Oppositionen äger också det sociala rättvisebegreppet. Social rättvisa är när klyftor minskar. Riktigt rättvist är det när inga klyftor finns kvar. Det är en förvisso lättbegriplig och okontroversiell rättvisesyn, men samtidigt är den barnslig: det är syskon som ska få exakt lika mycket glass. Det kanske de ska, syskonen, men det gör det inte gångbart i alla sammanhang och på alla nivåer i samhället.

Plocka slumpmässigt ut två personer och se på deras tillgångar. Har de olika mycket föreligger det en klyfta. Den utraderas enkelt genom att den mer välbesuttna ger hälften av skillnaden till den andra. Blir världen bättre då? Möjligen. Dock: hade den välbesuttna känt till att detta skulle hända hade hen väl inte ansträngt sig lika hårt att uppnå sitt välstånd. Kanske hade hen rent av värderat det högre att lata sig i hängmattan än att slita hårt – hen skulle ju ändå få halva överskottet från någon som tjänade mer. Om inte den personen hade känt till det i förväg, för då …

Det där är ett incitamentsresonemang av det mest grundläggande slag. Vänsterfolk hävdar gärna att människor faktiskt har andra drivkrafter än ekonomisk vinst för sitt handlande, såsom solidaritet, empati, kärlek, glädje, vänskap, självspäkning – ja, vad som helst annat – och att resonemanget ovan därför inte stämmer. Visst finns det andra drivkrafter och värden än ekonomisk vinning, till och med för oss liberaler. Men det hindrar inte att incitament får tydliga, mätbara effekter på en stor population. Jämför gärna med biologisk evolution: en aldrig så liten förändring i en art, som för den enskilda individen knappast kan sägas göra till eller från för vare sig överlevnad eller reproduktion, kommer successivt att spridas i genpoolen om den är gynnsam. Det räcker att du som individ tänker på dina egna pengar (och hur många de är) någon gång ibland för att ekonomisk vinning ska bli en tydlig drivkraft på en samhällelig skala.

Från vänster, inte minst från ett antal f.d. socialdemokratiska partiledare, kommer också argumentet att ”ett jämlikt samhälle leder till tillväxt”. Jag har hört det många gånger, men jag har aldrig hört någon förklara hur mekanismen faktiskt ser ut. ”Tillväxt är bra (tycker trots allt många socialdemokrater) och jämlikhet är bra. Alltså leder jämlikhet till tillväxt” – så tycks resonemanget gå. Det närmaste jag har kommit en nationalekonomisk förklaring är en kort utläggning i Klas Eklunds Vår ekonomi. Där beskrivs ett argument för en liten lönespridning som att högproduktiva företag skulle göra större vinster än eljest, medan lågproduktiva företag skulle slås ut snabbare. Således uppstår ett kraftigare ”selektionstryck” till förmån för högproduktiva, tillväxtskapande företag. Jag kan ha missförstått; detaljerna är mycket knappa.

Mot detta står alltså många och tämligen lättbegripliga incitamentsresonemang – inte bara som i exemplet ovan, utan också rörande högst verkliga incitament att ta sitt feta kapital och flytta ut ur landet.

Nu visar en färsk rapport som SvD har beställt från SCB att inkomstklyftorna har ökat kraftigt de senaste 20 åren. Alla har fått det bättre, men det skiljer mycket i hur mycket bättre – från 7 % för den tiondel av befolkningen med lägst inkomster till 76 % för tiondelen med högst inkomster. Medelinkomsttagaren har ökat sin inkomst med 35 %. Frågan är förstås: Ska det här tolkas som en god nyhet, eller en dålig?

I morse diskuterade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt saken med tidningen ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg i TV4:s morgonsoffa. De har varsitt svar på frågan ovan. Segerfeldt sammanfattar det hela kärnfullt med: ”Jag vill bekämpa fattigdom. Johan vill bekämpa rikedom.” Och Ehrenberg håller med. Det liknar det mantra jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna inte minst i den rödgröna valkampanjen 2010:

Det är bättre att alla människor har det lika dåligt än att människor har det olika bra.

