Vittne i trappan: referat av ett samtal

Det är inte ofta det händer mig, och det är inte alltid jag har tid – men igår ringde ett Jehovas vittne på dörren och jag tog mig tid att prata. Som vanligt när det gäller samtal av det slaget blev diskussionen ostrukturerad och hoppig, och i efterhand finner man argument som naturligtvis skulle ha varit med när det begav sig – men oaktat det tycker jag det gick bra. Vi pratade i drygt en timme och jag vill påstå att jag var den som var offensiv. Vittnet, en mager kvinna i 45-årsåldern, var den som alltjämt fick försvara sina många underliga påståenden.

Det första hon ville göra var att läsa ett stycke ur Bibeln som hon tyckte var särskilt bra. Översättningen hon hade med sig var naturligtvis Jehovas vittnens egen – i vilken man föredömligt skrivit ut Guds riktiga namn ”Jehova” på alla ställen där han nämndes; över detta var hon mycket stolt. Stycket ifråga, som hämtades någonstans ifrån Nya testamentet, handlade om att Bibeln var en gudsinspirerad bok som människor kunde använda som rättesnöre vid beslut och korrigering. Jag påpekade att Bibeln inte är något vidare bra rättesnöre, med allt slaveri, alla folkmord och allt elände som Gud ställer till med, särskilt i Gamla testamentet. Detta elände tyckte hon tydligen inte var så farligt, och här bidrog hon också med det enda argumentet jag tror att jag inte har hört förut: att slavarna på den tiden faktiskt hade det riktigt bra… Joråsatt.

De hundratals levnadsreglerna, särskilt i Leviticus, behövde hon inte heller rätta sig särskilt efter, eftersom Bibeln så att säga kulminerade i det slutgiltiga offret: Jesus Kristus. Jag påpekade att hon helt sonika plockade de bitar hon gillade och struntade i andra, och det tyckte hon – om jag minns rätt – kanske kunde stämma.

Delar av samtalet behandlade frågon om Bibelns autenticitet, dvs. om man verkligen kan vara säker på att den haft gudomlig inspiration. Jag utmanade henne att visa upp ett enda påstående i Bibeln som är sant och som man inte hade kunnat känna till när den skrevs. (Jag förslog någonting om Higgsbosonen, med tanke på den nära stundande presskonferensen från CERN, som jag på grund av vittnet missade.) Hon letade vant upp Jesaja 40:22 där det står någonting om ”jordens rund” och hur himlavalvet spänner över jorden ”som ett flor” – uppenbarligen exakt samma passage som Kosmas Indikopleustes på 500-talet åberopade som argument för en platt jord. Men det visste jag inte då. Hon hävdade i alla fall att ”alla på den tiden visste” att jorden var platt, och jag hävdade (med rätta) att det inte var så. För övrigt, sa jag, duger det inte med vaga, poetiska formuleringar som dessutom handlar om något annat. Visa mig ett annat, bättre exempel.

Det kunde hon inte på rak arm, men menade att bakterier kände man ju inte till på den tiden. Ändå återfinns i Bibeln regler för hur Israels folk (som då var Guds utvalda folk, men inte är det längre) bör förhålla sig till avträde och döda kroppar. Sådant kände inga andra länder till. I andra länder, sa hon, smetade man avföring på sig själv i medicinska syften. Och inte förrän Semmelweis fattade människor i gemen att det är viktigt att sköta hygienen. Jag sa att det inte dög – dels för att hon inte hade några belägg för sina utsagor om de andra folken, men mest för att det trots allt inte står något om bakterier i Bibeln – och bad henne att visa mig något annat. Något mind blowing den här gången, något som skulle övertyga en inbiten ateist som jag – för det sa hon hade hänt många gånger förut. Det finns massor av sådant, sa hon. Bra då, sa jag, visa mig något. Bibeln fungerar inte så, sa hon då. Man måste studera den. Jaha.

