Inbördeskrig!

Centerpartiets utkast till nytt idéprogram har blivit årets snackis. Roligt, tycker många centerpartister. Inte så roligt tycker somliga. En del – så kallade ”rebeller” – vill gå så långt som att föreslå ändringar i texten – göra så kallat ”uppror”. På extrastämman i mars – det stundande ”inbördeskriget”, får man förmoda – får vi veta hur det går.

Utkastet då, hur är det egentligen? Inte så tokigt, svarar undertecknad. Ett ”frihetsmanifest” sade någon, och det ligger mycket i det. Utkastet blir stundom tjatigt om vikten av frihet och individens rätt att välja. Och det är bra, för när alla kanter har filats ner av partistyrelsen kommer det sannolikt att finnas mycket frihet kvar i det slutgiltiga förslaget.

Men alla tokigheter? Fri invandring? Slopad skolplikt? Månggifte? Herre Jesus med sparris och sås. I bakvänd ordning, då: Det står inte i förslaget att Centerpartiet vill införa månggifte. Det står:

Människor måste själva få besluta över sina privatliv, relationer och tillgångar. Politiken bör varken avgöra hur många människor man får leva tillsammans med, gifta sig med eller vem som ska ärva ens tillgångar.

Feministiskt initiativ var ett annat parti som var tidigt ute med den här tanken. I övrigt har jag inte många politiska beröringspunkter med dem, men den här tanken tilltalar mig: lagstiftningen bör vara neutral inför hur individen vill leva. Äktenskapet i formell mening är en paketlösning med juridik. De flesta (nåja, ganska många i alla fall) är överens om att den lagstiftningen inte bör ta hänsyn till exempelvis sexuella preferenser. Varför skulle det vara tabu att inte detaljstyra antalet personer som ingår i ett dylikt avtal?

Sedan: Slopad skolplikt låter kanske som att Centerpartiet vill låta barn och ungdomar gå i skolan bara om de känner för det. Så är inte tanken. Läroplikt är ett alternativt angreppssätt till skolplikt. Man har det i Finland. Ni vet Finland, skolsveriges våta dröm.

Gällande fri invandring: Visst kan man formulera om det och kalla det ”en värld utan gränser och med fri rörlighet” (som det råkar stå formulerat i Moderaternas idéprogram). Potatis potandis. En migration innehåller exakt en utvandring och en invandring. Att hindra människor att flytta på sig är både omänskligt och korkat, i olika fördelning beroende på situation. Att hindra att människor rör sig över nationsgränser är inte vettigare än att hindra dem att röra sig över regions- eller kommungränser. Läs en bok.

I slutet av idéprogrammet finns en passage mot vilken ett par ledamöter i idéprogramsgruppen har reserverat sig. Det står bland annat så här:

Centerpartiet anser att betyg är en alldeles för begränsad metod för denna återkoppling, och därför helt bör ersättas med arbete utifrån individuella utvecklingsplaner. Den kvarvarande uppgiften för betyg i grundskolan, att som slutbetyg utgöra urvalsmetod för valet till gymnasiet, borde rimligen också över tid kunna ersättas med rådgivning, tester och en mjukare övergång mellan grund och gymnasieskola.

Bland alla andra spetsigheter i utkastet tycker jag den här kunde ha fått stå med. Inte för att jag tycker att betyg i sig är en alltför begränsad metod för återkoppling, men för att den innehåller en mycket intressant tanke: möjligheten att byta ut betygen som urvalsmetod mot antagningstester. I grundskolan, men särskilt i gymnasieskolan, skulle det ha potential att rikta drivkraften mot att skaffa sig kunskaper i skolan snarare än höga betyg. Det skulle möjligen kunna lösa vissa problem rörande betygsinflation och möjligheten för skolor att locka elever med lättköpta betyg. Betyg skulle få finnas kvar, möjligen under något annat namn, som ett systematiskt sätt att följa upp elevers fram- och tillbakasteg. Men betygen skulle inte vara avgörande för vilken utbildning man kom in på. Det skulle de faktiska kunskaperna och färdigheterna som betygen är tänkta att avspegla göra.