Människor och människor, förresten. För att den socialistiska tanken ska fungera krävs det inget mindre än att människorna förändras på en viktig punkt: att de slutar att påverkas av ekonomiska incitament. Hur det ska gå till har jag ingen aning om, för det är – liksom många andra saker – något djupt mänskligt. Kalla det girighet, eller kalla det drivkraften att förbättra tillvaron för dig själv och dina nära. Kalla det vad du vill, du kommer inte att kunna ta bort det.

Det finns förvisso ett motsvarande mänskligt drag som kan ställa till problem för min egen ståndpunkt: avundsjukan. Det är sant att det ”sticker i ögonen” på den där lägsta tiondelen när de ser den högsta vräka sig i sitt välstånd. Det är precis lika mänskligt och oraderbart, och det kan i förlängningen leda till oroligheter. Men frågan är om inte en tillräckligt hög lägstanivå kan ta udden av den där avundsjukan – så pass att ”oroligheterna” kan begränsas till avundsjuka muttranden. Så tror jag helt visst att det är. Och om vägen dit innebär ökade inkomstklyftor kanske det är något man kan fördra. Att leva jämte någon som är snuskigt rik är ju inte, til syvende og sidst, samma sak som att vara fattig.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hela Sveriges skull, men – framför allt – för hans eller hennes egen  skull.

Det hon istället sa var detta:

För det är så här, att vi tillsammans måste se till att varenda ung människas potential tas tillvara. För hans skull, för hennes skull, men – framför allt – för hela Sveriges framtids skull.

Det är svårt att inte hålla med Jämtin i sak – ungas potential ska tas tillvara. Med nio års skolplikt är det vår förbannade skyldighet att se till att ingen enda elev underträffar sin egen potential under den tiden. Och det är bra för Sverige och samhället i stort när det går bra för människor.

Motiveringsordningen, däremot, kan skilja mellan olika uppfattningar. Jämtin och hennes talskrivare har haft alla möjligheter i världen att upptäcka och ändra lydelsen. Ändå landar man i att en ung människas potential ska tas tillvara i första hand för kollektivets bästa, och först därefter för sitt eget bästa. Motiveringsordningen är ideologisk.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

I många sammanhang skulle jag säga att låt bli med det där, bistånd gör i regel mer skada än nytta och bryter sönder viktiga incitamentsstrukturer som behövs för att bryta inlåsningar i fattigdom. Men inte i det här fallet. Vad, exakt, ska en fattig 11-åring ha en incitamentsstruktur till om hen inte kan se ordentligt?

Pengarna som samlas in går till en liten del till den som säljer blommorna, och till en betydligt större del till behövande barn i närområdet. En initiativrik 11-åring kan alltså dels få skörda små frukter av sitt engagemang och arbete, dels uppleva den förlösande känslan av att på ett handfast sätt hjälpa någon som har det sämre. Inte så illa.

Men det är bara början, och inte i närheten av slutet, för den bildning barnet och en hel del andra behöver i de här frågorna. Att avhjälpa barnfattigdom görs inte slutligt genom fördelningspolitik, ens när fördelningen är frivillig. Barn är i regel fattiga för att någon eller några av deras vårdnadshavare inte har någon fast inkomst. Arbetstillfällen för vuxna människor är vägen ut ur det här. Att lösa det är svårare än att flytta en påse med pengar, men det finns förstås sätt att göra det. Åtgärderna har väl det gemensamt att de brukar ses som motpoler till sådana resursomfördelningar som är lätta för 11-åringar att ta till sig. Det är arbetslinjer, jobbskatteavdrag, utbudsstimulerande finanspolitik, gynnsamt företagsklimat. Det är incitamentsstrukturer.

