Helt i tiden

En kunglig högtid ”helt i tiden” – så beskrivs prinsessan Estelles dop av SvD:s Karin Thunberg. Man hade ju ruckat på en del detaljer i traditionen – Victoria tackade Gud, till exempel. Och hennes bror fyllde på magiskt vatten från den kvartsmilleniumgamla dopfunten. Här går det framåt! Efter beskrivningen av allt detta hisnande nya återgår Thunberg till att recensera damernas dräkter och hattar. Det får väl sägas vara en gammal hederlig tradition i alla fall.

Inte hyser jag något agg mot allt som är gammalt. Men jag höjer på ögonbrynen åt folk som slår knut på sig själva för att kalla bruket av det gamla för nytt eller ”helt i tiden”.

En viss Fredrik Westerlund länkade på Twitter till sin halvårsgamla krönika, dopdagen till ära. Han är rojalist och ondgör sig eller snarare raljerar över Republikanska föreningen (i vilken jag är medlem sedan många år). Han anför några tänkvärda argument för monarkin såsom att den de facto är demokratiskt förankrad och därför inte är odemokratisk, att det finns en poäng med att statschefen inte är vald eftersom det då inte finns en stor andel av folket som aktivt tagit ställning mot hen genom att rösta på någon annan och att allt det bjäfs som omger kungahuset inte är värdigt det demokratiska systemet. (På den sista punkten kan jag ha misstolkat Westerlund, som också använde andra ord.)

För det första menar jag att en företeelse kan vara både demokratiskt förankrad och odemokratisk till sin natur. I teorin kan ett parti med en tydligt uttalad totalitär agenda vinna ett val. För det andra har han en viss poäng, men den poängen överskuggas av det faktum att en majoritet av folket skulle kunna aktivt ta ställning mot statschefen utan möjlighet att avsätta hen. För det tredje kan jag hålla med om att bjäfset med rätta hålls borta från de demokratiska institutionerna, även om de gärna får vara högtidliga. Därmed inte sagt att statsmakten behöver producera och förvalta bjäfs överhuvudtaget.

Grundprincipen är fortfarande att folket väljer sina egna representanter. Kungahuset representerar folket i många olika sammanhang. Som häromdagen, när tronarvingen står i en kyrka och tackar Gud för det barn hon fått. Och samtidigt representerar mig – det är en styggelse. Sådant får hon hålla på med som privatperson, men hon kan inte vara privatperson i några offentliga sammanhang.

Visst får en blivande statschef offentligt uttrycka tacksamhet och glädje över sitt barn, och visst är det möjligt att dopdagens mottagare av tacket, den gamla ökendemonen Jahve, i kronprinsessans medvetande blott utgjorde en symbol mot vilken en annars ganska vilsen tacksamhet kunde riktas. Men i sammanhanget kan det knappast tolkas så – med uråldriga (men förstås friskt förnyade!) ritualer och ett praktfullt, symbolpackat kyrkorum – och den demokratiskt förankrade lagstiftningen om vad en statschef in spe måste bekänna sig till. I den kontexten kan ett offentligt tack till Gud för en dotter inte tolkas som något annat än att kronprinsessan tror eller vill framstå som om hon tror på att detta är något som en fullt existerande gudom ägnar sig åt.

Ett kungligt dop är sannerligen en pikant syntes av två institutioner värda att reta upp sig på.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6

Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!

Idag var det väckelsemöte – förlåt – distriktsstämma för Centerpartiet i Östergötland. Min första; kanske var det därför jag blev lite förvirrad. I en folkhögskola i Rimforsa söder om Linköping med vad det verkar kraftigt religiös slagsida inleddes förhandlingarna med – allsång. Stående.

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

En dag som denna

En dag som denna rusar opinionen för kungahuset i höjden. Andra dagar, när kungahuset står för mindre munter underhållning eller när det släpps granskande böcker om det, går det åt andra hållet.

Det är lätt att känna sig överlägsen, liksom von oben, när man tycker sig titta ner över den skränande pöbel som ena dagen rasar för att kungen antyds ha mänskliga drag och andra dagen smälter framför en jättetöt liten gulleplutt. Men så är det: människor i flock, tecknad som opinion och statistik, beter sig på det viset.