En stor del av vårt samtal kretsade kring evolutionen, som jag händelsevis råkade nämna (det gör jag ofta). Jag kan inte referera alla tokigheter som här uppdagades, men hon var uppenbart mycket illa påläst och jag fick undervisa henne i evolutionsbiologins elementa, av vilket jag har mycket erfarenhet. Hon kom med de mest förlegade argumenten som finns: den felande länken. Och irreducibel komplexitet (även om hon inte kände till termen). Och en bil som lämnas i en skog i tusen år – ”blir den bättre, eller blir den sämre?” När hon förlorat all saklig argumentationen klämde hon i alla fall till med att man inte kan få ut någon mening med sitt liv ur evolutionsteorin. Inget syfte. Och menade att den därför var ofullkomlig eller meningslös. Då svarade jag att man inte kan åka till Göteborg med Stockholms lokaltrafik: att köra dit är inte dess uppgift. Men det gör inte Stockholms lokaltrafik ofullkomlig eller meningslös. (Därmed inte sagt att Stockholms lokaltrafik är fullkomlig eller att Göteborg är meningen med livet.) Ingen vetenskaplig teori är skyldig att leverera syfte och mening till mänskligheten.

Mycket svävande på målet blev hon när jag pressade henne på vad som kommer att hända med mig på den yttersta dagen, som för övrigt är nära förestående – för det är profeterat på något sätt att vittnen ska knacka dörr dessförinnan. Alla återuppstår då, sa hon, och ändrade sig sedan till att ”de rättfärdiga” ska återuppstå. Jag undrade om jag kunde anses vara rättfärdig, såsom ateist men ändå snäll emot andra (tycker jag). Hon sa att många människor har dött utan att ha fått ordet spritt till sig, inte minst under den mörka tid ”då man inte ens fick läsa Bibeln”. Dessa människor skulle återuppstå. Men jag då, sa jag, som ingående studerat detta och förkastat det och dessutom blivit påmind av dig här i trapphuset? Då refererade hon till berättelsen om Noa, och att Gud hade gjort saker mot otrogna förr. Men någon ny översvämning ska det inte bli, för det har Gud lovat. Se på regnbågen.

Slutligen vädjade hon till den vad hon trodde generella uppfattningen att ”alla ändå behöver ett syfte” med sitt liv. Här visade jag väl min irritation tydligare än tidigare när jag förklarade att det var förmätet av henne att dra sådana slutsatser om alla bara för att hon och de hon kände upplevde det så.

När vi skildes föreslog hon att jag skulle läsa igenom ett par nummer av Vakna som hon lämnade efter sig. Jag i min tur föreslog att hon skulle läsa på i ämnet evolutionsbiologi, där hon var så uppenbart eftersatt. Hon sa att hon redan hade läst mycket och att ”de” hade många böcker om biologi. Det är klart. Om man bara konsulterar Jehovas vittnens bibliotek blir väl resultatet sådant. Och det vore väl osekteristiskt och fel att gå någon annanstans. Jag tipsade om Så gick det till: Bevisen för evolutionen av Dawkins som en bra start, och jag slår vad om att hon inte kommer att läsa den.

När hon gick mot hissen sa jag, inte hundra procent sarkastisk: ”Det finns fortfarande tid för dig att omvända dig till förnuftets och vetenskapens väg!” På detta svarade hon inte.

Gudomlig reklam del 2: Amos svarar

Jag kondenserade innehållet i den förra posten till ett litet e-brev och skickade iväg det till publikationen Amos redaktion. Jag fick snabbt svar från deras ”Amos- och eventkoordinator” (?):

Amos delas ut av Posten på uppdrag av Svenska kyrkan på din ort. Den går som gruppförsändelse till alla hushåll i församlingen. Det är en form av distribution som föreningar, organisationer, politiska partier, kyrkor, kommuner, landsting o s v kan använda sig av och som skiljer sig från den kommersiella gruppreklamen som man kan avsäga sig med Nej tack till reklam. Det finns inte något adressregister jag kan stryka dig i utan kan bara be dig ha överseende med att du får Amos några gånger per år och lämna den till pappersåtervinningen.