Och på global nivå är det näst intill pinsamt att tala om barnfattigdom i Sverige. Somliga tänkare har låst blicken på den relativa fattigdomsdefinitionen så att fler räknas som fattiga när alla får det bättre. Idag må det vara riktigt slipade glas som sätter gränsen, imorgon märkesbågar – samtidigt som det finns både barn och vuxna, ungefär 1 miljard, som har att leva på under en köpkraftsjusterad dollar om dagen, och som när denna dollar av någon anledning inte finns att tillgå riskerar att svälta ihjäl. Det finns sätt att ändra på det förhållandet också – mycket som händer idag driver utvecklingen åt rätt håll. Och snabbare än förväntat. FN:s milleniemål om att halvera fattigdomen i världen till 2015 tycks redan vara uppnått, finanskrisen till trots.

För att sammanfatta: Vad som kan vara en sund ingång till en sund solidaritet och medmänsklighet när man är liten behöver inte vara gångbart på samhälls- eller världsnivå när man blir stor. Slappna av och köp en majblomma. Fäst den på rocken och gå sedan och rösta på någon som begriper det här med samhällsekonomi.

DN1 DN2 SvD GP1 GP2 GP3 SVT

Men ingen tog ton på den tjusiga orgeln i aulan. Sången var heller inte religiös, men däremot en ”traditionsenlig” inledning på stämman, fick jag veta. Den kallades ”Östgötasången” (men går vanligen under benämningen ”Så grant står Östergyllen” och är skriven av Sten Granlund och tonsatt av Gunnar Norlén) och hade bifogats stämmohandlingarna med kallelsen. Alla stod således upp och sjöng:

Så grant står Östergyllen i sommarfager prakt
och skördarna, de gyllene, de bölja.
Väl hundra vita kyrktorn på slätten hålla vakt,
längs insjöstrand där glittervågor skölja.
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
där gamla minnen sova i gröna björkars skygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Hör skogen susar sägner från forntids dunkla natt,
ty här bröts tidigt bygd av våra fäder.
Som raka uti ryggen, var herre för sin hatt.
Ej väjde fegt för storm och hårda väder.
I deras öppna sinne ej någon falskhet sov.
Vi äro fädren lika, Östgötar, gudskelov!
Och vårt du är, du fagra Östergyllen!

När vårdkaseldar brunno, ej tröto män med svärd
till hemmets värn vid slätter och i skogar.
Nu väntas nya stordåd av sönerna som gärd.
Så framåt då till kamp vid harv och plogar!
Må gyllne skördar vagga i gröna björkars skygd!
Ej finns en nejd så härlig, så solig som vår bygd,
vårt barndomshem, vårt fagra Östergyllen!

Den får väl i konkurrensen mellan alla högstämda sånger anses vara ganska menlös. Ändå finner jag det över måttan fånigt att stå och sjunga den i kör, och det av ett antal anledningar.

För det första känns texten ofrånkomligen förlegad och dum. Centerpartiet sätter sin tilltro till individen, inte till hennes föräldrar – eller specifikt hennes fäder. Kyrktornen håller knappast vakt längre; de är i regel tomma, och det eventuella symbolvärdet torde vara kraftigt decimerat bland Östergötlands otaliga ateister, muslimer, judar och andra icke-kristna. Det finns otaliga nejder i vårt land som är nog så granna som de östgötska. Centerpartiet står för sammanhållning och utveckling av hela landet och det är något som borde bejakas även av östgötarnas inställning. Slutligen är inte Östergötland vars och ens barndomshem, ens om man råkar vara ombud på Centerpartiets Östgötastämma.

För det andra har körsång i politiska sammanhang åtminstone för mig mycket negativa konnotationer. Både kommunister och socialister sjunger gärna ”Internationalen” i sina första majtåg. Riksdagen står vid sitt öppnande upp och sjunger ”Kungssången”. Birgit Friggebo. Missförstå mig inte – det är inget fel på sång i sig, eller att människor sjunger tillsammans. Men i politiska sammanhang och som en del av det politiska samtalet tillför körsången en dimension som inte är rationell och saklig utan som istället syftar till att skapa en exkluderande gruppmentalitet: vi som sjunger ihop och de som inte gör det. Inget fel i att politiskt aktiva har det trevligt ihop, men det bör inte vara drivkraften i politiken.

