En himla massa rop och hojt

Jag har tidigare deklarerat min öppenhet för rop och hojt från höga, spetsiga byggnader. Då var det på gång att man skulle bygga ett ”bönerum med minareter” i Norrköping. Jag har ännu inte blivit kallad till någon bön, så jag utgår ifrån att den inte är färdig.

Under tiden har diskussionen blommat upp igen, inte minst i mitt eget parti. Östergötlands mångårige centerman i riksdagen, Staffan Danielsson från Linköping, har drivit frågan i både dagspress och på blogg. Jag respekterar Danielsson för hans orädsla inför obekväma diskussioner och ståndpunkter. Den här gången håller jag emellertid inte med honom. Han landar, kort sammanfattat, i att böneutrop från minareter bör begränsas för att det kan vara störande medan klockringning från kristna kyrkor bör tillåtas för att de är ett vedertaget inslag i det offentliga ljudlandskapet.

Min ståndpunkt liknar inte så lite Hanna Wagenius’ – att det offentliga inte ska favorisera vissa religioner framför andra. Kyrkorna kom upp före minareterna, det är sant, men befolkningen är nu sådan att det finns en marknad för båda. Det får man ta.

Men jag vill gå längre. Jag vill inte att det offentliga alls ska lägga sig i av vilken anledning jag skulle vilja sprida ljud eller oljud omkring mig. Det här står inte mellan Gud och Allah, det står mellan alla människor som möjligen kan ha någonting att torgföra. Och företag för den delen; de är också gjorda av människor precis som religionerna.

Om kyrkklockorna ska få ringa så att alla hör ska moskén få ropa till bön i samma utsträckning. Och jag ska få klättra upp på min skorsten och läsa högt ur Satansverserna i en megafon precis lika ofta. Och Jysk borta i Ingelsta ska få spela sin reklamjingel. Och Syndikalisterna borta på Trädgårdsgatan ska få ropa ut sina… tja, vad det nu är för dumheter de skulle vilja ropa ut. Alla, oavsett budskap eller drivkraft, ska ha samma rätt att föra oväsen.

Det blir en himla massa rop och hojt förstås. Vi skulle inte få en lugn stund. Bra då att Staffan Danielsson landar i slutsatsen att om man ska hantera religioner lika bör man begränsa klockringningen innan man släpper på böneropen.

Lagar får lov att reglera hur mycket oväsen som kan vara rimligt från var och en. Men utan att säga nej till den som vill sälja billigt gödsel men ja till den som vill sälja en livsåskådning.

Ett bönerum med minaret

En ny moské är sannolikt under uppförande i Norrköping rapporterar NT. Men i de kommunala handlingarna nämns inte ordet ”moské”. Det talas istället om ett ”bönerum” med tillhörande minaret. Man frågar sig vad syftet är med detta språkliga krumsprång. Tror man att projektet ska passera obemärkt förbi moskékritiker i staden?

Blå bönerummet i Istanbul
Blå bönerummet i Istanbul

Så vad anser en sekulär humanist om uppförandet av nya moskéer – bortsett från det faktum att de allra flesta muslimer i Norrköping har bott i Norrköping längre än undertecknad? Bygg gärna moskéer. Ropa gärna i minareterna också, för all del, på kontorstid. Här i en lägenhet invid Olai kyrka vet man hur religioner kan ta sig bullriga uttryck i det offentliga ljudrummet; ingen blygsel där inte.

Utöver det beklagar jag att människor motiveras av gammal vidskepelse för att göra det ena eller det andra, om det så är att bygga torn, hoppa jämfota eller skära i barn. Men det är förstås en helt annan fråga.