”Men NATUREN då! Tänker ni inte på NATUREN?” svarade jag inte. Istället svarade jag så här (artighetsfraser exkluderade):

Nog är det lite förmätet att anse att jag ingår i en ”församling” blott för det att jag råkar bo på en viss adress. Jag vill inte alls bli förknippad med Svenska kyrkan på det viset. Men jag förstår att det ligger bortom Amos makt att påverka.

Vad Amos däremot kan påverka är sina egna distributionskanaler. Det ärliga vore ju att distribuera reklam som reklam – och det hyggliga vore att inte ge den till dem som uttryckligen undanber sig.

En twittrare uppmärksammade mig också på att Amos klassas som ”samhällsinformation”, vilket är riktigt – men föga rimligt. Några exempel ur den ”samhällsinformation” Amos delat med sig av i den senaste utgåvan:

Jesusbarnet är symbolen för alla de som inte orkar bära tyngden av sitt eget liv. De arbetslösa, sjuka och – särskilt aktuellt i år – gamla.

(s. 2)

Tänk Moses. Tänk Jesus. Tänk Odysseus. Tänk Luke Skywalker. Tänk Harry Potter. En underdog som blir stor ledare och förebild. […] Och nog är historien om Jesusbarnet speciell i ljuset av att den gett upphov till en världsreligion. En liten flyktingkille född i ett stall av fattiga föräldrar för att 30 år senare övervinna döden och bli världens frälsare. Svårslaget.

(s. 10)

BÖN
Må friden du lovade att lämna kvar hos oss
råda över alla folk och alla länder.
Vila över tankar och handling.
Prägla våra samhällens beslut och rådslag.
Må friden genomsyra allt och alla.
Låt ditt rike komma
Amen

(s. 16)

Eller vad sägs om en av de betalda (?) annonserna:

BEHÖVER DU HJÄLP?
Vi ber för dig!
Måndagar kl. 19:15 på Kanal 10
Ring in med ditt böneämne på 0476-[…]

(s. 17)

Det finns förstås mycket bland det redaktionella materialet som inte nämner Jesus och som framstår som ganska vanliga intervjuer och reportage. Men det är ju precis det som gör det lömskt: det är reklam för en kult förtäckt som reportage eller ”samhällsinformation”.

Tvingad till fläsk

NT rapporterar om ett intressant diskrimineringsfall: En muslimsk kvinna i Norrköping som genom Arbetsförmedlingen utbildade sig till kock ”tvingades” att äta fläskkött inom ramen för utbildningen. Att man måste smaka på maten ska enligt NT ha varit argumentet. Såvitt jag kan förstå vägrade kvinnan och tog således aldrig gris i munnen – så något riktigt tvång är det inte tal om. Kvinnan, som inte ”kunde” fullfölja kursen, uppger att hon idag arbetar inom restaurangnäringen.

Omständigheterna är alltså oklara. Var det en stundens ingivelse från personalen för att göra sig lustig på kvinnans bekostnad skulle jag kalla det diskriminering. Men om det klart och tydligt stod att läsa i kursplanen att provsmakning av alla maträtter, inklusive fläskrätter, är ett krav för att bli godkänd på kursen, och man kunde motivera detta på ett övertygande sätt, och denna kursplan tydligt kommunicerades till alla deltagare i förväg, skulle jag inte kalla det diskriminering. (Sanningen befinner sig sannolikt någonstans däremellan.)

Det är nämligen så att religiös tillhörighet är självvald. Även om man inte har anammat sin religion i myndig ålder har man alltid möjligheten att lämna den – eller välja och vraka fritt bland dess dogmer och sedvänjor. Att inte äta fläsk är ett fritt val, och alla fria val vi gör begränsar våra handlingsmöjligheter på ett eller annat sätt. Man väljer något – t.ex. islam – och väljer bort något annat – t.ex. fläsk. Trots det återfinns några tveksamma formuleringar i artikeln:

DO fann att hon missgynnats – för att hon är muslim och inte kan smaka fläskkött.

Jo. Muslimer kan smaka fläskkött. De kan också välja att låta bli. Stor skillnad. Kvinnan:

–Aldrig i livet, säger hon till NT, som muslim får jag överhuvudtaget inte ta griskött i min mun.