Sammanfattningsvis har utkastet till nytt idéprogram kraftig slagsida åt ett håll åt vilket jag gärna ser Centerpartiet hasa. Anledningen till att jag en gång gick med i partiet var i princip att inget annat parti låg närmare åt det hållet. Jag ser det också som en stor möjlighet för Centerpartiet, som så många väljare uppfattar som otydligt, att utgöra det sant liberala alternativet i svensk politik. Där finns det en vakans.

Läs för all del själva idéprogramsförslaget.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 GP1 GP2 GP3

Jämtin 1 maj 2012

Igår var det 1 maj – Sveriges socialistiska, lagstadgade högtidsdag. Bara det kunde förtjäna sitt eget inlägg. Istället vill jag rikta uppmärksamhet mot en till synes liten detalj i det tal Socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin höll i Sundbyberg. Så här sa hon inte:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hela Sveriges skull, men – framför allt – för hans eller hennes egen  skull.

Det hon istället sa var detta:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hans skull, för hennes skull, men – framför allt – för hela Sveriges framtids skull.

Det är svårt att inte hålla med Jämtin i sak – ungas potential ska tas tillvara. Med nio års skolplikt är det vår förbannade skyldighet att se till att ingen enda elev underträffar sin egen potential under den tiden. Och det är bra för Sverige och samhället i stort när det går bra för människor.

Motiveringsordningen, däremot, kan skilja mellan olika uppfattningar. Jämtin och hennes talskrivare har haft alla möjligheter i världen att upptäcka och ändra lydelsen. Ändå landar man i att en ung människas potential ska tas tillvara i första hand för kollektivets bästa, och först därefter för sitt eget bästa. Motiveringsordningen är ideologisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Alldeles för tråkigt

Här hemma går Fem myror är fler en fyra elefanter på repeat inför en hänförd 1 1/2-åring och hans föräldrar. Det är svårt att sluta titta – programmet är sannolikt det bästa barnprogram som har producerats i landets historia. Det är pedagogiskt och fängslande för de små och underhållande för både små och stora. Musiken är musikalisk och de tre rollerna på något sätt enkla och komplexa samtidigt – och lysande utförda av Magnus, Brasse och Eva.

Nu vill SVT ”på’t igen” med en ny satsning med Magnus Härenstam. Enligt DN, som jag ändå anar har slagit lite för hårt på Fem myror-trumman i artikeln, har Barnkanalen till uppdrag att göra ett ”pedagogiskt magasin”. Men i samma andetag konstaterar man ”att siffror och bokstäver är alldeles för tråkigt.”

Förlåt?

Alltså:

– Tänk om man kunde göra ”ett nytt Fem myror”, säger [projektledaren] Johanna Gårdare drömskt.

Resultatet blir alltså, enligt artikeln, ”som en blandning mellan filmerna ‘Big’ och ‘I huvudet på John Malkovich’.” Med en magisk lemurring som får en pojke att förlora sin kropp under spektakulära specialeffekter. Den pedagogiska vinklingen är inte de tråkiga siffrorna och bokstäverna, utan det enligt Gårdare ”nya” i skolorna: livskunskap.

Det låter på det hela taget, åtminstone med detta vaga underlag, som en total kontrast mot tidernas bästa barnprogram, trots att man har som ambition att göra om samma bedrift.

Bara utgångspunkten att bokstäver och siffror anses vara för tråkiga att göra barnprogram om gör mig ledsen. Det är ytterligare ett tecken på en förhärskande och illavarslande kunskapssyn bland människor som föresätter sig att bilda och utbilda våra barn. Ska public service bevara något av sitt existensberättigande ska man väl åtminstone göra rätt här.

En snöskyffel åt varje snöröjare

Moderaterna gick häromveckan ut med en idé om att varje lärare borde ha en egen dator eller läsplatta. Margareta Pålsson, ordförande i Moderaternas skolgrupp, säger till TT:

– Nästan hälften av lärarna saknar en egen dator. Det är så bedrövligt att det inte är klokt. En dator borde vara lika naturligt som en stol och ett skrivbord.

Pålsson har helt rätt. Det underliga är varför det inte är uppmärksammat och åtgärdat för länge sedan. Jag menar inte att man borde ha lagstiftat om en dator till varje lärare, men skolchefer och rektorer borde själva ha insett vilken otrolig effektivitetsökning det hade inneburit om varje lärare som ville ha en egen dator hade haft en.