Men framför allt är det lokalpatriotismen och färdernedyrkan i sången som rimmar illa med de värderingar Centerpartiet står för. Hur kan man mena allvar med ”nybyggarlandet Sverige” och samtidigt prisa Gud att vi är så lika våra tappra fäder som plöjde sin torva just här?

I övrigt var stämman givande och förflöt utan friktion. Vice partiordförande Anders W. Jonsson höll ett inspirerande anförande om partiets framtid, ombuden löste Sveriges och världens alla problem innan lunch och miljöminister Lena Ek tittade in och sa hej.

Det är lätt att svepas med av Hitchens och andra ateisters vidräkning med religionen utan att märka att det finns en risk att falla in i en alltmer intolerant vokabulär. Till slut kan frågan ställas om också en ateist skulle kunna vara fundamentalist.

Naturligtvis kan en ateist vara fundamentalist. Mer om det alldeles strax. Jakubowski väljer dock inte det uppenbara sättet att beskriva en sådan, utan resonerar (med moralfilosofen Anthony Grayling som utgångspunkt) om hur en icke-fundamentalistisk ateist skulle vara:

[S]kulle han ifrågasätta Guds existens […] bara till viss del? Vilka absurditeter skulle en ”lagomateism” acceptera? Vissa mirakel men inte andra?

Och så vidare, fram till slutklämmen:

Graylings svar är att det ligger i sakens natur att ateism inte kan kompromissa.

Men att ateismen inte ”kan kompromissa” gör den inte fundamentalistisk. Inte på något sätt. Saken står inte mellan ingen gud, lite gud eller Gud. Saken står mellan de påståenden som står på en solid grund och de påståenden som inte gör det.

Hur ska man då bli en ”fundamentalistisk ateist”? Enkelt. Man bestämmer sig för att det inte finns någon gud, och att man aldrig någonsin under några omständigheter kommer att ändra uppfattning i den frågan. Om man är på det humöret kan man bli ännu tydligare i sin fundamentalism genom att hitta – eller varför inte skriva – en liten bok där det står att det inte finns någon gud. Och så lägger man sig an med uppfattningen att det som står i denna lilla bok är bortom allt ifrågasättande nu och för all framtid.

Men jag känner ingen sådan ateist. Faktum är att jag aldrig har hört talas om en. Alla ateister jag känner till är ateister för att påståendet om Guds eller gudars existens saknar grund. De är inte fundamentalister för att de ifrågasätter alla religiösa påståenden – de ifrågasätter i bästa fall alla påståenden de möter överhuvudtaget. De är ickefundamentalister just i det att de skulle ändra uppfattning i frågan om det framkom tillräckligt goda argument för att göra det.

Fundamentalistiskt ifrågasättande? Tja. Ihop med Povel Ramels ”Kampsång för tvehågsna” kanske det skulle passa bra.

Nu vill SVT ”på’t igen” med en ny satsning med Magnus Härenstam. Enligt DN, som jag ändå anar har slagit lite för hårt på Fem myror-trumman i artikeln, har Barnkanalen till uppdrag att göra ett ”pedagogiskt magasin”. Men i samma andetag konstaterar man ”att siffror och bokstäver är alldeles för tråkigt.”

Förlåt?

Alltså:

– Tänk om man kunde göra ”ett nytt Fem myror”, säger [projektledaren] Johanna Gårdare drömskt.

Resultatet blir alltså, enligt artikeln, ”som en blandning mellan filmerna ‘Big’ och ‘I huvudet på John Malkovich’.” Med en magisk lemurring som får en pojke att förlora sin kropp under spektakulära specialeffekter. Den pedagogiska vinklingen är inte de tråkiga siffrorna och bokstäverna, utan det enligt Gårdare ”nya” i skolorna: livskunskap.