Illa formulerat. Bättre vore: ”Jag har valt att vara muslim och inom min tolkning av islam ingår att inte ta griskött i min mun.” Och varför inte ett litet tillägg: ”Jag är medveten om att mitt val kommer att stänga vissa dörrar för mig i livet, precis som alla val gör, men jag står ändå fast vid mitt val.”

Man kan, liksom DO gjort, fråga sig varför fläsk nödvändigtvis måste ingå i en kockutbildning – det finns många kök där fläsk är perifert eller helt frånvarande. Men den stora frågan här är varför en religiös övertygelse ska ha större vikt än någon annan övertygelse, vilken som helst. Om jag hade gått kursen och meddelat att jag i en dröm häromnatten fått uppfattningen att beröring med fläsk skulle göra mig galen, och att tanken på att smaka fläsk ingav mig stor ångest – då antar jag att mitt utfall på kursen hade varit detsamma. Men knappast hos DO. Om jag kommit till kursen och sagt att jag var vegetarian och vägrat smaka några köttprodukter alls – vilket blev då resultatet?

Nej, det ska till en självvald institutionaliserad gammal vidskepelse för att få DO med sig på diskrimineringsanspråken. Det är alltså en myndighet som gör skillnad mellan självvalda uppfattningar hos olika människor.

Gudomlig reklam

Ovanför brevikastet har jag placerat en dymotejp med lydelsen

Ingen reklam tack!

Jag har under lång tid övervägt ett komplement på ytterligare en tejp:

Obs! Gäller även Svenska kyrkan!

Anledningen är att Svenska kyrkan trots min första tejp vecka efter vecka pressat ner sin folder ”Mötesplats Svenska kyrkan” i brevinkastet. Som om det inte vore reklam. Eller som om den reklam foldern innehåller inte rimligtvis kan inkluderas i den dåliga reklam folk inte vill ha i sina brevinkast – för den kommer ju från Svenska kyrkan. Från Gud, liksom. Foldern innehåller information om kyrkans aktiviteter i området och lite religiöst svammel. Vad sägs om följande inledning till en liten betraktelse:

Jesus och Johannes döparen var två unga människor som levde för ungefär 2000 år sedan. Det är ganska länge sedan. Och ingen av dem levde särskilt länge. Båda två dödades för att de protesterade emot dem som hade makt.

Lyckligen återfinns på baksidan av folderns senaste upplaga en liten notis om att brevlådor försedda med önskemål likt min ovan refererade tejp inte längre kommer att få foldern. Framsteg i svårforcerad grynvälling!

Men ack, var finns den lycka som varar? Dagen efter, idag, kom nästa religiösa publikation i brevlådan: Amos (”Störst på livsfrågor och kristen tro”), 28 hela sidor i tabloidformat med notiser, reportage och betalda annonser. Ingen mottagaradress – bara reklam för en av de där kulterna jag varken är eller vill bli medlem i.

Dags för lite e-postaktivism.

Det är naturligt att dö i barnsäng

I Sveriges Radios P1:s Kropp & Själ intervjuades en av mottagarna av årets Right Livelyhood Award, Ina May Gaskin från USA. Hon får priset…

… for her whole-life’s work teaching and advocating safe, woman-centred childbirth methods that best promote the physical and mental health of mother and child.

Utmärkelsen kallas i folkmun för det ”alternativa Nobelpriset”, och i det här fallet är det alternativt så det förslår. Gaskin förespråkar nämligen det naturliga: att kvinnor kan föda alldeles utmärkt utan en massa hjälpmedel och smärtlindring, som på det stora hela bara ökar ångesten inför förlossningen och därför försvårar den. Hon har ”insett” att kvinnan är skapt för att föda barn, och hon klarar det precis lika bra som vilket däggdjur som helst utan att själv komma till skada.

Hur har hon då kommit fram till sin ståndpunkt? Jo, när hon följde med sin man (som för övrigt också fått utmärkelsen en gång i tiden) på en lång (alltså lång) bussturné med 300 personer började folk efterhand att föda barn utan att det fanns någon barnmorska tillhands. Då fick Gaskin rycka in, och det gick alldeles utmärkt.

