SENASTE NYTT: Undersköterska skor sig på gamla och sjuka

En undersköterska i Östergötland, som har varit anställd vid landstinget under många år, har befunnits sko sig på de gamla och sjuka som hen haft till uppgift att vårda och ta om hand. Undersköterskan har under hela sin anställningstid mottagit lön från landstinget för att täcka kostnader för mat, hyra och transporter till och från arbetsplatsen. Nu har det visat sig att sjuksköterskan utöver detta har använt delar av pengarna till gränslös konsumism och tvivelaktig spekulation.

”Det sticker i ögonen på de gamla och sjuka,” säger en representant för det vänstra partiet, ”att den här personen som de har haft ett förtroende för och litat till för sin hälsa tycks ha haft sina egna perversa utsvävningar som drivkraft. När man arbetar inom välfärden ska väl drivkraften vara att hjälpa sina medmänniskor.”

Undersköterskan ska bland annat ha konsumerat lyxvaror i form av en ”smart” telefon, kläder snarare avsedda för festligheter än för arbete och en tv av nyare, ”platt” modell med ett extra betalutbud utöver det fullt tillräckliga utbud som erbjuds av public service. Enligt andra källor ska undersköterskan varje månad ha placerat ett tresiffrigt belopp i olika ränte- och aktiefonder.

”Det är den lägsta formen av kapitalism,” säger representanten för det vänstra partiet. ”När man placerar i sådana fonder göder man de giriga företag, ofta amerikanska, som de här fonderna investerar i. Och avkastningen – den lär ju knappast gå till sådant som gör den här personen till en bättre undersköterska. Pengarna kommer att gå till mer lyx, fler utsvävningar och mer kapital samlat på hög hos den här privatpersonen. Det är en girighet som är obehaglig att se.”

Undersköterskan själv svarar i en kommentar att hen har träffat ett avtal med landstinget om vilket arbete som ska utföras och vilken lön hen ska få för det, och att hen själv borde få bestämma vad pengarna ska användas till så länge jobbet utförs på ett bra sätt. Men det argumentet biter inte på det vänstra partiet:

”Det handlar om vilken drivkraft man har. Är man bara ute efter att sko sig på de gamla och sjuka, som den här personen, har man inte inom välfärden att göra. Man måste på något sätt kunna visa att det är omtanken om medmänniskan som är den huvudsakliga drivkraften. Till exempel kan man tänka sig att bara personer som först visar att de är beredda att arbeta för landstinget utan någon lön alls ska få fortsätta. Under  prövotiden skulle de kunna bo och äta hos arbetsgivaren. Faller det väl ut kanske man till och med kan stanna där – då vet man ju att alla som bidrar har den rätta inställningen.”

Det vänstra partiet arbetar nu med ett lagförslag för att förbjuda alla former av privata utsvävningar. Undersköterskan har enligt flera vittnen setts sitta och skämmas på en bänk.

Alldeles för tråkigt

Här hemma går Fem myror är fler en fyra elefanter på repeat inför en hänförd 1 1/2-åring och hans föräldrar. Det är svårt att sluta titta – programmet är sannolikt det bästa barnprogram som har producerats i landets historia. Det är pedagogiskt och fängslande för de små och underhållande för både små och stora. Musiken är musikalisk och de tre rollerna på något sätt enkla och komplexa samtidigt – och lysande utförda av Magnus, Brasse och Eva.

Nu vill SVT ”på’t igen” med en ny satsning med Magnus Härenstam. Enligt DN, som jag ändå anar har slagit lite för hårt på Fem myror-trumman i artikeln, har Barnkanalen till uppdrag att göra ett ”pedagogiskt magasin”. Men i samma andetag konstaterar man ”att siffror och bokstäver är alldeles för tråkigt.”

Förlåt?

Alltså:

– Tänk om man kunde göra ”ett nytt Fem myror”, säger [projektledaren] Johanna Gårdare drömskt.

Resultatet blir alltså, enligt artikeln, ”som en blandning mellan filmerna ‘Big’ och ‘I huvudet på John Malkovich’.” Med en magisk lemurring som får en pojke att förlora sin kropp under spektakulära specialeffekter. Den pedagogiska vinklingen är inte de tråkiga siffrorna och bokstäverna, utan det enligt Gårdare ”nya” i skolorna: livskunskap.

Det låter på det hela taget, åtminstone med detta vaga underlag, som en total kontrast mot tidernas bästa barnprogram, trots att man har som ambition att göra om samma bedrift.

Bara utgångspunkten att bokstäver och siffror anses vara för tråkiga att göra barnprogram om gör mig ledsen. Det är ytterligare ett tecken på en förhärskande och illavarslande kunskapssyn bland människor som föresätter sig att bilda och utbilda våra barn. Ska public service bevara något av sitt existensberättigande ska man väl åtminstone göra rätt här.

Sverker på krigsstigen

Public service – vilken underlig inkarnation har inte det begreppet fått i vårt land. Från statligt monopol på televisionssändningar (i samhällets tjänst) till egen produktion av komediserier och lättsam underhållning (i samhällets tjänst) och uttalade mål om konkurrens om tittare med kommersiella tv-kanaler. I samhällets tjänst.

Som om inte detta vore nog – nu ger man Sverker Olofsson fria händer att moralisera oss sönder och samman på bästa sändningstid. I samhällets tjänst, förstås. Programmet heter Sverkers stora strid och sänds i SVT1 på måndagar klockan 20. I tre timslånga avsnitt avhandlar han ämnena alkohol, fetma och banker.

