Den vittomtalade slöjan

Skolverket meddelar idag i en promemoria att det är tillåtet för en skola att förbjuda elever att bära heltäckande slöja under vissa omständigheter. Man kommer fram till att

[f]örbud i det enskilda fallet för till exempel skolelever att i vissa angivna sammanhang bära en speciell klädsel kan godtas även om klädseln har religiös eller etnisk/kulturell bakgrund, ifall klädseln väsentligt skulle försvåra kontakten och samspelet mellan lärare och elever eller medföra särskilda risker vid laborationer eller liknande övningar.

Däremot finner man inget lagstöd för något generellt förbud mot slöja. Man konstaterar också att

[k]lädsel är något som normalt bestäms av individen själv. Utgångspunkten är att en skolhuvudman ska visa respekt för enskilda elevers val av klädsel och liknande, särskilt när det är fråga om religiöst betingade uttryck.

Jag håller med om att man bör få bestämma själv hur man klär sig. Därför är jag emot alla ”generella” slöjförbud. Två uppenbara frågor väcks dock av stycket ovan. För det första: Varför har debatten om skolors och lärares rätt att förbjuda keps i klassrummet varit så lågmäld? Och för det andra: Varför ska statsmakten lägga sig i huruvida en visst uttryck är sprunget ur gammal vidskepelse eller något annat? Varför denna upphöjning av ”religiöst betingade uttryck”? Den frågan är förstås inte ny. Den får man ställa sig med jämna mellanrum.

För egen del – både privat och professionellt, även om jag aldrig hamnat i den situationen som lärare, precis som de allra flesta av mina kollegor – finner jag det självklart att en skola ska kunna ställa upp vissa rimliga villkor för sin verksamhet. Dessa villkor kan och kommer ibland att stå i konflikt med självvalda uttryck av olika slag. Självklarheten är emellertid begränsad till de frivilliga skolformerna: gymnasium, komvux, folkhögskola, yrkesutbildningar etc. Då står det var och en fritt att välja något och välja bort något annat.

För grundskolan är frågan avsevärt svårare: dit ska man enligt lagen masa sig varenda vardag i nio års tid. Det är för mig oklart hur ett sådant uppenbart övergrepp på den individuella friheten (som jag förvisso ställer mig bakom) inte totalt överskuggar den lilla detaljen om vad man möjligtvis får ha på huvudet när man är där. Icke desto mindre är frågan svårare. Visst finns det möjligheter att kommunicera genom ett tygstycke. Visst är det möjligt att lära sig med keps på huvudet.

Rent praktiskt kan man förstås inte tillgodose varje nyck – då skulle det inte gå att driva en obligatorisk grundskola. Särskilt inte en med barn i. En gräns måste dras. Att avskiljaren skulle vara religion ställer jag mig förstås starkt emot. Så varför inte göra som man alltid gör när religion ligger i den ena vågskålen: lägga rationalitet och sunt förnuft i den andra, för att få en verksamhet som fungerar och är praktiskt möjlig? Och som gör ingrepp i barns rätt att uttrycka sig fritt. För om man redan har tagit hela handen, då kan man väl klä fingrarna som man vill?

DN1 DN2 SvD1 SvD2 SvD3 GP SVT