Det är förstås en vansklig källa att basera generella uttalanden om hälsa och biologi på, och också att dela ut priser till, för den delen. Som så många andra som vurmar för det naturliga i reproduktionskonsten missar hon en viktig och avgörande poäng: Det är naturligt att dö i barnsäng. Det är naturligt att barnet dör i processen. Men det är naturligheter som vi med civilisationens och medicinens utveckling har lärt oss att inte acceptera.

Och det där med ”skapt för” – är kvinnan skapt för att föda utan komplikationer? Faktiskt inte. Jämförelsen med andra däggdjur håller inte, inte ens om vi tittar på vår närmaste släkting schimpansen. Inget annat däggdjur (mig veterligen) uppvisar så stor diskrepans mellan förlossningskanalen och storleken på det som ska födas – i människans fall barnets huvud, som ju är den svåraste biten att förlösa. Schimpanser har inte det problemet när de föder eftersom ungarnas skallar är betydligt mindre.

Varför är det så? Varför har inte evolutionen lagat det så att huvudet förblir litet till efter förlossningen? Det borde ju gå, allting växer ju ändå. Biologen Staffan Ulfstrand spekulerar i boken Darwins idé om att det kan röra sig om en trade off (som alltid med evolutionen): Ett stort huvud borgar för en större kognitiv och kommunikativ förmåga hos det nyfödda barnet. Barn som under mänsklighetens evolutionära utveckling har uppvisat för lite av den varan kan ha lämnats att dö till förmån för nya försök till reproduktion.

Det må vara sant eller inte. Sant är att långt liv och god hälsa inte är naturliga tillstånd, eftersom vi upprätthåller dem med allsköns artificiella medel. Ta bara storskalig och systematisk produktion och lagring av livsmedel som ett exempel.

Vill du ha det naturliga: varsågod. Men du får köpa hela paketet.

DN SvD SVT GP

Det svenska deckarundret

Någon måste förklara det för mig: det svenska deckarundret. Det var hälften ointresse och hälften princip som fick mig att rata Millenium-böckerna fram till nu. Men till sist får man erkänna att deras ofantliga framgångar världen över placerat dem stadigt inom allmänbildningens hägn, vid sidan av Röda rummet och Brott och straff. Om än på helt andra meriter.

Men jag kan inte. Det går inte. Jag fixar det inte.

Jag har tagit mig drygt en tredjedel in i den första boken, Män som hatar kvinnor. Och det är ingen tunn bok, så en tredjedel är många sidor. Boken är alltjämt illa skriven: överdrivet pratig, seg i handlingen och framför allt inte det minsta spännande. Vad har jag missat? Har jag läst den baklänges av misstag?

Jag ska tillstå att mina erfarenheter av deckargenren inte varit särskilt bra. En av de första vuxenböcker jag plöjde igenom var Anmäld försvunnen av Olov Svedelid. Som barn hade jag hänförts av tv-filmerna om polisen Roland Hassel. Boken hittade jag på skolbiblioteket. Jag fattade inte ens titeln. Såhär i efterhand inser jag att jag trodde att det handlade om någon som först var anmäld på något sätt, och som sedan var försvunnen.

Sedan dess har jag läst deckare av många olika författare från olika länder, från Agatha Christies smarta pusseldeckare via Bo Baldersons smålustiga bagateller till Liza Marklunds B-filmssmittade diskbänksrealism. Ett stort problem har alltid följt med mig i detta: jag är inte alls intresserad av vem som gjorde det. Och ingen av dessa författare har på allvar kunnat övertyga mig om att jag borde vara det.

Då blir jag heller inte särskilt häpen när Stieg Larsson efter många långa trista tramsiga sidor låter åldersmannen Henrik Vanger meddela att – håll i er! – någon har blivit mördad! Minsann. Som om detta skulle vara nog för att hänga upp en berättelse på, hur banal eller konstig som helst.