Själv byter jag inte åsikt bara för att ett visst litet barn plötsligt andas luft istället för runtkissat fostervatten, men känner ändå att frågan om monarkin aktualiseras lite extra mycket en dag som denna. Ut ur det kungliga skötet plockas en liten späd varelse som sedan länge är utsedd att bli Sveriges statschef – är utsedd att representera mig. I hela vida världen.

Kära medborgare, visst är barn är söta. Men sedan växer de upp. En parvel så söt som en hel karamellpåse kan få riktigt bittra bismaker med åren, kan bli alldeles oätlig. Betänk att varje föraktansvärd människa – varje krigsförbrytare, varje mördare, varje våldtäktsman, varje bedragare och varje blodtörstig despot – en gång har varit lika sockersöt som dagens lilla nyfödda hagasessa.

Bättre är att hurra och hylla i efterhand, efter förrättat värv, om det nu skulle visa sig att den här personen är lämplig att representera mig och alla andra svenskar som innehavare av rikets högsta ämbete. Är hon inte det lär det visa sig i god tid, och då vill jag gärna rösta på någon annan. En dag som denna är det helt enkelt inte läge att rösta: det är alldeles för tidigt.

En dag som denna kan man gärna gå med i Republikanska föreningen.

En dag som denna kommer jag av någon anledning att tänka på ett utdrag ur en dikt av Kristina Lugn:

Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.

(ur Hej då, ha det så bra! 2003)

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9  SvD10
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Kungen, kungen, hur är det idag?

Idag kan man glädjas åt en synnerligen välskriven debattartikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan som kopplar samman den sekulära humanismen med den republikanska rörelsen. Annars tycks diskussionen om kungen mest handla om huruvida han en gång i tiden har varit stygg. En kriminell nattklubbsägare publicerar en suddig bild i Expressen. Johan Lundberg på Axess kallar den ”en bild som ser ut att vara hopklistrad av ett dagisbarn med koncentrationsproblem”.

Jag har svårt att uppbåda intresse för de här påstådda eskapaderna. Skulle det vara förvånande för någon om kungen levt ett playboy-liv till och från? Och vilken roll spelar det i så fall? För det stora problemet är inte Folke Hubertus som person, utan det förlegade svenska statsskicket.

Därmed kan jag välkomna snedsteg från kungahuset till en viss grad. Inte för att jag vill dem illa, utan för att det kan påminna de ödmjuka undersåtarna om den högst reella risken att få sig rötägg som representanter på högsta diplomatiska nivå. Rötägg som dessutom inte kan avsättas.

Republikanska föreningen, i vilken jag är mångårig medlem, har en häpnadsväckande politisk spridning i sin medlemsbas – ordförande Peter Althin, kristdemokrat, ersatte ordförande Hillevi Larsson, socialdemokrat. I Rojalistiska föreningen (jo, det finns en sådan, drag på trissor) vet jag inte hur det är, men jag anar en rejäl slagsida åt det borgerligt-konservativa hållet.

Det är konstigt, för jag ser min egen borgerlighet som en konsekvens av min omfattande klokhet. Och jag tänker att alla kloka människor antingen borde komma till samma slutsatser som jag eller med goda argument övertyga mig om att jag har fel. Rojalisterna har inte gjort något av detta.

Varje gång det osar förhöjda halter av kungafjäsk får jag beväpna mig med skämskudden i ena handen och spyhinken i den andra. Det har varit mycket sådant de senaste åren. Och med tillökning på gång i familjen Bernadotte–Westling lär jag inte kunna stuva undan dem på ett bra tag.

Snälla, snälla ni – riksdagsledamöter, hovmarskalker, kreti och pleti: detta är inte värdigt en modern demokrati. Det må vara en symbolfråga, för visst har vi ett välfungerande demokratiskt samhälle. Men starka symboler har verklig inverkan på den verkliga världen. Det borde vara ett självklart företag för oss att gemensamt rensa bort förlegade och odemokratiska symboler från det offentliga.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

(Rubriken anspelar för övrigt på en väldigt tramsig gammal Hassan-busringning.)