Det fanns en tid, låt oss kalla den Plus-eran, när jag tyckte Sverker var en rätt rolig prick med sin soptunna och sina karaktäristiska ”Är det så? Är det så? Är det så?”. Den eran är nu över, vi har gått in i post-Plus-eran, och den senaste journalistiska gärningen manar istället till förakt. Inte för att man inte få tycka som Sverker, men just för att det är public service.

Sverker har alltså en stor, mörk studio fullproppad med – vad det verkar uteslutande – nykterister och nyktra alkoholister. Så går han omkring och ställer ledande frågor till folk om vad de tycker om alkohol och missbruk. De tycker inte om det, inte alls.

Han gör ett reportage från en hockeyarena där fansen frågas om huruvida de tycker att idrott och alkohol går ihop. De flesta tycker det, men de är å andra sidan berusade själva. ”När det är så dålig hockey som idag måste man ha något att trösta sig med”, menar någon. I studion vet man bättre: i Sverkers medelst handuppräckning genomförda ”opinionsundersökning” med publiken tycker 100 % att alkohol och ishockey inte går ihop.  Frågan är förstås illa ställd, vilket en person i publiken faktiskt, om än med möda och rappa mothugg från Sverker lyckas uttrycka. Man ser framför sig bilden av hur fulla idrottsmän presterar illa. Eller upplever den tydliga motsatsen mellan den ”rena” idrotten och den ”smutsiga” alkoholen. Fråga så här istället: ”Går drycker med alkoholhaltigt innehåll ihop med festligheter och nöje?” Jag tror att många skulle svara ja.

Andra exempel ur programmet: En man får applåder när han föreslår att motboken ska återinföras. Av samma publik alltså som Sverker använde till en ”opinionsundersökning”. Motboken. Utan ironi. Anna Carlstedt från IOGT-NTO säger att ”vinboxen har varit en katastrof för Sveriges kvinnor”. Jag känner inte alla men åtminstone några av Sveriges kvinnor. För flera av dem har vinboxen inte varit någon katastrof. Sverker Olofsson kallar vinboxen för att ”rea ut viner” och frågar Systembolagets försäljningschef varför man beter sig på det sättet. Centerpartiets (!) ordförande i socialutskottet Kenneth Johansson säger att om han själv fick välja skulle alkoholskattelagstiftningen justeras till förmån för flaskor, och till nackdel för vinboxar. Vinboxar är ju uppenbarligen någonting folk vill ha. Han vurmar också för den bisarra lagstiftningen om att utskänkning alltid måste åtföljas av servering av varm mat (mot vilken det förvisso nyligen införts en del undantag – gällande värmen, inte maten). En representant för föreningen Munskänkarna ställs till svars för att de provar vin, underförstått att de inte borde göra det. Hon försvarar aktiviteten med att de ”inte super”. Och Carlstedt igen: ”Att man jämställer alkohol med kultur, det är ju väldigt vanligt i Sverige idag.” Menar Carlstedt på allvar att produktionen, hanteringen och konsumtionen av alkoholhaltiga drycker inte är kulturell? Att det inte finns breda, sofistikerade kulturella inslag i detta? Dock: om det fanns en förening som träffades tillsammans och verkligen söp, varför skulle de då inte få göra det? Om det var självvalt och utfört av myndiga personer. Det skulle också vara en kulturyttring.

Sverker Olofsson avslöjar inte detaljerna i sin agenda – jag vet inte om han vill skärpa alkohollagstiftningen, stärka monopolets ställning eller förbjuda alkohol helt och hållet. Vad som är tydligt är att programmet i sin helhet syftar till att misstänkliggöra och svartmåla allt bruk av alkohol. Bruk, inte missbruk.

Jag vill inte blunda för den problematik alkoholmissbruk för med sig, och alkoholism är verkligen något att ta på allvar. Men jag begriper inte nykteristers obotliga ovana att stoppa sin näsa där den varken behövs eller är önskad: i andra människors fungerande liv. Inte ens nykteristerna kan mena att allting som kan orsaka skada bör förbjudas – eller ens allting som kan orsaka skada för brukarens omgivning. Ta bara trafiken som exempel: en person som av princip och uppskruvat säkerhetstänkande vägrar att köra eller åka i bil kan fortfarande bli påkörd av en. Ska man därför förbjuda trafik? Ta alltid dina ståndpunkter till ytterligheter, och du ska se om de fungerar eller inte. Ändå vill de organiserade nykteristerna att alla ska bete sig precis som de själva väljer att bete sig.

Jag ställer upp på beskrivningen av alkoholism som en sjukdom (liksom andra tillstånd av drogmissbruk) men jag ställer inte upp på att alkoholisten till 100 % är ett offer utan minsta vilja eller ansvar. Det finns nämligen människor som lyckats ta sig ur sitt missbruk. Jag ställer upp på förebyggande åtgärder mot alkoholmissbruk, såsom folkbildning kring alkoholens olika effekter och en strikt åldersgräns för försäljning. Men jag ställer inte upp på omyndigförklaringen av vuxna människor som kan fatta sina egna beslut om vad de vill äta och dricka, och hur de väljer att ha roligt. Och jag ställer inte upp på att mina licenspengar som jag lydigt betalar till Radiotjänst varje kvartal går till tendentiösa, snedvridna program som syftar till att misstänkliggöra mig och min livsstil.

Det är i stunder som denna som man önskar att fler läste Mattias Svenssons utmärkta bok Glädjedödarna. En bok om förmynderi (Timbro 2011).

DN SvD GP VK