Vad världen finner i de här böckerna kan inte rimligtvis stå att finna i den första bokens första tredjedel – så mycket kan jag slå fast. Därefter hyser jag inget som helst hopp om att berättarstilen ska förfinas, och då kan inte mycket hopp återstå. Det är det svenska deckarundret: i sanning ett under.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5

Eken, del 2

Det är egentligen inte en fråga som engagerar mig så mycket att det motiverar att blogga om den två gånger, med allt knäppt som händer i världen och så vidare. Men ändå. Av någon anledning är tv-eken ett ämne som engagerar många.

Hör och häpna: SVT har sedan jag vet inte hur länge ställt upp en kamera i ett föntser som sänder eken live på svtplay.se dygnet runt. Public service ftw! Eken är i skrivandets stund omgärdad av diverse plakat varav det största vänt mot kameran lyder:

Rädda EKEN
kom hit! NU

Antalet demontranter tycks uppgå till en (1). Denne språkar med en förälder med barn. Inga pensionärer syns i trädkronan.

Man fortsätter att undra: Av allt man kan engagera sig för bland orättvisor och dumheter och regelrätt förtryck här i världen – och inte heller Sverige är förskonat från allvarliga missförhållanden – då väljer några att försöka rädda det sedan länge flydda livet på ett träd på Östermalm. Arborister står på kö för att berätta om trädets forna hädangång och allmänfarliga tillstånd.

En del av svaret tror jag ligger i den bisarra live-sändningen nämnd ovan. Hur ska en stackare som inget kan och inget vet och som är så smärtsamt renons på uppmärksamhet kunna skaffa den? Entré eken. Så kan man i alla fall berätta för sina barnbarn, om man får några, att man minsann var live-bevakad på SVT i flera dygn blott för sitt brinnande rättvisepatos. En hjälte, allraminst. Därför att: Det är visst inget fel på eken! Det är av ekonomiska vinstintressen man vill fälla den!

Det är tur att det också finns människor som engagerar sig i viktiga saker.

DN1 DN2 DN3 DN4  DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10
(Bara detta: en absurditet i sig.)

Den politiska diskbänken

På Moderaternas partistämma diskuterades livligt huruvida ”lika fördelning av oavlönat hushållsarbete” skulle anges i det nya partiprogrammet som en politisk angelägenhet. Passagen röstades sedermera bort ur programmet.

Bland flera namnkunniga debattörer vid podiet var biståndsminister Gunilla Carlsson den som särskilt förfäktade formuleringen. Hon kallade skillnaderna i oavlönat hushållsarbete för ett ”samhällsproblem”. Lika lön för lika arbete kan inte uppnås, menade hon, när män och kvinnor inte kan konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor har ju så mycket mer jobb att göra när arbetsdagen är slut.

Hade jag varit moderat och närvarande vid stämman och på humör till replik hade jag väl sagt att nej, på hushållsnivå är detta inte ett samhällsproblem. Politiken har inte, som många av debattörerna också påpekade, i köket att göra. Inte heller på nationell nivå skulle jag kalla det ett samhällsproblem – men väl ett symptom på ett samhällsproblem.

Fördelningen av oavlönat hushållsarbete kan bero på många saker, men jag vill gissa att gammal hävd – alltså invanda könsmönster – är en av de viktigaste. Invanda könsmönster kommer att trivas och frodas i högre grad om även andra könsmönster finns kvar och kan kännas igen. Olika lön för lika arbete, till exempel. Och på den nivån finns uppgifter för politiken: att laga så att lagarna verkligen erbjuder alla lika möjligheter.

Jämför med hur ökat ekonomiskt välstånd i länder brukar föregå krav på demokratiseringsprocesser och mänskliga rättigheter. Samma mekanismer kan måhända vara verksamma i hemmet. Först måste man tillstå att om fördelningen av hushållsarbetet skulle vara alldeles snedvriden samtidigt som alla utövare var nöjda och ingen kände sig lurad – då skulle det inte vara något problem alls. Med det sagt tror jag att fördelningen i hemmet skulle justeras något om samhället i övrigt var helt jämställt, och jag tror att en hel del kvinnor och ett antal män skulle uppleva det som en förbättring. Bra då, om det blev så.

