Licence to Teach

Lärarlegitimationen stöttes och blöttes under lång tid innan den blev verklighet. Att höja läraryrkets status var en av huvudpoängerna. Sedan augusti kan varje lärare med examen erhålla legitimationen utan någon som helst kvalitetskontroll. Men det gäller bara en övergångsfas. Nyexaminerade lärare måste bevisa sig som lärare i ett läsår innan legitimationen kan fås.

Det ska sannerligen bli intressant att se hur det kommer att falla ut. Givetvis kommer ingen lärare med examen att vilja gå utan legitimationen. Man kan förvänta sig att samtliga kommer att ansöka. Frågan är hur många som kommer att få den. Hur kommer kvalitetsbedömningsinstrumentet att tillämpas? Vad skulle få en examinerad lärare med ett års arbetserfarenhet att inte erhålla legitimationen?

Min ödmjuka gissning: ingenting. Instrumentet ifråga består i att lärarens rektor skriver ett yttrande om lärarens lämplighet. Det är en uppgift som rektor heller inte har rätt att delegera till exempelvis en biträdande rektor. Jag drar mig till minnes min tid som lärare vid ett stort förortsgymnasium i Stockholm. Jag tror inte jag växlade fem meningar med rektor under ett helt läsår. Att han skulle ha haft någon som helst förmåga att rättvist bedöma mina lärarfärdigheter är uteslutet. Möjligen får man skriva om rektorernas tjänstebeskrivningar så att de i huvudsak blir ett kontrollorgan för lärarkvalitén; ett sådant kan säkerligen behövas. Men skolan behöver också en rektor.

Parallellt med den av Skolverket utfärdade legitimationen har det skapats en helt ny marknad för lärarcertifiering. I ett inslag i SR:s Studio ett i veckan fick man veta att bland andra stiftelsen Svensk skola certifierar lärare mot en avgift. Man vänder sig inte minst till lärare utan legitimation, men också till skolor i sin helhet som vill kunna sätta denna kvalitetsstämpel på sin verksamhet. Kvalitetskontrollen lät, åtminstone lite på håll, seriös. I samma inslag varnade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén om riskerna med en alltför spretig flora av legitimationer och certifikat. Det skulle inte gynna lärarna, menade hon.

Själv är jag inte särskilt förfärad. Snarare tvärt om. Den statliga lärarlegitimationen imponerar inte som åtgärd, särskilt av den anledningen att varken lärarexamen eller lärarlegitimation kan höja läraryrkets status utan att det finns en riktig substans bakom dem. Så länge jag kan minnas har den allmänna inställningen till obehöriga lärare i skolorna varit sympati och oförståelse för den kritik mot dem som riktats från statsmakter och fackförbund – för många har personlig erfarenhet av obehöriga lärare som varit de bästa lärare de någonsin har haft. Lärarutbildningen, å sin sida, har – ofta helt rättvist – fått folk att himla med ögonen. Nyexaminerade lärare har hånats på sina nya arbetsplatser för att ha refererat till Vygotskij eller Piaget på en ämneskonferens. Studenter har aktivt valt studievägar till läraryrket som undvikit den ordinarie lärarutbildningen.

Man höjer inte läraryrkets status genom att klistra ytterligare ett innehållslöst diplom på varje lärare. Man höjer läraryrkets status genom att göra läraryrket till ett verkligt kvalificerat yrke med en verkligt kvalificerad yrkesutbildning till vilken de bästa och mest lämpade studenterna söker, och till vilken många söker men inte kommer in. För att det ska ske behövs en uppsjö av åtgärder på alla nivåer, inklusive konkreta frågor som löneläge och arbetsmiljö.

Till dess: om privata aktörer kan tjäna pengar på att höja kvalitén i den svenska skolan, hur kan det på lång sikt vara till nackdel för någon? Certifikaten är helt enkelt en produkt till salu. Jämför gärna med miljömärkningarna i matvarubutiken. Somliga certifieringar kommer att vinna gott rykte och verkligen vara värda kostnaden för både enskilda lärare och hela skolor. Andra kommer att visa sig vara innehållslösa, och efterhand få svårt att sälja sina intyg.