Ett exempel från min första lärartjänst på en gymnasieskola i en förort till Stockholm: Ett helt arbetslag, 8–12 lärare, delar på fyra terminaler i sitt arbetsrum. Det är så trångt i rummet att lärarna måste klättra över varandra för att komma fram till terminalerna. Väl framme vid terminalen måste läraren logga in varje gång. Inloggningen tar i genomsnitt 5–8 minuter. Det är rekommenderat att varje lärare registrerar närvaron i en databas efter varje lektionspass.

Det där var inte mitt arbetslag. Vi var 10 lärare på två terminaler, men de var i gengäld ganska snabba. Ändå – utan sin egen dator fick man genomföra planering och uppföljning på papper vid sitt skrivbord, och sedan gå och ”renskriva” det material man ville ha med sig. Sedan iväg till kopiatorrummet, en halv kilometer bort. Kvalificerade lärare sysslar med detta på dyr arbetstid. Det är inte unikt för yrkesgruppen, men det gör inte saken bättre. Tänk på allt de hade kunnat göra istället med sin tid.

Datorn är idag ett så fullkomligt naturligt arbetsredskap i så många olika sammanhang och så pass billig i drift (jämför med en lärare som det kanske kostar en halv miljon om året att hålla sig med) att jag alltid förbluffas över alla försuttna möjligheter att effektivisera datorledes.

Tänk dig ett lag med tio snöröjare som ska röja snö, men som får dela på två snöskyfflar. Ungefär så idiotiskt är det.

DN SvD1 SvD2 GP YA ÖC

 

Den vittomtalade slöjan

Skolverket meddelar idag i en promemoria att det är tillåtet för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja under vissa omständigheter. Man kommer fram till att

[f]örbud i det enskilda fallet för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan godtas även om klädseln har religiös eller etnisk/kulturell bakgrund, ifall klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar.

Däremot finner man inget lagstöd för något generellt förbud mot slöja. Man konstaterar också att

[k]lädsel är något som normalt bestäms av individen själv. Utgångspunkten är att en skolhuvudman ska visa respekt för enskilda elevers val av klädsel och liknande, särskilt när det är fråga om religiöst betingade uttryck.

Jag håller med om att man bör få bestämma själv hur man klär sig. Därför är jag emot alla ”generella” slöjförbud. Två uppenbara frågor väcks dock av stycket ovan. För det första: Varför har debatten om skolors och lärares rätt att förbjuda keps i klassrummet varit så lågmäld? Och för det andra: Varför ska statsmakten lägga sig i huruvida en visst uttryck är sprunget ur gammal vidskepelse eller något annat? Varför denna upphöjning av ”religiöst betingade uttryck”? Den frågan är förstås inte ny. Den får man ställa sig med jämna mellanrum.

För egen del – både privat och professionellt, även om jag aldrig hamnat i den situationen som lärare, precis som de allra flesta av mina kollegor – finner jag det självklart att en skola ska kunna ställa upp vissa rimliga villkor för sin verksamhet. Dessa villkor kan och kommer ibland att stå i konflikt med självvalda uttryck av olika slag. Självklarheten är emellertid begränsad till de frivilliga skolformerna: gymnasium, komvux, folkhögskola, yrkesutbildningar etc. Då står det var och en fritt att välja något och välja bort något annat.

För grundskolan är frågan avsevärt svårare: dit ska man enligt lagen masa sig varenda vardag i nio års tid. Det är för mig oklart hur ett sådant uppenbart övergrepp på den individuella friheten (som jag förvisso ställer mig bakom) inte totalt överskuggar den lilla detaljen om vad man möjligtvis får ha på huvudet när man är där. Icke desto mindre är frågan svårare. Visst finns det möjligheter att kommunicera genom ett tygstycke. Visst är det möjligt att lära sig med keps på huvudet.

Rent praktiskt kan man förstås inte tillgodose varje nyck – då skulle det inte gå att driva en obligatorisk grundskola. Särskilt inte en med barn i. En gräns måste dras. Att avskiljaren skulle vara religion ställer jag mig förstås starkt emot. Så varför inte göra som man alltid gör när religion ligger i den ena vågskålen: lägga rationalitet och sunt förnuft i den andra, för att få en verksamhet som fungerar och är praktiskt möjlig? Och som gör ingrepp i barns rätt att uttrycka sig fritt. För om man redan har tagit hela handen, då kan man väl klä fingrarna som man vill?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 GP SVT