hon hävdade i alla fall att ”alla på den tiden visste” att jorden var platt, och jag hävdade (med rätta) att det inte var så. För övrigt, sa jag, duger det inte med vaga, poetiska formuleringar som dessutom handlar om något annat. Visa mig ett annat, bättre exempel.

Det kunde hon inte på rak arm, men menade att bakterier kände man ju inte till på den tiden. Ändå återfinns i Bibeln regler för hur Israels folk (som då var Guds utvalda folk, men inte är det längre) bör förhålla sig till avträde och döda kroppar. Sådant kände inga andra länder till. I andra länder, sa hon, smetade man avföring på sig själv i medicinska syften. Och inte förrän Semmelweis fattade människor i gemen att det är viktigt att sköta hygienen. Jag sa att det inte dög – dels för att hon inte hade några belägg för sina utsagor om de andra folken, men mest för att det trots allt inte står något om bakterier i Bibeln – och bad henne att visa mig något annat. Något mind blowing den här gången, något som skulle övertyga en inbiten ateist som jag – för det sa hon hade hänt många gånger förut. Det finns massor av sådant, sa hon. Bra då, sa jag, visa mig något. Bibeln fungerar inte så, sa hon då. Man måste studera den. Jaha.

En stor del av vårt samtal kretsade kring evolutionen, som jag händelsevis råkade nämna (det gör jag ofta). Jag kan inte referera alla tokigheter som här uppdagades, men hon var uppenbart mycket illa påläst och jag fick undervisa henne i evolutionsbiologins elementa, av vilket jag har mycket erfarenhet. Hon kom med de mest förlegade argumenten som finns: den felande länken. Och irreducibel komplexitet (även om hon inte kände till termen). Och en bil som lämnas i en skog i tusen år – ”blir den bättre, eller blir den sämre?” När hon förlorat all saklig argumentationen klämde hon i alla fall till med att man inte kan få ut någon mening med sitt liv ur evolutionsteorin. Inget syfte. Och menade att den därför var ofullkomlig eller meningslös. Då svarade jag att man inte kan åka till Göteborg med Stockholms lokaltrafik: att köra dit är inte dess uppgift. Men det gör inte Stockholms lokaltrafik ofullkomlig eller meningslös. (Därmed inte sagt att Stockholms lokaltrafik är fullkomlig eller att Göteborg är meningen med livet.) Ingen vetenskaplig teori är skyldig att leverera syfte och mening till mänskligheten.

Mycket svävande på målet blev hon när jag pressade henne på vad som kommer att hända med mig på den yttersta dagen, som för övrigt är nära förestående – för det är profeterat på något sätt att vittnen ska knacka dörr dessförinnan. Alla återuppstår då, sa hon, och ändrade sig sedan till att ”de rättfärdiga” ska återuppstå. Jag undrade om jag kunde anses vara rättfärdig, såsom ateist men ändå snäll emot andra (tycker jag). Hon sa att många människor har dött utan att ha fått ordet spritt till sig, inte minst under den mörka tid ”då man inte ens fick läsa Bibeln”. Dessa människor skulle återuppstå. Men jag då, sa jag, som ingående studerat detta och förkastat det och dessutom blivit påmind av dig här i trapphuset? Då refererade hon till berättelsen om Noa, och att Gud hade gjort saker mot otrogna förr. Men någon ny översvämning ska det inte bli, för det har Gud lovat. Se på regnbågen.

Slutligen vädjade hon till den vad hon trodde generella uppfattningen att ”alla ändå behöver ett syfte” med sitt liv. Här visade jag väl min irritation tydligare än tidigare när jag förklarade att det var förmätet av henne att dra sådana slutsatser om alla bara för att hon och de hon kände upplevde det så.

När vi skildes föreslog hon att jag skulle läsa igenom ett par nummer av Vakna som hon lämnade efter sig. Jag i min tur föreslog att hon skulle läsa på i ämnet evolutionsbiologi, där hon var så uppenbart eftersatt. Hon sa att hon redan hade läst mycket och att ”de” hade många böcker om biologi. Det är klart. Om man bara konsulterar Jehovas vittnens bibliotek blir väl resultatet sådant. Och det vore väl osekteristiskt och fel att gå någon annanstans. Jag tipsade om Så gick det till: Bevisen för evolutionen av Dawkins som en bra start, och jag slår vad om att hon inte kommer att läsa den.

När hon gick mot hissen sa jag, inte hundra procent sarkastisk: ”Det finns fortfarande tid för dig att omvända dig till förnuftets och vetenskapens väg!” På detta svarade hon inte.

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Tack för allt

Imamen i Libyen (SR Ekot) tackar alltså Gud för landets befrielse. Joråsatt.

Men det är klart, det står ju i självaste Koranen:

Säg: ”Vad anser ni? Om Gud skulle ta ifrån er hörsel och syn och bomma för era hjärtan, vem är den gud som kan ge er [allt] detta tillbaka, om inte Gud?”

(6:46)

Gud ger och Gud tar. Tack för att du befriade oss från Khaddafi. Och tack för Khaddafi. Tack för allt.

Ett bönerum med minaret

En ny moské är sannolikt under uppförande i Norrköping rapporterar NT. Men i de kommunala handlingarna nämns inte ordet ”moské”. Det talas istället om ett ”bönerum” med tillhörande minaret. Man frågar sig vad syftet är med detta språkliga krumsprång. Tror man att projektet ska passera obemärkt förbi moskékritiker i staden?

Blå bönerummet i Istanbul
Blå bönerummet i Istanbul

Så vad anser en sekulär humanist om uppförandet av nya moskéer – bortsett från det faktum att de allra flesta muslimer i Norrköping har bott i Norrköping längre än undertecknad? Bygg gärna moskéer. Ropa gärna i minareterna också, för all del, på kontorstid. Här i en lägenhet invid Olai kyrka vet man hur religioner kan ta sig bullriga uttryck i det offentliga ljudrummet; ingen blygsel där inte.

Utöver det beklagar jag att människor motiveras av gammal vidskepelse för att göra det ena eller det andra, om det så är att bygga torn, hoppa jämfota eller skära i barn. Men det är förstås en helt annan fråga.