DN SvD GP Exp AB

Licence to Teach

Lärarlegitimationen stöttes och blöttes under lång tid innan den blev verklighet. Att höja läraryrkets status var en av huvudpoängerna. Sedan augusti kan varje lärare med examen erhålla legitimationen utan någon som helst kvalitetskontroll. Men det gäller bara en övergångsfas. Nyexaminerade lärare måste bevisa sig som lärare i ett läsår innan legitimationen kan fås.

Det ska sannerligen bli intressant att se hur det kommer att falla ut. Givetvis kommer ingen lärare med examen att vilja gå utan legitimationen. Man kan förvänta sig att samtliga kommer att ansöka. Frågan är hur många som kommer att få den. Hur kommer kvalitetsbedömningsinstrumentet att tillämpas? Vad skulle få en examinerad lärare med ett års arbetserfarenhet att inte erhålla legitimationen?

Min ödmjuka gissning: ingenting. Instrumentet ifråga består i att lärarens rektor skriver ett yttrande om lärarens lämplighet. Det är en uppgift som rektor heller inte har rätt att delegera till exempelvis en biträdande rektor. Jag drar mig till minnes min tid som lärare vid ett stort förortsgymnasium i Stockholm. Jag tror inte jag växlade fem meningar med rektor under ett helt läsår. Att han skulle ha haft någon som helst förmåga att rättvist bedöma mina lärarfärdigheter är uteslutet. Möjligen får man skriva om rektorernas tjänstebeskrivningar så att de i huvudsak blir ett kontrollorgan för lärarkvalitén; ett sådant kan säkerligen behövas. Men skolan behöver också en rektor.

Parallellt med den av Skolverket utfärdade legitimationen har det skapats en helt ny marknad för lärarcertifiering. I ett inslag i SR:s Studio ett i veckan fick man veta att bland andra stiftelsen Svensk skola certifierar lärare mot en avgift. Man vänder sig inte minst till lärare utan legitimation, men också till skolor i sin helhet som vill kunna sätta denna kvalitetsstämpel på sin verksamhet. Kvalitetskontrollen lät, åtminstone lite på håll, seriös. I samma inslag varnade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén om riskerna med en alltför spretig flora av legitimationer och certifikat. Det skulle inte gynna lärarna, menade hon.

Själv är jag inte särskilt förfärad. Snarare tvärt om. Den statliga lärarlegitimationen imponerar inte som åtgärd, särskilt av den anledningen att varken lärarexamen eller lärarlegitimation kan höja läraryrkets status utan att det finns en riktig substans bakom dem. Så länge jag kan minnas har den allmänna inställningen till obehöriga lärare i skolorna varit sympati och oförståelse för den kritik mot dem som riktats från statsmakter och fackförbund – för många har personlig erfarenhet av obehöriga lärare som varit de bästa lärare de någonsin har haft. Lärarutbildningen, å sin sida, har – ofta helt rättvist – fått folk att himla med ögonen. Nyexaminerade lärare har hånats på sina nya arbetsplatser för att ha refererat till Vygotskij eller Piaget på en ämneskonferens. Studenter har aktivt valt studievägar till läraryrket som undvikit den ordinarie lärarutbildningen.

Man höjer inte läraryrkets status genom att klistra ytterligare ett innehållslöst diplom på varje lärare. Man höjer läraryrkets status genom att göra läraryrket till ett verkligt kvalificerat yrke med en verkligt kvalificerad yrkesutbildning till vilken de bästa och mest lämpade studenterna söker, och till vilken många söker men inte kommer in. För att det ska ske behövs en uppsjö av åtgärder på alla nivåer, inklusive konkreta frågor som löneläge och arbetsmiljö.

Till dess: om privata aktörer kan tjäna pengar på att höja kvalitén i den svenska skolan, hur kan det på lång sikt vara till nackdel för någon? Certifikaten är helt enkelt en produkt till salu. Jämför gärna med miljömärkningarna i matvarubutiken. Somliga certifieringar kommer att vinna gott rykte och verkligen vara värda kostnaden för både enskilda lärare och hela skolor. Andra kommer att visa sig vara innehållslösa, och efterhand få svårt att sälja sina intyg.

Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT