Man kan inte mäta så

Igår kunde man i TV4:s förmiddagsprogram Efter tio med Malou von Sivers följa en diskussion om kost och hälsa utifrån påståendet att mjöl är skadligt för hälsan. Jag kom in mitt i och uppfattade tyvärr inte allas namn och titlar. Däremot hann jag se ett ”experiment” genomföras i studion.

En man titulerade sig ”kinesiolog” (tror jag) – vilket kan innebära olika saker; jag anar var den här personen hörde hemma. På en brits i studion låg en annan man som kinesiologen ”inte hade träffat förut” – en till synes frisk man i trettioårsåldern. Kinesiologen förevisade muskelrespons genom att låta mannen på britsen försöka trycka olika kroppsdelar åt olika håll (pannan uppåt, armen framåt, benet utåt osv.) medan kinesiologen själv höll emot. Det var tydligen en stark man – ”Stark!” utropade kinesiologen emellanåt.

Sedan fick mannen ta en (1) tugga av en torr vetefralla. Cirka tio sekunder senare gjorde kinesiologen om övningarna i raskt tempo – och mannen tycktes totalt ha fallit sönder inuti! Orkade nästan ingenting. Han hade blivit toksvag av den där tuggan.

Jag har själv blivit mätt på detta sätt vid flera tillfällen, men inte i mjölrelaterade sammanhang. Istället har det varit representanter för det kuriösa Jordstrålningscentrum (vars hemsida rakt av måste bevaras som ett kulturminne!) som har förevisat hur svag man blir av att stå i ett currykryss. Man håller ut sin arm i 90 graders vinkel från kroppen, en person pressar ner den och man försöker hålla emot. Sedan flyttar man sig till en punkt som de har markerat som ett sådant currykryss och gör om försöket – och vips är man svagare, orkar nästan ingenting.

Det är lätt att genomskåda försöket. För det första är det (nästan) allom bekant att jordstrålning och currykryss är humbug och gammal vidskepelse. Sedan trycker de förstås olika hårt, olika fort och olika långt ut på armen första och andra gången. Dessutom – som om det skulle spela någon roll i det här läget – är de själva högst medvetna om vilket resultat de önskar se. Inte sällan i fullständig harmoni med försökspersonen.

TV4-kinesiologen gjorde sig rimligen skyldig till flera eller alla av dessa förseelser.

Snälla människor, man kan inte mäta så. För mig framstår det som något man borde kunna begripa helt på egen hand, utan någon särskild vetenskaplig träning eller akademisk examen. Men tydligen inte. Vad som då gör saken värre är hur tongivande mediamänniskor som Malou von Sivers upplåter sitt forum till sådana tokstollar. Och om vetemjöl av en händelse var skadligt för hälsan tillförde denna pajas noll och intet för att utreda den saken – tvärt om skänker han ett löjets skimmer över den frågeställning han brinner för.

Fundamentalistiska ateister

I senaste numret av maganiset SANS funderar Jackie Jakubowski över det här med ”fundamentalistiska ateister”. Särskilt Christopher Hitchens beskrivs som en ”kompromisslös gudsförnekare”. Och så kommer det:

Det är lätt att svepas med av Hitchens och andra ateisters vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist.

Naturligtvis kan en ateist vara fundamentalist. Mer om det alldeles strax. Jakubowski väljer dock inte det uppenbara sättet att beskriva en sådan, utan resonerar (med moralfilosofen Anthony Grayling som utgångspunkt) om hur en icke-fundamentalistisk ateist skulle vara:

[S]kulle han ifrågasätta Guds existens […] bara till viss del? Vilka absurditeter skulle en ”lagomateism” acceptera? Vissa mirakel men inte andra?

Och så vidare, fram till slutklämmen:

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa.

Men att ateismen inte ”kan kompromissa” gör den inte fundamentalistisk. Inte på något sätt. Saken står inte mellan ingen gud, lite gud eller Gud. Saken står mellan de påståenden som står på en solid grund och de påståenden som inte gör det.

Hur ska man då bli en ”fundamentalistisk ateist”? Enkelt. Man bestämmer sig för att det inte finns någon gud, och att man aldrig någonsin under några omständigheter kommer att ändra uppfattning i den frågan. Om man är på det humöret kan man bli ännu tydligare i sin fundamentalism genom att hitta – eller varför inte skriva – en liten bok där det står att det inte finns någon gud. Och så lägger man sig an med uppfattningen att det som står i denna lilla bok är bortom allt ifrågasättande nu och för all framtid.

Men jag känner ingen sådan ateist. Faktum är att jag aldrig har hört talas om en. Alla ateister jag känner till är ateister för att påståendet om Guds eller gudars existens saknar grund. De är inte fundamentalister för att de ifrågasätter alla religiösa påståenden – de ifrågasätter i bästa fall alla påståenden de möter överhuvudtaget. De är ickefundamentalister just i det att de skulle ändra uppfattning i frågan om det framkom tillräckligt goda argument för att göra det.

Fundamentalistiskt ifrågasättande? Tja. Ihop med Povel Ramels ”Kampsång för tvehågsna” kanske det skulle passa bra.

Det är naturligt att dö i barnsäng

I Sveriges Radios P1:s Kropp & Själ intervjuades en av mottagarna av årets Right Livelyhood Award, Ina May Gaskin från USA. Hon får priset…

… for her whole-life’s work teaching and advocating safe, woman-centred childbirth methods that best promote the physical and mental health of mother and child.

Utmärkelsen kallas i folkmun för det ”alternativa Nobelpriset”, och i det här fallet är det alternativt så det förslår. Gaskin förespråkar nämligen det naturliga: att kvinnor kan föda alldeles utmärkt utan en massa hjälpmedel och smärtlindring, som på det stora hela bara ökar ångesten inför förlossningen och därför försvårar den. Hon har ”insett” att kvinnan är skapt för att föda barn, och hon klarar det precis lika bra som vilket däggdjur som helst utan att själv komma till skada.

Hur har hon då kommit fram till sin ståndpunkt? Jo, när hon följde med sin man (som för övrigt också fått utmärkelsen en gång i tiden) på en lång (alltså lång) bussturné med 300 personer började folk efterhand att föda barn utan att det fanns någon barnmorska tillhands. Då fick Gaskin rycka in, och det gick alldeles utmärkt.

Det är förstås en vansklig källa att basera generella uttalanden om hälsa och biologi på, och också att dela ut priser till, för den delen. Som så många andra som vurmar för det naturliga i reproduktionskonsten missar hon en viktig och avgörande poäng: Det är naturligt att dö i barnsäng. Det är naturligt att barnet dör i processen. Men det är naturligheter som vi med civilisationens och medicinens utveckling har lärt oss att inte acceptera.

Och det där med ”skapt för” – är kvinnan skapt för att föda utan komplikationer? Faktiskt inte. Jämförelsen med andra däggdjur håller inte, inte ens om vi tittar på vår närmaste släkting schimpansen. Inget annat däggdjur (mig veterligen) uppvisar så stor diskrepans mellan förlossningskanalen och storleken på det som ska födas – i människans fall barnets huvud, som ju är den svåraste biten att förlösa. Schimpanser har inte det problemet när de föder eftersom ungarnas skallar är betydligt mindre.

Varför är det så? Varför har inte evolutionen lagat det så att huvudet förblir litet till efter förlossningen? Det borde ju gå, allting växer ju ändå. Biologen Staffan Ulfstrand spekulerar i boken Darwins idé om att det kan röra sig om en trade off (som alltid med evolutionen): Ett stort huvud borgar för en större kognitiv och kommunikativ förmåga hos det nyfödda barnet. Barn som under mänsklighetens evolutionära utveckling har uppvisat för lite av den varan kan ha lämnats att dö till förmån för nya försök till reproduktion.

Det må vara sant eller inte. Sant är att långt liv och god hälsa inte är naturliga tillstånd, eftersom vi upprätthåller dem med allsköns artificiella medel. Ta bara storskalig och systematisk produktion och lagring av livsmedel som ett exempel.

Vill du ha det naturliga: varsågod. Men du får köpa hela paketet.

DN SvD SVT GP

Anekdotisk bevisföring

Visst har rubriksättaren på DN något med saken att göra, men nog hajar man till när Håkan Juholt påstås säga att stödet är starkt (rubriken på DN:s förstasida i skrivande stund; artikeln har en annan rubrik). Särskilt när Socialdemokraterna för första gången sedan brontosaurus betade sjögräs på jorden mäter under 25 % i en opinionsundersökning och skillnaden i förtroende mellan Juholt och Reinfeldt kan liknas vid skillnaden i smakfullhet mellan Schubert och Markoolio. Hur kan Juholt möjligen komma till en så världsfrånvänd uppfattning? Jo:

Jag har åkt runt i flera distrikt nu. […] Jag har fått väldigt mycket stöd för att fortsätta att verkligen vara en stark opinionsledare.

Det där kallas anekdotisk bevisföring och är verkligen ingenting att bygga sina uppfattningar på: ”Det hände mig (eller en jag känner) och därför måste det vara allmängiltigt.” Vilka socialdemokrater tror Håkan Juholt har gjort sig störst besvär att ta sig till hans stopp längs Canossastigen? De som anser att förtroendet för honom är förbrukat eller de som vill hoppas, hoppas, hoppas?

Visst har Håkan Juholt en uppgift att inte döda all entusiasm i partiet med en allt för butter attityd, men att leva i en värld av hittepå kommer knappast att hjälpa Socialdemokraterna.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 GP1 GP2 SDS

Homeopatin skördar ytterligare ett dödsoffer

En treårig pojke i Italien har bragts om livet av sina föräldrar, rapporterar TT. Hur? Genom att ordinera homeopatika då pojken uppvisade svåra sjukdomssymptom. Enligt notisen var fadern själv homeopat.

Homeopatika diskuteras ofta av den skeptiska rörelsen även i Sverige, och man kan tycka att det blir tradigt efterhand eftersom det är en så pass liten företeelse här. Men så kommer en nyhet som denna, och man förstår att kampen mot okunskapen och dumheten måste fortgå på alla fronter, stora som små. Homeopatin må skörda sina dödsoffer då och då – men det bakomliggande, stora problemet är just: okunskapen och dumheten.

Vet du inget och tror på homeopatin är du obildad. Läs på.

Vet du desto mer och ändå tror på homeopatin är du dum i huvudet.

Tror du på homeopatin och samtidigt ansvarar för vård om andra är du farlig.

(Bra länk: What’s The Harm, via vem vad hur varför.)