En dag som denna

En dag som denna rusar opinionen för kungahuset i höjden. Andra dagar, när kungahuset står för mindre munter underhållning eller när det släpps granskande böcker om det, går det åt andra hållet.

Det är lätt att känna sig överlägsen, liksom von oben, när man tycker sig titta ner över den skränande pöbel som ena dagen rasar för att kungen antyds ha mänskliga drag och andra dagen smälter framför en jättetöt liten gulleplutt. Men så är det: människor i flock, tecknad som opinion och statistik, beter sig på det viset.

Själv byter jag inte åsikt bara för att ett visst litet barn plötsligt andas luft istället för runtkissat fostervatten, men känner ändå att frågan om monarkin aktualiseras lite extra mycket en dag som denna. Ut ur det kungliga skötet plockas en liten späd varelse som sedan länge är utsedd att bli Sveriges statschef – är utsedd att representera mig. I hela vida världen.

Kära medborgare, visst är barn är söta. Men sedan växer de upp. En parvel så söt som en hel karamellpåse kan få riktigt bittra bismaker med åren, kan bli alldeles oätlig. Betänk att varje föraktansvärd människa – varje krigsförbrytare, varje mördare, varje våldtäktsman, varje bedragare och varje blodtörstig despot – en gång har varit lika sockersöt som dagens lilla nyfödda hagasessa.

Bättre är att hurra och hylla i efterhand, efter förrättat värv, om det nu skulle visa sig att den här personen är lämplig att representera mig och alla andra svenskar som innehavare av rikets högsta ämbete. Är hon inte det lär det visa sig i god tid, och då vill jag gärna rösta på någon annan. En dag som denna är det helt enkelt inte läge att rösta: det är alldeles för tidigt.

En dag som denna kan man gärna gå med i Republikanska föreningen.

En dag som denna kommer jag av någon anledning att tänka på ett utdrag ur en dikt av Kristina Lugn:

Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.

(ur Hej då, ha det så bra! 2003)

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9  SvD10
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5

Kungen, kungen, hur är det idag?

Idag kan man glädjas åt en synnerligen välskriven debattartikel av Andreas Ekström i Sydsvenskan som kopplar samman den sekulära humanismen med den republikanska rörelsen. Annars tycks diskussionen om kungen mest handla om huruvida han en gång i tiden har varit stygg. En kriminell nattklubbsägare publicerar en suddig bild i Expressen. Johan Lundberg på Axess kallar den ”en bild som ser ut att vara hopklistrad av ett dagisbarn med koncentrationsproblem”.

Jag har svårt att uppbåda intresse för de här påstådda eskapaderna. Skulle det vara förvånande för någon om kungen levt ett playboy-liv till och från? Och vilken roll spelar det i så fall? För det stora problemet är inte Folke Hubertus som person, utan det förlegade svenska statsskicket.

Därmed kan jag välkomna snedsteg från kungahuset till en viss grad. Inte för att jag vill dem illa, utan för att det kan påminna de ödmjuka undersåtarna om den högst reella risken att få sig rötägg som representanter på högsta diplomatiska nivå. Rötägg som dessutom inte kan avsättas.

Republikanska föreningen, i vilken jag är mångårig medlem, har en häpnadsväckande politisk spridning i sin medlemsbas – ordförande Peter Althin, kristdemokrat, ersatte ordförande Hillevi Larsson, socialdemokrat. I Rojalistiska föreningen (jo, det finns en sådan, drag på trissor) vet jag inte hur det är, men jag anar en rejäl slagsida åt det borgerligt-konservativa hållet.

Det är konstigt, för jag ser min egen borgerlighet som en konsekvens av min omfattande klokhet. Och jag tänker att alla kloka människor antingen borde komma till samma slutsatser som jag eller med goda argument övertyga mig om att jag har fel. Rojalisterna har inte gjort något av detta.

Varje gång det osar förhöjda halter av kungafjäsk får jag beväpna mig med skämskudden i ena handen och spyhinken i den andra. Det har varit mycket sådant de senaste åren. Och med tillökning på gång i familjen Bernadotte–Westling lär jag inte kunna stuva undan dem på ett bra tag.

Snälla, snälla ni – riksdagsledamöter, hovmarskalker, kreti och pleti: detta är inte värdigt en modern demokrati. Det må vara en symbolfråga, för visst har vi ett välfungerande demokratiskt samhälle. Men starka symboler har verklig inverkan på den verkliga världen. Det borde vara ett självklart företag för oss att gemensamt rensa bort förlegade och odemokratiska symboler från det offentliga.

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5

(Rubriken anspelar för övrigt på en väldigt tramsig gammal Hassan-busringning.)