Det låter på det hela taget, åtminstone med detta vaga underlag, som en total kontrast mot tidernas bästa barnprogram, trots att man har som ambition att göra om samma bedrift.

Bara utgångspunkten att bokstäver och siffror anses vara för tråkiga att göra barnprogram om gör mig ledsen. Det är ytterligare ett tecken på en förhärskande och illavarslande kunskapssyn bland människor som föresätter sig att bilda och utbilda våra barn. Ska public service bevara något av sitt existensberättigande ska man väl åtminstone göra rätt här.

Man kallar ”nyateismen” för ”förbluffande aggressiv” och vantolkar några namnkunniga förespråkare. Värst ut råkar Sam Harris, som förvisso själv har påpekat att passagen ifråga lär vara den mest missuppfattade han någonsin har skrivit. Alltså:

Och riktigt farligt blir det när Sam Harris menar: ”Vissa påståenden är så farliga att det till och med kan vara etiskt riktigt att döda människor för att de tror på dem.” Hur är detta förenligt med en tolerant och pluralistisk samhällssyn?

Sam Harris förklarar så gott han kan här (c:a två tredjedelar ner på sidan). Det är bekvämt för Clapphamrarna att snuttifiera ett sådant citat, eftersom man då kan antyda att Sam Harris vill att folk ska mörda troende bara för att de är troende. Naturligtvis är det inte så. Diskussionen handlar generellt om vilka anledningar man kan ha att oskadliggöra verkliga hot, t.ex. en person som har fått för sig att han ska döda dig för att hans Gud har sagt åt honom att göra det. Kan du inte fånga honom, och du vet att han menar allvar, kan du behöva oskadliggöra honom med våld – och det skulle vara etiskt försvarbart. Diskussionen handlar specifikt om Usama bin Ladin och upprinnelsen till den militära insatsen i Afghanistan.

Inte tror jag att ”fellows” vid Claphaminstitutet har ork eller förmåga att läsa en hel bok, men nog borde de begripa det kortfattade klargörandet som Harris tycks ha skrivit just för den som bara sett den specifika meningen citerad på någon apologetisk blogg av vilka det finns otaliga. Vem är det som diskvalificerar sig själv?

Sannerligen. När man kunde ha haft en intellektuell debatt om ett intressant ämne dyker det upp ”institut” som kattskit i sandlådan och bräker fram sin eländiga rappakalja.

Jag måste vara en idiot som ens bemöter det.

Hedin varnar för en ”slippery slope”-utveckling där man lika gärna kan förbjuda folk att prutta eller grilla korv som att röka på balkongen. Han skriver att ”Någonstans måste vi dra gränsen för politikens lust att detaljstyra medborgarnas liv.” Det har han förstås rätt i, och det var också en av mina poänger i det förra inlägget. Det torde inte vara kontroversiellt för någon att gränser måste dras. Den svåra frågan är var.

Hedin har särskilt en poäng i att frågan borde kunna lösas utan lagstiftning. Man skulle exempelvis kunna tala med varandra, grannar emellan. Vore det så enkelt skulle ett förbud vara helt överflödigt. Dessvärre tror jag inte att verkligheten i genomsnitt är så smidig.

Med det sagt finner jag att människors hemfrid är något att stå upp för och försvara. Människor som väljer att bo i flerfamiljshus får acceptera att människor runtomkring kommer att märkas på olika sätt, men onödiga kränkningar av hemfriden är ofta lätta att identifiera och bör kunna få stävjas med lagstöd.

Det här handlar inte om huruvida rökning är farligt eller önskvärt. Var och en har rätt att vara dum i huvudet. Det handlar bara om att värna om hemmets helgd, om man får kalla det så. Om några grannar skulle klara av att komma överens om att inte röka på varandra skulle säkerligen desto fler i förekommande fall kunna komma överens om att det kan vara okej lagen till trots. Det är också en väg att gå.

