Den kommunala biografen

Svenska Filminstitutet konstaterar i en ny rapport att mellanstora städer i regel saknar kvalitetsbiografer. Jo, tänker jag, men det är ju av naturliga skäl ganska mycket som finns i stora städer som inte finns i mellanstora och små städer. Men med just biografer tycks det vara särskilt allvar.

Jag var nog inte ensam om att dra på munnen när Miljöpartiet (någonstans, på något sätt) lanserade tanken om kommunala biografer för att tillgodose behovet av kvalitetsfilm. Nu är det särskilt Mp i Linköping som driver linjen. Här i Norrköping behövs inget politiskt initiativ eftersom kommunen redan har startat en kommunal biograf: Cnema, som visar kvalitetsfilm och direktsända föreställningar från bland annat The Metropolitan Opera på Manhattan. Om Norrköping är en mellanstor stad är det också ett klart lysande undantag.

Bokslutet har vi emellertid inte kunnat se ännu. Kvalitetsfilm är smal underhållning precis som de andra höga konstarterna. Visst är Norrköpingsborna mer kultiverade än alla andra människor, men en satsning av det här slaget skulle kunna kosta skattebetalarna en redig slant. Och detta i ett läge när kommunens finanser inte är på topp.

Är det det offentligas ansvar att värna om de smala konstformerna om populasen är för enfaldig för att uppskatta dem? Är det rimligt att låta alla invånare i kommunen betala för ett nöje som bara ett fåtal uppskattar? Är kommunen på något vis skyldig civilisationen och kulturarvet att driva biograf?

– Ja och nej, men mest nej. Det finns kulturhistoriska värden som man bör slå vakt om, och ibland med offentliga medel. Men ibland finns det andra lösningar. Min tanke, vilken också är mitt svar till SFI, är att man väl låst sig lite för mycket vid idén att film måste ses på bio.

Hemmabiomarknaden har sannerligen exploderat under det senaste decenniet. För en rimlig slant kan man spika upp duk och projektor i sitt vardagsrum och därtill koppla in en ljudanläggning som skulle få farmor att ramla baklänges. Investeringen i den teknik som behövs torde vara en ickefråga för en cineast. Genom nationell och internationell handel har varje människa med en dator uppkopplad till Internet tillgång till outtömliga källor av kvalitetsfilm från hela världen – visst är till och med gratis. Utbudet är inte komplett, men lär växa i takt med mängden användare.

Precis som inom detaljhandeln, där små smala företag som inte hade överlevt en vecka i en butik på någon bakgata i Norrköping plötsligt kan få hela Sverige, Norden och världen som sitt kundunderlag, har Internet förmågan att bredda marknaden för de smala konstformerna. Se där en marknadslösning på problemet som inte behöver belasta skattebetalare som inte särskilt bryr sig om kvalitetsfilm!

Kommun och stat har förstås fortfarande en uppgift: att bygga och garantera den infrastruktur, till exempel i form av bredband, som medborgarna sedan kan välja att använda till vad de själva önskar.

DN SvD NT