Bakom all lagstiftning behöver det finnas en ideologi mot vilken man måste vara konsekvent. Annars förlorar man sin trovärdighet. För ett liberalt parti ska individens frihet vara ledstjärnan. Lagar bör stiftas så att staten har möjlighet att garantera varje individ sina friheter så att de inte trampas på av någon annan.

Således är det inkonsekvent och poänglöst att lagstifta om människors sätt att sköta sig själva, t.ex. en lag om att borsta tänderna, att använda cykelhjälm när man cyklar eller att använda säkerhetsbälte när man kör bil. Däremot bör man lagstifta kring hur människor har rätt att behandla varandra, och vilka risker man bör ha rätt att utsätta andra för. På så vis är det rimligare med en lag om säkerhetsbälte i baksätet på än bil än i framsätet, eftersom den osurrade passageraren blir en tung projektil framåt vid en frontalkrock.

Det är vars och ens frihet att bruka tobak. Men det är också vars och ens frihet att välja att avstå. Att röka en cigarill och blåsa ut röken i någons ansikte kränker friheten att avstå. Att röka sin cigarill på en allmän hed, så att uppmätbara om än ej kännbara mängder partiklar från tobaksröken passerar en ickerökare en bit bort, kan knappast anses kränka den  friheten. Någonstans däremellan går det alltså en gräns. Att finna den är inte lätt. Man kan närma sig den från båda hållen med exempel som mindre och mindre tydligt faller på den ena eller andra sidan – men till slut hittar man exempel som är tvetydiga. Särskilt om man söker sina exempel i den verkliga världen där antalet faktorer som påverkar situationen kan vara otaliga. Men. Att det är svårt bör inte leda till handlingsförlamning.

Jonsson talar specifikt om lagstiftning mot balkongrökning. En människa kan begränsas i sitt eget hem genom grannarnas rökning på intilliggande balkonger, särskilt om hen lider av astma eller slika problem. Att en människas frihet att röka då inkräktar på en människas frihet att slippa är uppenbart. Men med skiftande väder och vindar kan situationen förändras. Hur långt ifrån varandra ska balkongerna behöva ligga för att ett förbud ska vara rimligt? Ska det också förbjudas att röka i närheten av ett hus med balkonger, säg, på gångvägen nedanför?

Frågan blir genast komplex. Men i det här fallet är jag  benägen att hålla med Jonsson – ett balkongrökningsförbud skulle kunna vara rimligt. Men det är inte utan tvekan, och jag är (som alltid) beredd att omedelbart ändra uppfattning om tillräckligt goda argument framställs.

DN1 SvD1 SvD2 SVT1 SVT2

Kanske ligger det alltså i mina gener att bedra andra med religiös täckmantel. Gott då att den branschen tycks få ett uppsving nu med alla offentliga sanktioner. Handskakningsdomen, vad blev det? 60 000 kr vill jag minnas. Och nu, återigen, 60 000 kr åt kvinnan som valde att inte gå en kockutbildning för att hon på informationsmötet om kursen fått veta att det ingick provsmakning av fläsk. Om detta har jag skrivit förut. Kvinnan fick alltså stöd av DO som träffade en förlikning med Arbetsförmedlingen.

60 000 för att inte gå en kurs? Och så harvar folk vidare på sina jobb, utför arbete för betydligt mindre pengar. Vilka förlorare. Vad är tricket? Just det – religion.

Så det börjar bli dags för mig att starta en egen religion. De knasiga ”kopisterna” har ju godkänts som trossamfund, så den biten blir inte svår. Sedan får jag sondera terrängen och se vilka arbetsmarknadsåtgärder jag enklast kan finna anstötliga, och därefter formulera min heliga skrift.

”Om jag skulle gå en kurs i att skriva CV skulle min Gud bli mycket vred.”

I ärlighetens namn tror jag att detta kommer att bli enklare och mer lukrativt än gamle farfars, frid över honom, idé.

DN SR